Svar till Katarina Wennstam och Thomas Bodströms artikel i GP, återges här eftersom tidningen refuserade det:
Kampen mot prostitution är i grunden en god sak. I alla fall om man ser till arbetet mot de inslag av tvång, hot och våld som är verklighet för en del av sexsäljarna idag. Inom den s.k. frivilliga prostitutionen, som förvisso utgör nästan all sexförsäljning, kan det också dölja sig sådant som dåliga arbetsvillkor, drogberoende och andra inslag av ofrihet som gör att utövarna endast ur mycket nyliberal synvinkel kan sägas själva ha valt sin situation.
Min förhoppning är därför att de som år 1999 lät kriminalisera sexköp, precis som de påstod, endast hade de prostituerades bästa för ögonen. Om detta var sant är det rimligen, såhär 9 år senare, dags att göra en utvärdering av hur lagen fungerar och vilka effekter den har haft för våra sexsäljare, d.v.s. de som är tänkta att skyddas. Av detta verkar dock Wennstam och Bodström helt ointresserade.
Det första man märker om man lyssnar på sexsäljarna, både på gatan och i den s.k. bloggosfären (det enda forum där dessa får komma till tals), är att det i princip finns tre typer av kvinnor som säljer sex. De två grupper som ser ut att vara minst till antalet är de som beskrivits ovan, d.v.s. de som på något sätt utnyttjas, utan att det (förutom i ett fåtal fall) är fråga om människohandel. Vanligt är dock drogproblem eller en utsatt ekonomisk situation.
Resten av sexsäljarna, och här talar vi sannolikt om majoriteten, jobbar faktiskt under en frivillighet som i högsta grad är värd namnet. De har sig själva som chef, sätter sina egna villkor och väljer själva vilka kunder de vill ha sex med. Även Bodström och Wennstam har insett detta, varför de tvingas erkänna att ofrivillig prostitution nästan uteslutande återfinns i “skräckhistorier” med mycket liten förankring i verkligheten. Det förvånar mig faktiskt att just Wennstam och Bodström är medvetna på den punkten, speciellt med tanke på vad de faktiskt föreslår.
Fakta till trots vill nämligen Bodström och Wennstam sluta skilja stort från smått i sexköpssammanhang. De sexsäljare som jobbar seriöst och frivilligt tycks vara eniga om att kvaliteten på kunderna sjunkit sedan sexköpslagen infördes. Detta går att begripa. Om det avkrävs kunderna att de ska begå brott för att köpa sex avspeglar sig detta självklart i klientelen. Istället för vanliga kåta affärsmän, kändisar och politiker med karriärer - sådana som tidigare varit de typiska torskarna - tvingas våra prostituerade nu att leta upp kunder bland kriminella. Även om det idag bara krävs en brottslighet av samma grad som att till exempel röka cannabis, vill jag ändå påstå att det är en viss typ av män, av mer opålitligt slag, som våra sexsäljare därmed är tvingade att ägna sig åt. Bodströms tendens att inte våga eller orka se kopplingen här är förödande för dessa kvinnor.
Förslaget från Bodströms sida går nämligen ut på att förmedling av frivilliga sexköp ska bestraffas lika hårt som människohandel (d.v.s. sexuell slavhandel). Vi ska alltså genom att låtsas att brottet är grövre än vad det är lyckas bli av med kunderna och därmed slå undan marknaden för prostitutionen. Denna kärlek till lagreglerad begreppsförvirring har Bodström uppvisat prov på förr, ofta med målsättningen att stigmatisera de så kallade gärningsmännen som ett sorts extra straff vid sidan av straffet. Till exempel valde ju Thomas Bodström redan för två år sedan, för att göra en “markering mot unga pojkar” (Sydsv. 16/6 -04), att utvidga begreppet våldtäkt till en i det närmaste parodisk omfattning. Nu låser vi in 17-åriga ungdomar som haft frivilligt sex med sina 14,5 år gamla flickvänner för just “våldtäkt”, vilket skapat viss mediauppmärksamhet kring en “dramatisk ökning av antalet unga våldtäktsmän”.
Att det är viktigt att skilja stort från smått när det gäller strafflagstiftning är dock inte enbart en angelägenhet för gärningsmännen. För den fjortonåring som får se sin pojkvän kastas i fängelse för ett umgänge som pappa råkade ogilla är sannolikt inte road över sin nyvunna status som ”våldtäktsoffer”. Detsamma gäller förmodligen de sexsäljare som efter Bodströms föreslagna lagändring måste börja leta efter kunder med vana vid kriminalitet.
Det finns grader i helvetet även när det gäller sexbrott och i vissa fall borde gärningen kanske inte alls vara brottslig. Grundkravet för att väcka åtal i sexköpsfrågor borde kanske vara att det finns ett brottsoffer som önskar detta, eller att brottet kan tänkas ha en sådan omfattning att sexsäljarens åsikt inte är relevant (på juridiska: påkallat ur allmän synpunkt). I annat fall riskerar vi att lagen jävlas mer med våra så kallade brottsoffer än våra så kallade gärningsmän. Låt mig ge ett belysande exempel på detta.
Under årets musikfestival i Hultsfred satt en 20-årig tjej vid sidan av en gångväg med en handmålad skylt, “Ta på bröst, 5 kr”. Några pojkar på 14 och 15 år nappade på erbjudandet, liksom några flickor faktiskt, och tjejen gick och köpte cigaretter och öl för pengarna hon tjänat.
Ordningsvakter och polis fick nys om händelsen, liksom tidningen Expressen som lyckades få polisens informationschef Sven-Erik Karlsson att lova att man skulle se över möjligheten att lagföra ungdomarna för sexköp, “för man vet ju inte vad som händer i tälten”.
För tjejen, som för övrigt inte säljer sex över huvud taget förutom i gränsfallet ovan, är saken lika enkel som för mig och de flesta andra i vår ålder:
- Sex är bra, sex ska man ha. Om någon får pengar för det så är det väl bara ett plus i kanten?
Mitt brottsoffer hade också en smula svårt för Bodströms åsikt att pojkarna borde dömas för delaktighet i människohandel. Detta är dock bara ett “attitydproblem” enligt Wennstam och Bodström, “just denna tendens, att inte våga eller orka se kopplingen mellan sexköparna och människohandlarna är förödande för synen på de här brotten. Återigen - utan köpare, ingen marknad”. Ointresset för för sina så kallade offer är i det närmaste regel för prostitutionsmotståndarna. Oviljan att diskutera i termer av frivillighet kontra missbruk och tvång drabbar i första hand de man påstår sig vilja skydda.
Det ter sig också svårbegripligt varför just Bodström engagerar sig i frågor om människosmuggling och övergrepp. För några år sedan skickade ju samme Bodström gladeligen iväg två icke brottsmisstänkta människor, iförda stopiller och overaller, från Bromma flygplats till CIA-tortyr i Egypten. Att denne f.d. justitieminister åberopar sitt genuina motstånd mot människosmuggling och övergrepp, som argument i sin kamp mot något så trivialt som frivilligt sex, tyder mer på en unken sexualmoralism än någon äkta känsla för just moral.
Så vad är då anledningen till att man försöker “skydda bort” hororna från det svenska samhället? För Wennstams del handlar det måhända om genusanalyser som visar att händelser som den på Hultsfred egentligen är likställt med våldtäkt på något slags teoretiskt plan och trots att ingen inblandad håller med. Denna uppfattning framgår tydligt i hennes bok “En riktig våldtäktsman”, där hon bl.a. beklagar sig över att flera pojkar som efter kvinnligt initiativ fått oralsex, trots händelsens okristliga art, inte dömdes för våldtäkt.
Thomas Bodström har ju själv förklarat sina ambitioner att ändra allmänhetens attityd när det gäller sex, lagom till hans dotter kommer upp i tonåren. “Jag tänker på vilken värld hon ska möta om några år”, erkände han i samma intervju (Sydsv. 16/6 -04). Att pappa ofta har ett i det närmaste sjukligt kontrollbehov vad gäller dotterns sexuella förehavanden är dock inget nytt. Mödrarna tar nästan alltid det hela med ro, medan pappa vill gå ut och “slå in pannbenet på den som rör hans dotter”. Denna mycket primitiva manliga inställning tycks tyvärr spegla somliga lagförslag som vår f.d. justitieminister hann driva igenom innan han blev bortröstad förra året.
Det kan också finnas många personliga skäl att hata horor. Konservativa ger ofta uttryck för att sådana “skräpar ned” och “sprider sjukdomar”, som moderatkvinnorna nyligen uttryckte saken (Newsdesk 5/7 -07). Att horor sprider mer sjukdomar än vanliga kvinnor på krogen är dock varken vetenskapligt bevisat eller speciellt troligt. På den feministiska arenan kan man få höra att det är “en principsak” att “män inte ska kunna köpa kvinnors kroppar”. Detta är dock en fullständigt heteronorminativ uppfattning som feministerna borde akta sig för. Att män köper män tillhör inte ovanligheterna. Att kvinnor ägnar sig åt sexturism i Afrika är måhända inte lika vanligt men heller inte direkt sällsynt. Feministlobbyn tappar så att säga verklighetsförankringen genom att enbart betrakta sexköpsfrågan ur ett genusperspektiv. Från medelålders, och därmed ofta mindre attraktivt, kvinnligt håll finns så klart också en oro för att bli bedragen.
Ingen av dessa synpunkter kan dock, enligt min mening, utgöra tillräckliga skäl för att sexsäljarnas problem med en ny lag kan ignoreras. För hur mycket horhat sådana som Wennstam än kan frambringa och hur orolig Bodström än är för sin dotter så är dessa personliga funderingar ändå rena lyxproblemen i jämförelse med det helvete våra prostituerade kan stå inför om lagen blir verklighet.
Oviljan att lyssna på sexsäljarna är därför både skrämmande och djupt omoralisk, tillika unikt svensk. Inom EU oroas man över Sveriges behandling av de prostituerade kvinnorna och en diskussion finns om att utfärda direktiv som tvingar oss att respektera sexarbetarnas yrkesval.
Istället för att hysteriskt förvränga begreppen och ytterligare stigmatisera både gärningsman och offer behöver vi därför utreda den nuvarande lagens vara eller icke vara på ett seriöst sätt. Centralt i detta arbete måste ingå att lyssna till sexsäljarnas egna åsikter. Först när alla frågetecken kring konsekvenserna för deras del är uträtade kan vi fundera på att höja straffsatserna för sexköp eller koppleri. Gammal unken sexualmoralism borde här tvingas att ge vika för något så enkelt som kunskap och vanlig hederlig moral.
Läs också:
Negativa konsekvenser - Sexsäljares nätverk i Sverige (SANS)
“Tankar kring prostitution är oftast idiotiska” - Isabella Lund, eskort
“Försvar av prostitution är försvar av våldtäkt” - Katrine Kielos, kulturskribent
“En tokskarp fråga om moral” - Louise Persson, liberal bloggare och författare
Write a comment