Upprör genom att
skildra människor |
Protester, plakat och arga telefonsamtal har fått den stackars socialchefen Ola Götesson att sjukskriva sig p.g.a. stress. Svenskar och kanske framförallt vetlandabor har gått man ur huse för att ta saken i egna händer. Nu fan får det vara färdigfikat där borta på socialkontoret. Fram med högafflarna och marsch mot kommunhuset, för nu ska de jävlarna lära sig arbeta på jobbet!
I Stockholm börjar eliten, i form av Lars Adaktusson, jämra sig över att journalistiken som satt folkmassan i rörelse är oseriös. Från universiteten klagas det på “pöbelvälde” och “dålig rättssäkerhet” när allmänheten får utdela en dom på det här viset. Kommunpolitikerna tvingas omplacera den omstridde socialchefen och utreda huruvida hans arbetsprestation i fallet “Louse” har varit godtagbar eller ej. Allt detta sker alltså på grund av att någon fånig “allmänhet” kräver det. Löjligt och ett hot mot demokratin är vad det är.
Eller vänta nu. Kan det möjligen vara så att svenskar i gemen tål lite väl mycket och låter det gå lite väl långt innan vi regagerar? Är det kanske inte Janne Josefsson som är duktig, utan svenskarna som är lata och tröga? Vi behöver tydligen en timmas hårdvinklat reportage där någon säger åt oss vad vi ska tycka för att vi ska bli upprörda och reagera.
Odemokratiskt är det däremot inte. Janne Josefsson är en utmärkt agitator och kritiken mot honom har ingenstans gått ut på att reportaget skulle innehålla felaktigheter eller att någon fakta utelämnats. Nej, Adaktusson gör mest gällande att han “inte litar på” Uppdrag Granskning i allmänhet, eftersom de retar upp den förbannade pöbeln.
Så är det. Inget nytt grävdes fram i Janne Josefssons reportage. Redan i november förra året hade DN skrivit en lång artikel där allt fanns med, som varken är mer utlämnande eller mindre vinklad än TV-programmet. Skillnaden är bara att medan DN fokuserar vad beslut från länsrätt, socialnämnd och länstyrelse har att säga, så fokuserar Janne på vilka människoöden besluten leder till. Han visar dem med intervjuer och bilder som gör att de tragiska konsekvenserna kommer i ett helt nytt ljus. Genast blir det omöjligt att inte bli illa berörd. Då agerar TV-tittarna, äntligen. Med plakat, namnlistor, brev och e-postmeddelanden låter man meddela att förtroendet för makthavarna i Vetlanda är lika med noll.
Hade Janne Josefsson ljugit eller utelämnat fakta i reportaget så hade det varit en katastrof. Nu har emellertid inte kritiken handlat om det, eftersom allt som sagts verkar ostridigt och sant. Det räckte tydligen med att hålla upp en spegel mot världen, av vad som redan hade hänt, för att folk skulle bli förbannade. Hur det kan vara dålig journalistik kan bara Adaktusson och ett gäng elitister på universiteten i stockholmstrakten svara på.
Andra bloggar om: vetlanda, fallet louise, janne josefsson, svt, lars adaktusson
Write a comment