Med anledning av justitiekansler Göran Lambertz artikel på DN Debatt, där han berättar att han äntligen ämnar granska landets ordningsvakter, tänkte jag berätta lite om mina egna erfarenheter av just den yrkesgruppen.
Hultsfred, juni 2005. Det är musikfestival och jag är på väg från konserten med Lars Winnerbäck, tillbaka till mina vänner som väntar vid områdets camping. Redan på den här tiden hyste jag ett stort förakt mot yrkesgruppen ordningsvakter, då flera av mina vänner och kolleger på den tiden jobbade i dörren på Stockholms kändiskrogar, och ofta kunde berätta hur de misshandlade kroggäster, samarbetade med polisen och ljög i rätten för att inte åka dit. Därför blev jag måttligt förvånad när jag en bit upp från stigen jag går på, i den gemytliga småländska skogen, ser en grupp ordningsvakter utdela batongpölsa på nåt fyllo i 17-årsåldern.
Bevittnade misshandel
Jag noterar att mängden våld som för tillfället utövas är långt över vad som varit försvarbart ens om fyllot kunnat röra sig, men nu är han i praktiken medvetslös och har svårt att ens stå upp. När han till sist lyckas resa sig, för att följa med ordningsvakterna till tillnyktringscell, trycker de istället ned honom mot marken igen. Jag minns speciellt hur en av dem, med en blick som vittnade om djup sadistisk njutning, höll nyptag om killens öron och tryckte ned hans ansikte i markens lervälling. Kort därefter ställer sig ordningsvakten upp, sliter tag i öronen på pojken och lyfter honom från marken genom att endast slita i örsnibbarna. Öronen sträcks ut, pojken skriker och ber om nåd, ordningsvakterna skrattar och njuter av våldet de får utverka när de släpar pojken längs med marken.
Blir själv frihetsberövad
Jag ställer mig fem meter ifrån och betraktar händelserna.
- Vad i helvete lyfter ni honom i öronen för, vad är det för jävla övervåld? Jag är ju inte den enda som ser det här
Jag säger det i ett fåfängt försök att göra ordningsvakterna medvetna om risken att de får sitta i fängelse för misshandel. Ordningsvakterna vet dock bättre, och är väl införstådda med sin statsimmunitet i svenska domstolar, och svarar med ett enkelt hot:
- Gå härifrån så du slipper se nåt, annars ska du få känna på något som gör jävligt ont
- Hörde jag ett olaga hot? Jag står bra här tack.
Det dröjer fem sekunder så har ordningsvakterna bestämt sig:
- Ta med honom också!
Ytterligare två sekunder senare har jag två testosteronstinna fetton som sliter och drar i mina armar så de hotar att gå av, när de släpar bort mig till spörummet. På vägen, som väl är 400 meter, ljuger de ihop storyn som ska få mig fälld i tingrätten. Det hela är gjort på fem minuter. De besitter en vana och yrkeserfarenhet av att snabbt och enkelt konstruera vattentäta justitiemord, som jag måste erkänna att jag imponerades av.
- Om vi säger att han hoppkickade dig i sidan, “Våld mot tjänsteman”
- Ja, och var på och slet i fyllot. “Främjande till flykt”
- Och så lägger vi en “våldsamt” (våldsamt motstånd, min anm.) på det va, haha
När polisen kommer anmäler ordningsvakterna mig i en enig skara. Tre vittnen mot ett. Jag förklarar för polisen hur situationen gått till och hur de diktat ihop det. Jag vill anmäla alla tre för falsk tillvitelse och olaga frihetsberövande och dessutom för misshandeln av killen som nu ligger i handbojor på marken. Polisen beslutar att trots tre anmälningar om tre grova brott inte sätta mig i häkte. Någonstans insåg väl även de orimligheten i att jag, tidigare ostraffad programmeringschef på ett IT-företag, skulle ge mig på tre steroidmissbrukande ordningsvakter i nyktert tillstånd under min korta semester.
Polisen vägrade säga vad ordningsvakterna hette och ville inte ta upp en anmälan. “Deras namn finns i ärendet, du får väl anmäla dem om de går vidare med det. Jag ska försöka snacka med dem”, hälsade polisen.
Frigiven av polisen trots påstådda grova brott
Hur som helst, släppt och med ett nytt tufft inpasseringsband med texten “jag har fått en andra chans” (bild) släpptes jag tillbaka på festivalen. Jag gick omedelbart tillbaka till platsen och tog upp person och telefonnummer på sammanlagt 21 personer som sett händelsen, och kunde intyga att ordningsvakterna ljög. En 35åring från Solna hade suttit och tittat på hela förloppet. När ordningsvakterna passerade hans solstol, som stod på stigen där de släpade mig till spörummet, hade han dessutom frågat en av vakterna “och vad har den där killen i solbrillor gjort?”. “Ingenting”, hade vakten uppriktigt svarat.
Jag såg fram emot att få sätta tre ordningsvakter i fängelse. En dröm jag länge haft. I och för sig vet idiotin och bortförklaringsmöjligheterna inga gränser när rättsväsendet konfronteras med ordningsvakter som är ämne för anmälan, men den här gången skulle jag minsann driva civilmål mot dem om åklagaren la ned fallet. Det fanns för mycket vittnen den här gången, de kunde inte klara sig. Med lite tur kunde jag nog få till och med poliserna att intyga att jag gjorde ett städat och nyktert intryck, och att något verkade skumt med ordningsvakternas story. Nu behövde jag bara namnen på de tre steroidmissbrukarna, sen skulle saken vara biff.
Glad i hågen vandrade jag tillbaka till mina vänner i campen och berättade om min lilla kontakt med ordningsmakten. Efter 10 minuter kom samma tre ordningsvakter gående, och jag insåg då att jag hittat ett utmärkt tillfälle att få reda på deras namn. Med digitalkameran i högsta hugg gick jag fram till dem och knäppte en bild. Nöjd konstaterade jag att ansikten syntes. Jag berättade för dem att jag samlat 21 vittnesmål mot dem och att bilderna skulle lämnas till Securitas för identifiering. “Jag ska se till att ni får sitta inne”, förklarade jag och gick därefter och satte mig i en solstol och tog en bira.
Vad som sedan hände har jag i efterhand inte kunnat förstå. Hur ordningsvakterna agerade saknar all rationell grund och måste väl ses som exempel på dålig stresshantering under steroidmissbruk snarare än någon övertro på hur långt deras straffrättsliga immunitet egentligen sträcker sig. De kunde ju inte göra något mot mig egentligen. Inte heller denna gång hade jag agerat så att ett gripande, avvisande eller omhändertagande skulle kunna försvaras. Ordningsvakterna måste ha känt till detta. Att ta kort på festivaler är tillåtet. Likaså måste de ha varit smärtsamt medvetna om att allt de görs bevakas av ett tiotal personer som jag känner mycket väl, och som inte skulle ha några problem med att vittna i både en och två rättsprocesser.
Hur som helst tog de i det närmaste reflexmässigt strypgrepp på mig och satte som på autopilot åter iväg bort mot spörummet. Mina kompisar fick panik. Flera ringde samtidigt 112, blev kopplade till polisen. För min egen del gjorde jag för första gången motstånd. Jag sparkade och satte mig i motvärn bäst jag förmådde, och mina kompisar försökte även de göra mig fri från steroidmissbrukarnas hårda nypor. Ordningsvakter samlades fler och fler för att ta hand om mina vänner och till sist hade de lyckats få ut mig ensam i skogen, långt utanför området.
Mordhot och misshandel
- Ok din lilla jävla fitta, lyssna nu. Vi känner folk i Stockholm, din fitta. Och vi kommer se till att du är likviderad om en vecka om du driver något mot oss med den där bilden. Är det förstått?
- Aha, ett gammalt hot igen. Onödigt gjort. Jävligt onödigt för er…
- Va?
- Jag sa bara att det var onödigt att ni hotade mig. Synd för er.
Därmed fick det tydligen vara slutdiskuterat. Vakterna tryckte in mig bakom en container och en av dem knäade mig med allt våld han just då kunde uppbåda i ryggslutet och mot pungen (ett knä som som tur var missade sitt mål och istället levererade en lårskada som höll i sig några veckor..). När jag hukande av smärtan släpade de ut mig från området, klippte mitt “andra chans”-band och hälsade att de skulle döda mig om jag satte min fot på Hultsfred igen.
Jag gick till polisen för att få hjälp att hämta mina saker på festivalen, något som de menade var omöjligt att hjälpa mig med. Jag övervägde länge att göra en polisanmälan, men då killarna tydligen kände dörrvakter runt Stockholms ankdamm Stureplan, liksom jag själv, riskerade jag kollegiala problem genom att driva saken vidare. Av respekt för min jobbrelation lät jag därför bli att anmäla, inte på grund av något löjligt hot.
Våren 2006 fick jag efter lite korrespondens med polismyndigheten till sist ett brev från åklagarkammaren i Stockholm som förklarade att förundersökningen mot mig, gällande främjande av flykt, våld och hot mot tjänsteman lagts ned. Eftersom jag då slutat på bolaget där alla säljare var ordningsvakter, ångrade jag att jag inte drev saken vidare.
En sak är i alla fall säker: Någon gång i livet ska jag sätta en ordningsvakt i fängelse. Det kan ni lita på.
Andra bloggar om:
rättssäkerhet,
ordningsvakter,
väktare,
krogvakter,
dörrvakter,
göran lambertz,
jk
Write a comment