Widar Nord

Catrine da Costa.

I dagens Expressen (19/9) kan man läsa en debattartikel skriven av författaren Per Lindeberg, som granskat hanteringen av “styckmordsfallet” från 1984. Två läkare, i pressen kallade Allmänläkaren och Obducenten, anklagades för att ha styckmördat sexsäljaren och missbrukaren Catrine da Costa, på rättsläkarstationen i Solna. Nu börjar den sista ronden i Attunda tingsrätt, då de båda läkarna stämt staten på närmare 40 miljoner kronor i skadestånd.

Sedan 1984 har det förstås hänt en del. Fallet beskrivs numera nästan uteslutande som ett justitiemord och det är framförallt artikelförfattarens egen bok, Döden är en man, som rört om i mediegrytan.

Per Lindeberg har nämligen granskat myndighetsutlåtanden, vittnesutsagor, domar och hela handläggningen i ärendet på ett sådant sätt att det måste stå klart för varje normalbegåvad person som inte heter Diesen i efternamn att de båda läkarna råkat ut för ett enormt rättsövergrepp.

Och appropå Christian Diesen, så var det ju han som menade att själva anledningen till att läkarna ändå blev “friade” från mordanklagelsen (de blev “dömda” för styckningen), var att de var just läkare och tillhörde överklassen samtidigt som dess offer, Catrine, var missbrukare och sexsäljare. Det var helt enkelt lika beklämmande som självklart, menade Diesen, att “nekrofilerna” på så vis skulle gå fria.

Det var ett tag sedan jag läste om da Costa-fallet. Som justitiemord betraktat väger det enligt min mening ganska lätt i jämförelse med många av 00-talets våldtäktsdomar och 90-talets domar för incest. Jag har förmodligen blivit avtrubbad med åren, men trots att den ene läkaren försökte ta sitt liv och då blev permanent hörselskadad, så har rättsövergreppet faktiskt en begränsning. Det blev ju nämligen ett “friande” domslut i den meningen att ingen dömdes till fängelse.

Grundtesen, att sexsäljare skulle behandlas sämre i det svenska rättssystemet än andra, är dock fortfarande intressant. När den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer ägnade 70-talet åt att sätta på 14-åriga prostituerade, underlät staten helt enkelt att väcka åtal mot de inblandade. Endast “bordellmamman” dömdes, men kunderna - toppolitiker ur regeringen - klarade sig.

År 2008 avslog JK en skadeståndsbegäran från de utnyttjade flickorna. Jag höll på att missa hela galenskapen, och tänkte att JK säkert hade goda skäl. Tack och lov uttalade sig dock Thomas Bodström, vilket automatiskt - i alla fall hos mig - för tankarna till sådant som rättsövergrepp, justitiemord och maktmissbruk:

- Det är förtal. Förtal är det ju, det är fruktansvärda utpekanden. Sen är det frågan om det är juridiskt förtal, och det det är mer tveksamt.

Ecpat-ordföranden tycker alltså att “det är förtal”, om än inte juridiskt så i alla fall enligt någon slags Bodströmsk moralisk uppfattning, när kvinnor som utnyttjats sexuellt som barn vill kräva skadestånd. För en objektiv betraktare så är det givetvis inte det. För oss är istället det här ett typiskt förtal. Men Thomas, som är son till Geijers ministerkollega Lennart Bodström, sitter som vanligt på dubbla stolar och har som vanligt inga skrupler och väljer som vanligt den lättaste vägen.

Men vad är det då för vansinnighet som Bodström är ute och försvarar? Jo, i justitiekanslerns avslag på skadeståndsbegäran hänvisar man rätt och slätt till att preskription inträtt. Inget mer! Staten underlåter alltså, i strid med gällande rätt, att åtala sexförbrytarna under preskriberingstiden och hänvisar sedan - när preskriberingstiden gått ut - till att det är omöjligt att få skadestånd också från staten eftersom preskriberingstiden för en sådan fordran också är passerad. Rimligt? Nej.

Om vi går åter till höstens upplösning i målet om Catrine da Costa, så hittar vi - märkligt nog - samma galenskap igen. Läkare och sexsäljare är tydligen - i alla fall hos JK - någorlunda lika (körda) inför lagen. I och med den kommande rättegången, som jag hoppas kunna bevaka här i bloggen, läste jag igenom en mellandom där tingsrätten tar ställning till JKs avslag på de båda läkarnas 40-miljoners skadeståndskrav. Och vad anför då JK för argument för att vägra denna utbetalning? Myndighetschefen Göran Lambertz skriver:

En fordran preskriberas tio år efter dess tillkomst [...]. Den fordran på skadestånd av staten som läkarna har framställt är således enligt min uppfattning preskriberad i så gott som alla delar.

Ser man på! Ytterligare ett rättsövergrepp ska alltså låta sig passera utan åtgärd, eftersom en teknikalitet i lagstiftningen förhindrar att fordringar fastställs efter mer än 10 år. En civilrättslig regel som för övrigt syftar till att man (som gäldenär) inte ska behöva spara kvitton i all oändlighet (se sid 19, 3.4.1), och alltså inte är tänkt att fungera som ett sätt för staten att skydda sig från anspråk när den begått övergrepp mot sina medborgare.

Tack och lov tar Attunda tingsrätt effektivt död på denna nya doktrin från JK. I mellandomen som kom i våras, efter JKs invändning om preskription, är tingsrätten i det närmaste överpedagogisk. JK ska inte hindra medborgare att få rätt mot staten genom att skylla på teknikaliteter, heter det. Sådant står nämligen skrivet i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som är grundlag i Sverige sedan 1995. Tingsrätten skriver:

Utöver det nu sagda vill tingsrätten erinra om att Sverige, genom inträdet som medlem av Europeiska unionen den 1 januari 1995, antagit den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sverige. [...]

Enligt det tidigare framförda samt sett med ett vidare synsätt framstår skälen bakom statens preskriptionsinvändning såsom föga beaktansvärda. Tingsrätten uppfattar preskriptionsinvändningen som stridande mot proportionalitetsprincipen.

Det är hoppfulla ord för oss som vill tro på rättvisa och demokrati, och de kan förhoppningsvis fungera som sporre även för de flickor som utnyttjades i bordellhärvan på 70-talet. För om staten inte kan skylla på preskription om det inte finns någon rimlig anledning, så borde även bordellflickorna kunna driva sin sak med framgång.

Det återstår att se om resonemanget från tingsrätten i Sollentuna håller i högre instans, men tills dess får vi alla hålla tummarna. JK kontrade ju nämligen med att anklaga domaren för jäv. Men både läkare och horor kan ju tydligen få rätt den här gången, samtidigt som Christian Diesen och Thomas Bodström får slutgiltigt fel. Och det sistnämnda är alltid ett tecken på fungerande demokrati. Den saken är säker.

PS.
I veckan kom Per Lindebergs granskning av da Costa-fallet ut som pocketbok för 40 kronor. Den har belönats med Grävande journalisters pris Guldspaden och detta är en ny, reviderad, upplaga. Efter 690 sidor kan man det mesta om styckmordsfallet. Boken rekommenderas varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om catrine da costa, da costa, styckmordet, rättssäkerhet, allmänläkaren, obducenten, mord, styckmord, brott, bordellhärvan, thomas boström, feminism, juridik, genusvetenskap, feminism, rättsväsendet, polisen, sexualbrott