En smula oväntat blev stureplansprofilerna fällda i Svea hovrätt. Var och en fick 4 års fängelse för grov våldtäkt. Domen är ytterligare ett bevis på att man tillämpar delad bevisbörda i våldtäktsmål. Den här gången genom att tänja på begreppet trovärdighet.
Att det skulle bli just grov våldtäkt vid en fällande dom var väntat, eftersom Thomas bestämt att våldtäkt med mer än en gärningsman automatiskt ska betraktas som grov. Hovrätten fastslog därmed att även gruppsex, som ju av naturen involverar mer än en “gärningsman”, som övergår i övergrepp ska anses som grov våldtäkt. Lägsta straffet är då 4 års fängelse.
Efter att ha läst domen och sett ivf. halva rättegången är jag inte säker. Hovrätten har förvisso rätt i att MV framstår som mer trovärdig än bratsen, men å andra sidan har jag svårt att inte köpa tingsrättens resonemang om uppsåt. Speciellt enkelt blir detta att ta till sig då både målsägande och JK druckit en hel del.
Dessutom är flera punkter, där målsägande motbevisas av teknisk bevisning, mycket märkliga. AJ lyckas bli dömd för att ha fört upp en fjärrkontroll i analen på målsägande, trots att en teknisk undersökning av samma fjärrkontroll visar att så inte kan ha skett. Inte med ett ord förklarar hovrätten varför den tekniska undersökningen är mindre tillförlitlig än målsägandes påstående. Man har nöjt sig med att konstatera att målsägande fått en mängd mindre skador och att detta, vid sidan av att hon mycket snabbt ringer larmcentralen och anmäler våldtäkten, räcker för en fällande dom.
Det finns naturligtvis ingenting som säger att en tjej som går med på våldsamt sex en gång har någon slags skyldighet att tåla liknande behandling igen. Däremot förlorar såklart skadorna sitt självständiga bevisvärde om målsägande säger sig ha gått med på ovanligt hårdhänt sex i tidigare sammanhang. Så torde i alla fall vara fallet om dessa skador är av mindre allvarlig karaktär. Något annat än blåmärken och rodnader rörde det sig inte heller om, förutom en vaginal bristning som lett till visst blodvite. Skador som alltså, tvärtemot vad HovR:n säger, förklarats av de tilltalade. En skada, som AJ och JK också blev dömda för att ha orsakat, kan inte ens målsägande själv erinra sig om att de tillfogat henne. Det rörde rodnader som bildade ordet “SEX” någonstans på hennes lår, och som skulle ha uppkommit genom att någon nypt henne.
En annan sak som stärker de tilltalades berättelse var AJ och JKs berättelser var mycket lika, trots att de hållits isolerade i princip från och med att gruppsexet/våldtäkten skedde. Således är de, i objektiv mening, trovärdiga. Målsägande ljög i de första polisförhören om att hon redan från början motsatte sig sex. Detta tog hon sedan tillbaka och erkände i tingsrätten, under ed, att samlagen inledningsvis varit frivilliga. Hon har också ändrat sig, eller i vart fall förtydligat tidigare påståenden, som skiljer sig avsevärt mellan tingsrätt och hovrätt. Bl.a. hette det i hovrätten att hon aldrig tidigare haft våldssex med grabbarna, medan hon i tingsrätten påstod att det förekommit örfilar, bespottning och andra sadomachostiska inslag andra gånger då de tre haft sex.
En påhittig ny uppgift, som målsägande också mycket passande lyckats erinra sig först i hovrätten, är att hon försökt ta sig loss medelst “sparkar” och inte bara genom att “riva” grabbarna så att hennes “lösnaglar lossnade”. Då man varken hittat lösnaglar i lägenheten eller några rivsår på grabbarna framstår denna tämligen sent ihågkomna uppgift för mig, tyvärr, som en efterkonstruktion som det opålitliga målsägarbiträdet Elisabeth Massi Fritz, likväl som målsägande själv, kan ha hittat på.
En målsägande som ljuger för att sedan på en punkt bli överbevisad av teknisk bevisning, och på en annan helt enkelt ändra sig, ska - objektivt sett - inte anses speciellt trovärdig. Det ska däremot två tilltalade som - även om de suttit häktade och isolerade sedan gripandet - ger en mycket samstämmig berättelse. Speciellt när de är ostraffade sedan tidigare och således också borde sakna vana vid att “prata ihop sig” direkt efter ett begånget brott.
Hovrätten har alltså struntat i ovanstående och meddelat fällande dom ändå, med förklaringen att målsägande anses trovärdig. Någon motivering till varför man anser att hennes trovärdighet är avsevärt högre än grabbarnas, vilket rimligen borde krävas för att låsa in två unga människor 4 år i fängelse, orkade dock inte Svea hovrätt prestera den här gången.
Och nej, medias yranden om att HD kan pröva fallet är tyvärr ogrundade. Det är ytterst sällan som HD tar sig an bevisfrågor och i sexualbrottsmål finns redan, i motsats till vad t.ex. advokat Per E Samuelsson påstått i media, praxis kring hur bevisvärdering ska gå till. Tyvärr har man i flera fall (t.ex. Södertäljemålet, NJA 1997 s. 538 och NJA 1992, s. 446, NJA 1993, s. 68 samt 616, NJA 1991, s. 83) lagt ribban ganska lågt. Att hovrättsdomen, till skillnad från dessa prejudikat, är ett illa skrivet hastverk med illa motiverat domslut och en rad förbiseenden är förmodligen inte heller tillräckligt för att ge prövningstillstånd i HD.
Write a comment