Katrine Kielos. Foto: Expressen
Så var det då dags för ännu ett stjärnskott på våldtäktshimlen att göra sin verkliga debut. Kulturskribenten Katrine Kielos, känd från sin blogg och tidningen Expressen, har skrivit en bok om våldtäkt. Som väntat är det dock inte någon speciellt intressant läsning.
“Sexualiteten upplevs olika beroende på kön”, slår Kielos fast. Den åsikten, i en eller annan form, är den enda i boken som saknar källhänvisning och alltså måste tillskrivas författaren själv. I övrigt rör Kielos ihop en enda stor soppa av akademiska källor (Ann Heberlein, Susan Brison, Judith Butler) med i ämnet obildade våldtäktsentreprenörer (Katarina Wennstam) och en hel del rena galningar (Robin Morgan, Susan Griffin, Catharine Alice MacKinnon).
Genom att ena stunden citera och andra stunden skriva faktatext med källhänvisningar, bygger Kielos sin bok utan att ens beröra vad hon själv tycker eller tänker kring våldtäkt. Även om detta kan tyckas en smula fegt så är det såklart acceptabelt. Vill man inte debattera så kan man ju alltid resonera. En tråkig följd av Kielos format på framställning är dock att det blir omöjligt att hänga med även i det så kallade resonemanget. Citaten och de lösryckta åsikterna saknar en röd tråd.
Lite då och då bryter Kielos emellertid av med en skönlitterär intrig. Det är en novell i jagform som återkommer då och då mellan kapitlen. Med den unga författarens språkliga tafatthet beskriver Kielos hur en artonåring går ut på krogen, träffar en kille och hänger med honom därifrån, för att sedan bli våldtagen. Kielos lyckas i sin historia inget vidare med att erbjuda en förklaringsmodell till sin egen (och fästmannens) politiska krav på att sex i Sverige ska föregås av ett uttryckligt samtycke:
Någonstans funderade jag på om jag borde sagt nej. (…) De säger att det betyder vad det betyder. Inte som alla andra ord som inte betyder vad de betyder utan som betyder något annat. Nej, ett nej är ett nej. Just därför vågade jag inte säga nej.
Och det faktum att nära hälften av våra kvinnor i så fall också skulle få sitta av fleråriga fängelsestraff förklarar Kielos med att våldtäkt är ett “könat” (dvs könsbundet) brott och genom att (likt Högsta domstolen) hävda att män och kvinnor blir olika kränkta av våldtäkt:
Är det verkligen så att bara för att våldtäktsmän inte är passiva offer för den rena kraften i kvinnans sexualitet, så betyder detta att våldtäkt över huvud taget inte har med sexualitet att göra?
…
En våldtäksman attackerar ju faktiskt inte med knytnävarna. Han attackerar med sin sexualitet och sitt kön, mot hennes sexualitet och hennes kön. Ibland är han medveten om vad han gör, ibland tror han att han bara har sex. Hur som helst borde det medvetna eller omedvetna valet av vapen vara signifikant.
Våldtäkt och romantik är en bok du önskar att du inte köpt. Efter 120 glest skrivna sidor är du mest bitter över att du inte lyssnade på varningsklockorna redan i bokhandeln. Dvs. när du med avsmak betraktade det superkommersiella och glättiga omslaget (som förlaget låtit trycka delvis i rosa tyg) med den stora bilden på en välsminkad Katrine Kielos, och helt enkelt insåg att här har vi skit i lyxförpackning, som så många gånger förr.
För hur stort behov Kielos än har av att ge läsaren en bild av sig själv som verkligt intellektuell, så misslyckas hon både med att hålla boken vetenskapligt vederhäftig och att föra några som helst nya resonemang. Våldtäkt och romantik tillför ingenting, den upprepar bara vad som redan sagts. Och författarens försök att briljera är, trots massivt bruk av ord som autonomi, signifikans, dikotomi, narrativ och poststrukturalist, alltjämt bara tydliga exempel på svenskt, feministiskt självhävdelsebehov.
Men trots att Kielos skrivit något som platsar bättre som novelluppsats i gymnasieskolan än i en svensk kommande bestseller, behöver hon knappast oroa sig för kritik. Det fina med att vara feminist är ju nämligen att alla försök till sådan kan avfärdas som manssamhällets konspiration, även om det i vissa fall är svårare än vanligt.
Kielos inleder sin bok med att i fetstil upprepa en gammal klyscha. “Vi måste prata om våldtäkt”. Vad hon dock tycks ha missat är att man, i alla fall för att skriva en bok i ämnet, gärna också får ha någonting vettigt att säga om saken.
Andra bloggar om: våldtäkt och romantik, katrine kielos, katrin kielos, våldtäkt, feminism, genus, våldtäkter, sexuella övergrepp, ann heberlein
Write a comment