|
Den enda rimliga gränsen för vår yttrandefrihet är givetvis att det inte finns någon gräns. Det sade Magnus Betnér i en intervju i SvD ganska nyligen och jag är den första att hålla med. Det blir extra viktigt att komma ihåg nu när vårt land rustar för krig mot världens islamister.
Nog kan man tycka att entreprenören Lars Vilks lilla personliga PR-kupp med Muhammedbilder är både cynisk och onödig, men faktum är att den ställer en viktig fråga: Hur mycket elände ska en publicering få ställa till med innan man börjar inskränka press- och yttrandefrihet?
När det gäller barnporr, våldsskildringar och hets mot folkgrupp har man redan genomfört begränsningar, men att smäda religioner eller hylla våldsregimer är fortfarande tillåtet.
I första hand är grundlagarna om yttrande- och pressfrihet till för att skydda svenskarna mot övergrepp från den svenska regeringen. Regeln om 8 års karantän för konstitutionsändringar har dock inte ens skyddat vår rätt att säga att judar bör brinna i helvetet, homosexualitet är en sjukdom som bör utrotas medelst avrättningar eller att muslimer är mindre värda än djuren. Säger man sådant får man sitta i fängelse.
Men även om fängelse inte är något hot denna gång så finns det mäktiga krafter - både inom och utom landet - som vill slåss för att Vilks inte ska få publicera sina tramsbilder på profeten Muhammed. Eftersom Thomas Bodström inte sitter kvar i regeringen behöver vi förmodligen inte oroa oss för någon lagändring på ett tag - hotet mot yttrandefriheten kommer den här gången istället från världens militanta islamister. Och det är inte någon liten grupp människor vi har på halsen. Runt 1,2 miljarder människor är muslimer och det räcker med att en mycket liten andel är militant för att vi ska få stora problem.
Senast någon gav sig på att försöka begränsa den svenska yttrandefriheten med våld råkade vederbörande vara israelisk ambassadör och åtnjuta svensk åtalsimmunitet. Brottet kunde därför inte beivras. Däremot finns det inget hinder mot att rättsväsendet tar i med hårdhandskarna när vanliga muslimska socialbidragstagare skriker hot och slagord mot chefredaktören för Nerkes allehanda, eller när islamister ringer hem till Vilks och hotar honom till livet.
Att bränna den svenska flaggan är säkert tillåtet i Theran, men gör man det i Örebro kan man dömas för förargelseväckande beteende (NJA 2, 1970). Att bränna dockor med egghead kan kanske anses utgöra olaga hot mot vår statsminister, även om det är ett gränsfall. Sannolikt kommer därför någon, på SvDs ledarsida eller i något annat korttänkt forum, önska att man ingriper “med hårdhandskarna” mot flagg- och dockbränning på gator och torg. Somliga bloggare har redan börjat skandera “fördöm hot eller utvisas”, som någon slags försvar av yttrandefriheten.
Det är i det här läget viktigt att vi inte glömmer vilken rätt vi påstår oss försvara. För om Muhammed ska få avbildas som hund så ska man sannerligen få bränna Reinfeldtdockor och svenska flaggor på bål även i våra svenska städer.
Däremot finns det ingen anledning att se mellan fingrarna på rena hot eller våldsamheter. För de nyinflyttade islamister som har svårt med uppförandet på den punkten återstår blott två alternativ: Skärp er eller utvisas.
| 
