Widar Nord

En 18:årig tjej och en 20:årig kille försvinner in på toaletten under en pågående fest. Där har de, vilket tjejen senare skulle komma att förtiga, frivilligt sex. Tjejen anmäler därefter killen för våldtäkt, då han enligt henne inte i tid hörsammat att hon ville avbryta utan helt enkelt med våld ska ha fortsatt ändå.

Domen (som har nummer B 4571-08) följer en nymodig praxis för hur en “modern våldtäktsdom” ska se ut. Såväl tingsrätt som hovrätt dömer (såklart) 20:åringen för våldtäkt till ca 2 års fängelse och förpliktigande att betala 85 000 i skadestånd. Domen utgår från målsägandes egen berättelse, vad målsägande sagt till vänner etc, och använder “stödbevisning” i form av skador (sprickor i slemhinnor mm) som även frivilligt sex ofta orsakar.

Som så ofta är det ungefär samma saker som talar emot målsägande. I princip i varenda tveksam våldtäktsdom återfinns samma brister i utredningen och samma förlåtande resonemang kring bristerna i målsägandes berättelse. Den moderna våldtäktsdomens struktur består ju, i huvudsak, just av “bortförklaringar” eller “kringresonemang” som ska belysa varför man trots att målsägnade ljuger och stödbevisningen pekar rakt åt andra hållet, ändå finner det “styrkt utom rimligt tvivel” att en våldtäkt begåtts.

Fyra varningsklockor i moderna våldtäksdomar, som också fanns i denna dom:

Tjejen kan ropa på hjälp men låter bli. Varför?
En vanlig fråga vid “festvåldtäkter” som sker i lokaler fulla med folk. Faktum är att man på 80-talet och 90-talet faktiskt friade våldtäktsåtalade just med motiveringen att målsägande så lätt skulle kunnat avbryta det hela genom att ropa på hjälp. Denna realitet har dock blivit “tabu” på sista tiden, mycket på grund av feministiska reaktioner, och det anses idag inte modernt att utgå från att våldtagna kvinnor ska behöva ropa på hjälp ens om omständigheterna inte inbjuder till någonting annat över huvud taget. Faktum är att våra försvarsadvokater, av domreferaten att döma, verkar ha slutat ställa frågor till målsägande som handlar om varför hon inte ropade på hjälp.

Tanken är såklart god. Kvinnor ska inte behöva ropa på hjälp för att slippa bli våldtagna och den självklarheten behöver man såklart inte vara med i ROKS för att hålla med om. Men är det inte en lika stor självklarhet att den som befinner sig i hot om våld i det närmaste reflexmässigt borde påkalla hjälp om möjligheten finns?

I det här fallet - en fest i en liten lägenhet - måste ett rop på hjälp innebära en hundraprocentig garanti för att det inte skulle bli någon våldtäkt av. Det fanns ju folk i lägenheten.

Ändå återfinns inte frågan i domen. Man har helt ignorerat den.

Våldtäkten börjar med frivilligt sex
En nymodighet inom juridiken är våldtäkter som inleds med frivillighet. Det säger sig själv att om inte målsägande fått tydliga skador eller gärningsmannen erkänner så går det inte att bevisa en sådan våldtäkt. En annan svårighet är att bevisa när gärningsmannen förstod att han inte längre har samtycke.

Förr om åren så gällde principen att sex förutsatte samtycke, och hade man väl ett samtycke så var det inte våldtäkt. Faktum är att man länge såg äktenskapet som ett samtycke, och det gick inte att åtala den äkta mannen för våldtäkt i en existerande relation. Denna princip övergavs, tack och lov, redan på 70-talet. På 2000-talet har man dock övergått till att samtycke behövs under varje sekund av sexet. D.v.s. ett ja kan återkallas när som helst under pågående akt och mannen är då skyldig att omedelbart dra ut den.

Här finns dock en fara, om kvinnan inte är tydlig och mannen inte är uppmärksam. Även om män inte “är djur” eller “sexuella maskiner som inte går att stoppa”, vill jag - med risk att låta “omodern” i min uppfattning - ändå uttrycka tvekan kring att man verkligen ställer rimliga krav här.

Vissa (både män och kvinnor) kan nog ha svårt att hejda sig och omedelbart avbryta ett pågående samlag. Att fortsätta trots att man uppfattar att den andra vill sluta bör såklart vara brottsligt. Frågan är dock om det är “våldtäkt”. Det är trots allt skillnad på att fortsätta ett i grunden frivilligt samlag och att överfalla någon. Även om feministerna argumenterat emot denna självklarhet, med i huvudsak det slagkraftiga argumentet “en våldtäkt är en våldtäkt”, kvarstår fakta. Även om “kränkningen” skulle upplevas lika (vilket jag betvivlar) så är skadan, i och med risken att drabbas av sjukdomar mm, alltjämt högre vid överfall.

Tjejen ljuger i de första polisförhören
Detta liknar “stureplansdomen”. Tjejen påstår vid anmälan att hon från början blev tvingad till sex. Konfronterad med åklagarens frågor gör hon dock “tillägget” (som tingsrätten kallar det) att parterna i och för sig hade frivilligt vaginal- och analsex först och att sexet senare “övergick” i våldtäkt.

Detta är dock inget oväsentligt “tillägg”. Om man anmäler en våldtäkt så bör man väl ha vett nog att tala om hur det, på riktigt, gick till. Inte sitta och ljuga om att man blir överfallen och sedan i tingsrätten ändra sig och erkänna att man nog inledde samlaget frivilligt, men “ångrade sig” och ville avbryta och då blev “våldtagen” eftersom “sexet fortsatte” ändå.

Återigen har feministerna dock segrat över verkligheten. I normala fall tillmäts vittnen och målsägande som undanhåller eller ljuger om fakta mycket mindre trovärdighet än de som ger samma uppgifter i förhör efter förhör. Så icke i sexbrottsmål, så länge det är målsägande som ljuger dvs.

Domstolen förringar normalt betydelsen av lögner (kallar dem “avvikelser” eller liknande) och finner “förklaringar” som ofta utgår från egna amatörmässiga teorier om hur det mänskliga minnet fungerar, hur offer “förtränger” vad de varit med om etc. Faktum är att man ibland vänder bristerna till offrets fördel, genom att resonera om att de otydliga minnesbilderna “tyder på ett upplevt trauma” osv. I denna dom nöjer man sig dock med att konstatera:

“Vad målsäganden uppgett om hur det sexuella umgänget i badrummet inleddes, vilket synes vara det nya i förhållande till polisförhören, kan inte anses stå i direkt strid med av henne tidigare lämnade uppgifter.”

Att först uppge att man blev våldtagen, och sedan lämna “den nya uppgiften” att man hade frivilligt sex, är visserligen inte nödvändigtvis lögnaktigt. Däremot ska man vara bra överslätande för att helt ignorera att uppgifterna går isär. Ändå gör det gång efter gång i våra moderna våldtäktsdomar.

Kvinnan beter sig som om ingenting har hänt
Vid misshandel, rån, stöld, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förtal, förolämpning - ja i princip alla brott - tar målsägande avstånd från gärningsmannen efter brottstillfället. I vart fall uppkommer normalt någon sorts dålig stämning mellan de två.

Bland våra tveksamma våldtäktsmål är det dock förbluffande ofta så att målsägande har en bra kontakt med gärningsmannen efter våldtäkten. T.ex. kanske de fortsätter umgås, skickar gulliga sms till varann eller pratar om ditten och datten via MSN. Att detta beteende är förenligt med att bli utsatt för ett brott med straffskalan 2-10 års får jag svåreligen ihop.

I den här domen skickade målsägande två gulliga sms, bla med innehållet “nafs [smeknamn]”, till gärningsmannen dagen efter våldtäkten.

Att kvinnor har svårt att skiljas från män som slår/våldtar dem tycks vara ostridigt. Påstår man att kvinnor borde försöka sätta sig över känslorna och lämna våldsamma män ändå, ja då brakar helvetet löst (se spec. kommentarer från Unni Drougge). Dock är det frågan om en tillfällig sexuell kontakt som våldtar en omfattas av denna känslomässiga “förklaringsmodell”. Jag tror inte det, och tingsrätten verkar inte heller veta vad de ska tro:

“Hon kommer inte ihåg att hon [..] skickade de två sms till F […] och hon vet inte varför hon gjorde det. Det kan vara så att hon för honom ville dölja att hon hade gjort en polisanmälan.”

Bättre förklaring än så behövdes helt enkelt inte för en fällande dom.

En kille i 30-årsåldern träffade en - vad han trodde var - 16-årig tjej, och de båda hade sex. Samlaget spelades in på film.

Nu visade det sig emellertid senare att kvinnan ljugit om sin ålder, och i själva verket bara var 14 år när parterna hade sex. Tingsrätten tyckte att han nog borde förstått att tjejen ljög och dömde honom för “våldtäkt mot barn”, som frivilligt sex med 14-åringar numera heter, samt “barnpornografibrott”, för själva filmandet.

Eftersom minimumstraffet för frivilligt sex med 14-åringar är 2 års fängelse så fick vederbörande sitta kvar i häkte fram tills hovrätten nyligen friade honom från anklagelserna om “våldtäkt”.

Eftersom han fick sitta närmare 100 dagar i häkte och dessutom förlorade sitt jobb kräver han nu en ansenlig mängd pengar i skadestånd från staten. Förmodligen får han väl, om jag får gissa, någonstans runt hälften.

Så idag var det då äntligen sagt. Att kvinnor ska kunna bli dömda för våldtäkt i Sverige är, trots en lagtext där det faktiskt är möjligt, självklart någonting som vi bara kan drömma om.

Högsta domstolen har nämligen idag förklarat, i två av varandra oberoende domar, att det är en skillnad i “kränkning” beroende på om brottsoffret är man eller kvinna. Ett kvinnligt könsorgan blir nämligen, enligt HD, mer “kränkt” än ett manligt vid övergrepp som sker när offret sover eller är redlöst berusad.

När det gäller sexuella handlingar mot personer som befinner sig i hjälplöst tillstånd gäller alltså sedan idag följande huvudregel som svensk juridisk praxis:

Att onanera åt en utslagen man = sexuellt tvång (högst två års fängelse)

Att onanera åt en utslagen kvinna = våldtäkt (2 - 10 års fängelse)

HD, som i båda fallen bestod av justitieråden Gertrud, Ann-Christine, Ella, Kerstin och Lena, slår fast:

Att en gärningsman onanerar åt en annan person torde i de flesta fall inte utgöra ett sådant övergrepp som innefattar en kränkning jämförlig med den som uppstår vid ett påtvingat samlag.

Således ska det inte dömas för våldtäkt utan för sexuellt tvång. Trots att målsägande i det här fallet var en pojke (17 år) i viss beroendeställning, som blivit utsatt för övergrepp av någon som både var hans arbetsgivare och betydligt äldre. Den utslagne pojken får alltså finna sig i något så fånigt som fyrsiffriga skadestånd.

I det andra avgörandet, med kvinnlig målsägande (22 år), blir det dock andra bullar. Såhär låter det när samma bastanta damer skriver domskäl i ett fall där en jämnårig kille tafsat den sovande tjejen mellan benen:

Hovrätten har dömt DJ för att ha stuckit in sina fingrar i LBs underliv medan hon sovit. Han har enligt vad hovrätten funnit utrett avbrutit sitt handlande så snart LB vaknat och klargjort att hon inte var intresserad av sexuellt umgänge. … Händelsen utspelades i LBs bostad, dit DJ och en kamrat till honom kommit för att övernatta.
…
Även i beaktande av att händelseförloppet varit kortvarigt måste den handling som DJ utfört med hänsyn till kränkningens art och övriga omständigheter anses jämförlig med samlag. Den gärning som hovrätten funnit styrkt skall alltså bedömas som våldtäkt.

Hoppla hoppla. Två år i fängelse för lite tafsande på en tjej som sover. Grattis!

Domarna hittar ni här (målsägande är pojke) och här (målsägande är kvinna).

P.S.
För er som glömt hur man såg på saken förr i tiden, innan avsexualiseringen av samhället blivit vad den är idag, kan följande citat från Big-Brother-Olga, som fick en fefferoni uppkörd i fittan, vara väl talande:

Jag kan förstå att det kan uppfattas som sexuella trakasserier. Men jag känner mig inte kränkt - jag ser det som ett dåligt skämt.

Och för er som läst domarna och förberett en förklaring med hänvisning till svenska tabun, såsom “men det är ju penetreringen som är det hemska”, så kan ni läsa denna HD-dom från 2006. Där har en förskolelärare pillat en fyraåring i stjärten så att smärta uppstått, men ändå inte ens lyckats blivit dömd för “våldtäkt mot barn”. Ni vet, det där brottet som 19-åringar blir dömda för om de har frivilliga samlag med sina strax under 15-åriga flickvänner.

Andra bloggar om: våldtäkt, hjälplöst tillstånd, högsta domstolen, praxis, nja 2008, kvoteringskossor som justitieråd, genusperspektiv

Den i grunden religiösa organisationen Ecpat utger sig för att vara en välgörenhetsorganisation med syfte att hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp. Detta är dock en brutal lögn och huvuddelen av Ecpats arbete består, vilket Expressen på ledarplats uppmärksammat i början av veckan, istället av rena vansinnigheter.

Mest ägnar man sig nämligen åt lobbyism (ordföranden är ju nämligen f.d. justitieminister och numera ordförande även i justitieutskottet) för rena dåraktigheter som, vilket Expressen också uppmärksammar, skulle räknats som just helt vansinniga bara för ett par år sen. Att de är möjliga att genomföra idag beror bara på den stämning som Ecpat själva piskat upp, där medborgare luras att vara rädda för marginella hot som genom lögner framställs som enorma. Främst handlar det såklart om det svenska “pedofilhotet”.

Ta till exempel “groominglagen”, som i princip är en produkt av Ecpats lobbyarbete. Fick Ecpat som de ville i den frågan skulle det vara kriminellt att chatta med alla barn upp till 18 - ja arton år - om den som chattar har sex i åtanke. I det lagförslag som kommer att klubbas igenom i sommar är det visserligen 15 år som gäller, men tänk på att det är ett tankebrott som lagen kriminaliserar och inte ett faktiskt handlande. Det faktiska handlandet är redan kriminaliserat och leder redan till fängelse. Betänk också att seriösa instanser som på riktigt och i verkligheten jobbar med ungdomar, brottsoffer och sexualitet - såsom RFSU och Advokatsamfundet - helt eller i stora delar sågat förslaget.

Ecpats föreslagna “skärpning” av barnpornografilagen är också ett vansinnesspektakel. Här kämpar man för att ungdomar (15-18) som innerhar nakenbilder på sina flick- eller pojkvänner ska dömas för barnpornografibrott. Det faktum att många i den här åldern själva lägger ut bilder på sig själva på nätet, så att ingen syndabock kan sättas dit, borde måhända ställa till det för den myndighet som ska hitta en gärningsman att kasta i fängelse. Man kan såklart anta att ett sådant förhållande inte kan leda till någon påföljd. Men icke! Brottsoffrens skyddsänglar i Ecpat vet bättre. Man sätter helt enkelt småbrudarna i fängelse:

…Inte heller kan barnet straffritt t.ex. sprida sådana bilder av sig själv som enligt straffbestämmelsen om barnpornografibrott är att bedöma som barnpornografiska.

Så att granska sexofoberna i Ecpat är sannerligen en god idé. Den granskning som redan börjat (i och för sig mest gjord av bögar och pedofiler) får av naturen ganska svårt att få gehör. Men eftersom vansinnigheten är så extrem och Ecpat genom sina färdigskrivna motioner och hotfulla lobbystrategier i princip skaffat sig motionsrätt i riksdagen, behövs en ingående ganskning.

En annan sak är de våldtäktsentreprenörer som dras till Ecpat likt flugor dras till hundskit. Många människor gör ju pengar på pedofilhysterin. Det rör sig om allt ifrån icke så nogräknade flintskalliga “säkerhetsexperter” från IT-företaget Symantec till mer eller mindre rabiata pensionärer och kända sexhatare som t.ex. professor emerita Madeleine Leijonhufvud och sexualbrottsutredare pensionärus Monica Dahlström-Lannes.

Läs mer:

Sexualpolitik Idag: Sanningen om Ecpat

Projo: Ecpat-Hjältarna

Miljöpartiets våldtäktsdreamteam.

Det kommer att bli olagligt att ha sex med kvinnor som man träffat på krogen, om Miljöpartiet får bestämma. Man tycker nämligen att våldtäktslagen är otillräcklig eftersom den inte “skyddar” den som i fyllan och villan bestämmer sig för att ha sex med någon som i nyktert tillstånd hade ansetts allt för ful.

Lösningen heter bland annat samtycke och våldtäktsklassning av sex med kvinnor som befinner sig i en “särskilt utsatt situation”, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Där tar straffrättsprofessor Madeliene Leijonhufvud upp ett exempel från Jordbro, som jag skrivit om förut:

- Eftersom de inte använde våld eller hot kunde bara en av männen dömas för våldtäkt. Hon var inte så berusad att hon bedömdes som hjälplös.

Leijonhufvud får det att låta som någon typ av gruppvåldtäkt där endast en man blev fälld eftersom de andra inte använde våld, men så var det inte. Våldtäkten var en isolerad händelse (långt efteråt) och de (helt) andra två pojkarnas sex med tjejen var ömsesidigt frivilligt - alltså blev de inte fällda för våldtäkt.

För en normalt funtad människa är inte detta några problem att förstå. Miljöpartiet, eller snarare Peter Eriksson, har dock någon form av komplex kring det här med frivilligt sex och har därför anlitat den pensionerade straffrättsprofessorn och sexualbrottsdebattören i fråga för att göra en “utredning av våldtäktslagen”.

Man kan naturligtvis fundera över det kloka i att anlita en ökänd extremist på området - vars slutsats redan är given - för att göra en pseudoutredning som bara kan slå fast en enda sak. Än mer komiskt blir det när Leijonhufvud på Miljöpartiets hemsida berättar om vilka övriga militanta sexualbrottsdebattörer som ska “utreda” Peter Erikssons förslag:

Leijonhufvud kommer att samla en expertgrupp omkring sig, bland andra Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms Universitet.

På en enda rad i instruktionen till “expertgruppen” avhandlar Miljöpartiet sina funderingar kring rättssäkerheten:

“Rättssäkerhetsaspekten för den tilltalade ska särskilt beaktas.”

Haha. Som om Diesen och Leijonhufvud skulle klara av det. Valet av personer i “expertgruppen” utgör en självklar garant för att så icke kommer att ske. Diesen har så svårt att förstå att någon som utpekas som skyldig kan vara oskyldig att han nyligen lyckades få tidningen Juridisk Tidskrift att bli skadeståndsskyldiga för förtal, efter att han ljugit om att en oskyldig man blivit dömd för sexualbrott i en publicerad artikel. Eftersom han förmodligen har svårt att få in fler artiklar i JT och SvJT efter denna fadäs kan han inte fortsätta sitt vanliga statsfinansierade heltidsdebatterande i fackpressen, utan måste hitta nya inkomstmöjligheter. Miljöpartiet to the rescue!

Det ska bli intressant att beskåda vilka ytterligare dårar som Miljöpartiet kommer att knyta till sin expertgrupp på våldtäkter. Att alla är med i den militanta antisexorganisationen Ecpat kan vi i alla fall vara säkra på. Så ser det i vart fall ut hittills. Vad säger ni om t.ex. Thomas Bodström, Monica Dahlström Lannes eller kanske sexualbrottsvittnesexperten med egen erfarenhet - Carola Häggkvist?

Tragikomiskt ska det i alla fall bli att läsa deras slutsatser.

Andra bloggar om: våldtäktsfanatism, idioti, carola häggkvist, christian diesen, madeliene lejonhufvid, hjälplöst tillstånd, frivilligt sex, sex, prostitution, våldtäkt, feminism, politik, vänster, höger, mediekritik, miljöpartiet, peter eriksson, maria wetterstrand

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

24 timmar har gått sedan Svea Hovrätt offentliggjorde domen i mitt förra inlägg. Idag kommer hovrätten i Jönköping med ytterligare ett beslut. Man har rivit upp en precis lika galen dom igen.

Den här gången var det feministen CP som anmält kollegan TE för våldtäkt och vunnit 85 000 i skadestånd i Tingsrätten. TE hade fått nöja sig med utmätning och 2 år i fängelse för våldtäkt. Bakgrunden var följande.

TE och CP hade träffats i byhålan Tjörn utanför Uddevalla och efter en längre tids dejtande gått hem till TE och haft sex. Oklart var om TE hade förgripit sig på CP eller ej. CP påstod att hon knivhotats samt blivit tagen analt med våld, och TE påstod att de haft frivilligt sex men att CP avbrutit samlaget och gråtit. Några anala äventyr hade det enligt TE inte över huvud taget varit frågan om.

Våldtäkten anmäldes inte av målsägande själv och anmälan damp ned en lång tid efter det påstådda brottet.

Återigen fanns uppgifter av s.k. Beltran-kvalitet, dvs vad målsägande själv sagt till sin kompis och vad kompisen (i Beltran-målet Carola, i detta fall väninnan JN) sedan återberättar i tingsrätten.

Problemet var bara att kompisen JN’s vittnesmål bestod i att CP beskrivit det hela som ett frivilligt samlag som CP sedan avbrutit. D.v.s. den tilltalades version vann hundraprocentigt stöd i målsägandes väninnas vittnesmål.

Ett läkarintyg fanns också, och i detta fastslogs att målsägande helt saknade fysiska tecken på vare sig våldtäkt eller analsex.

Och hur dömer tingsrätten då på dessa grunder?

Jo, man kommer fram till att kvinnans berättelse är “så tillförlitlig att det är ställt utom rimligt tvivel att TE med våld tvingat CP till samlag”. Så enkelt var det med det. Tillförlitlig berättelse som vittnen och läkarintyg säger rakt emot = den tilltalade är skyldig “bortom rimligt tvivel”. Tingsrätten meddelar fällande dom innehållandes 2 smaskiga år i fängelse för mannen och 85 000 smaskiga kronor i skadestånd till kvinnan.

Strax innan CP hunnit glida förbi Brottsoffermyndigheten och casha ut stålarna bestämde sig dock Hovrätten för att, som undantag från sin vanliga arbetsmetod när det gäller våldtäktsmål, börja trilskas och ställa krav på bevisningen. Göta Hovrätt ogillade skadeståndsanspråket och åtalet som helhet. TE har sannolikt lite deg att se fram emot från staten då han suttit häktad under precis hela processen.

Domen kan du läsa här.

Andra bloggar om: våldtäkt, omvänd bevisbörda, feminism, genusvetenskap, delad bevisbörda, våldtäktsmål

Stockholms Tingsrätt försökte nyligen justitiemörda sandneger S. Det hela skulle gå enkelt och snabbt genom att man skickar hem honom till någon kamelknullardiktatur i mellanöstern under 10 år, men först efter att ha låtit honom avtjäna ett drygt tvåårigt fängelsestraff här hemma i konungariket Svedala. Och vad var då saken? Våldtäkt förstås.

17-åriga skarpnäcksflickan P hade nämligen träffat S på tunnelbanan och bestämt sig för att följa med honom till McDonald’s, för att “kunna skaka av sig honom” då han verkade “efterhängsen”. Därefter hade hon följt med honom hem varpå parterna, vilket de var rörande överens om, haft samlag. Om huruvida detta varit frivilligt eller ej rådde dock delade meningar.

Efteråt hade nämligen parterna duschat tillsammans, utan tvång av allt att döma. Förklaringen? “När han hade fört in sin penis i mig hade jag ju redan förlorat”, hette det.

Därefter hade S kompisar kommit och P hade varit glad och trevlig och inte gett några tecken ifrån sig på att just ha blivit utsatt för en våldtäkt. Förklaringen? “Jag var tvungen att göra som S sa för att komma därifrån”.

Därefter tog S några bilder på sig själv och P, när de kysser varandra och när S suger på Ps underläpp. Inte heller dessa bildbevis ger något annat intryck än att här förekommer en öm och vacker samt i högsta grad frivillig kärleksakt. Och vad hade målsägande för förklaring? Jo, hon “förstod att hon behövde spela ett spel och göra som S sa för att komma härifrån”.

Tingsrätten hånskattade åt S töntiga bildbevis för sin egen oskuld och fann att målsägandes berättelse “framstår som självupplevd”, och att den berättats “sakligt, konsekvent och utförligt”.

Eftersom den så kallade stödbevisning som fanns var av s.k. Beltran-kvalitet, dvs utgjordes av vad tredje person hört målsägande säga efter den påstådda våldtäkten, hade det måhända gått att döma S lika lätt som Beltran.

Svårare blir det dock att meddela fällande dom när Ps egen far uppger att han uppfattade sin dotters uppträdande och gråt efter den påstådda våldtäkten som “tillgjort”. Det är också svårt att fälla någon om målsägande har anledning att ljuga. Och det hade hon, då hon varit otrogen mot sin pojkvän.

Tingsrätten konstaterar att försvaret “pläderingsvis” kommit med “teorier” om att målsägande skulle ljuga därför att hon ångrade att hon varit otrogen. Detta menar man dock, utan vidare motivering, framstår som ett allt för “besynnerligt motiv” för vår kära tingsrätt.

Därefter fick det tydligen vara färdigdiskuterat, pläderingsvis, och rätten dömde snabbt och enkelt S för våldtäkt till 2 år och 5 månaders fängelse samt tio års utvisning från världens bästa land.

Hovrätten friar idag alltså samme S och konstaterar att de, tyvärr får man anta, har att “rätta sig efter” HDs praxis. Så kan det gå.

Andra bloggar om: våldtäkter, omvänd bevisbörda, dömd utan bevis, våldtäkt, skarpnäcksmålet

Den feministiska viljan att låsa in oskyldiga män i fängelse har inte bara ett pris i mänskligt lidande - den kostar också skattepengar. Idag stod det klart att Bo Larsson, som 2001 dömdes för grov våldtäkt och sexuellt ofredande till icke tidsbestämd rättspykiatrisk vård, får 4, 2 miljoner kronor i skadestånd. Fallet var ett incest-/pedofilmål från 1990-talets slut, d.v.s. strax innan pedofilhysterin övergick till dagens hysteri kring våldtäkter mellan vuxna.

Mannen släpptes fri i juni förra året, efter att åklagaren ansökt om resning för mannens räkning. Som vanligt inte självmant utan först efter att journalisten Hannes Råstam och Uppdrag granskning gjort ett blottläggande reportage. En tryck och pressfrihet som juristerna Christian Diesen och Madeleine Lejonhufvud senare velat inskränka.

JK, som beslutar om statliga skadestånd av det här slaget, gör jämförelser med bl.a. Joy Raman och bestämmer alltså beloppet till 4,2 miljoner kronor.

TITOCIRKUSEN. “Räkte verkligen bevisningen?” undrar SvDs ledare idag. För en gångs skull får jag nog hålla med ledarsidan och dess skribent, juristen Maria Abrahamsson:

Kvinnliga jurister och journalister applåderar vad de uppfattar som en kursändring i domstolarnas syn på brott mot kvinnor. Om domarna bara sätter på sig genusglasögonen inser de att kvinnors ord väger tyngre, ungefär.

Tyvärr hänvisar hon dock bara till att hovrätten inte sagt sitt och att man därför bör vänta på en lagakraftvunnen dom med att uttala sig i skuldfrågan. Tyvärr är det inte sällan hovrätterna meddelar fällande dom endast genom att låta kvinnors ord väga tyngre. Om de bara förmår presentera en detaljrik och unik beskrivning av händelseförloppet som inget direkt talar emot så ska mannen fällas - oavsett om denne förmår presentera en lika trolig historia. Det har nämligen inte någon hovrätt utan självaste Högsta domstolen bestämt för ungefär 10 år sedan.

Läs hela spalten