Widar Nord

Feministen Liza Marklund har slagit huvudet på spiken några gånger i debatten om brott och straff. I dagens Expressen hittar vi en rubrik som jag aldrig trodde skulle få tryckas i en svensk tidning: “Flink borde ha fått nåd“.

Jag förstår att de anhöriga vill låsa in Mattias Flink och slänga bort nyckeln, men nu är det ju inte - tack och lov! - de närstående som utdömer straff i vårt land.

En mycket ovanlig åsikt i dagens Sverige, då ju gemene man går runt och tror att straff och fällande domar främst är till för att “ge brottsoffren upprättelse”. Som om vi levde på 1600-talet ungefär.

En 18:årig tjej och en 20:årig kille försvinner in på toaletten under en pågående fest. Där har de, vilket tjejen senare skulle komma att förtiga, frivilligt sex. Tjejen anmäler därefter killen för våldtäkt, då han enligt henne inte i tid hörsammat att hon ville avbryta utan helt enkelt med våld ska ha fortsatt ändå.

Domen (som har nummer B 4571-08) följer en nymodig praxis för hur en “modern våldtäktsdom” ska se ut. Såväl tingsrätt som hovrätt dömer (såklart) 20:åringen för våldtäkt till ca 2 års fängelse och förpliktigande att betala 85 000 i skadestånd. Domen utgår från målsägandes egen berättelse, vad målsägande sagt till vänner etc, och använder “stödbevisning” i form av skador (sprickor i slemhinnor mm) som även frivilligt sex ofta orsakar.

Som så ofta är det ungefär samma saker som talar emot målsägande. I princip i varenda tveksam våldtäktsdom återfinns samma brister i utredningen och samma förlåtande resonemang kring bristerna i målsägandes berättelse. Den moderna våldtäktsdomens struktur består ju, i huvudsak, just av “bortförklaringar” eller “kringresonemang” som ska belysa varför man trots att målsägnade ljuger och stödbevisningen pekar rakt åt andra hållet, ändå finner det “styrkt utom rimligt tvivel” att en våldtäkt begåtts.

Fyra varningsklockor i moderna våldtäksdomar, som också fanns i denna dom:

Tjejen kan ropa på hjälp men låter bli. Varför?
En vanlig fråga vid “festvåldtäkter” som sker i lokaler fulla med folk. Faktum är att man på 80-talet och 90-talet faktiskt friade våldtäktsåtalade just med motiveringen att målsägande så lätt skulle kunnat avbryta det hela genom att ropa på hjälp. Denna realitet har dock blivit “tabu” på sista tiden, mycket på grund av feministiska reaktioner, och det anses idag inte modernt att utgå från att våldtagna kvinnor ska behöva ropa på hjälp ens om omständigheterna inte inbjuder till någonting annat över huvud taget. Faktum är att våra försvarsadvokater, av domreferaten att döma, verkar ha slutat ställa frågor till målsägande som handlar om varför hon inte ropade på hjälp.

Tanken är såklart god. Kvinnor ska inte behöva ropa på hjälp för att slippa bli våldtagna och den självklarheten behöver man såklart inte vara med i ROKS för att hålla med om. Men är det inte en lika stor självklarhet att den som befinner sig i hot om våld i det närmaste reflexmässigt borde påkalla hjälp om möjligheten finns?

I det här fallet - en fest i en liten lägenhet - måste ett rop på hjälp innebära en hundraprocentig garanti för att det inte skulle bli någon våldtäkt av. Det fanns ju folk i lägenheten.

Ändå återfinns inte frågan i domen. Man har helt ignorerat den.

Våldtäkten börjar med frivilligt sex
En nymodighet inom juridiken är våldtäkter som inleds med frivillighet. Det säger sig själv att om inte målsägande fått tydliga skador eller gärningsmannen erkänner så går det inte att bevisa en sådan våldtäkt. En annan svårighet är att bevisa när gärningsmannen förstod att han inte längre har samtycke.

Förr om åren så gällde principen att sex förutsatte samtycke, och hade man väl ett samtycke så var det inte våldtäkt. Faktum är att man länge såg äktenskapet som ett samtycke, och det gick inte att åtala den äkta mannen för våldtäkt i en existerande relation. Denna princip övergavs, tack och lov, redan på 70-talet. På 2000-talet har man dock övergått till att samtycke behövs under varje sekund av sexet. D.v.s. ett ja kan återkallas när som helst under pågående akt och mannen är då skyldig att omedelbart dra ut den.

Här finns dock en fara, om kvinnan inte är tydlig och mannen inte är uppmärksam. Även om män inte “är djur” eller “sexuella maskiner som inte går att stoppa”, vill jag - med risk att låta “omodern” i min uppfattning - ändå uttrycka tvekan kring att man verkligen ställer rimliga krav här.

Vissa (både män och kvinnor) kan nog ha svårt att hejda sig och omedelbart avbryta ett pågående samlag. Att fortsätta trots att man uppfattar att den andra vill sluta bör såklart vara brottsligt. Frågan är dock om det är “våldtäkt”. Det är trots allt skillnad på att fortsätta ett i grunden frivilligt samlag och att överfalla någon. Även om feministerna argumenterat emot denna självklarhet, med i huvudsak det slagkraftiga argumentet “en våldtäkt är en våldtäkt”, kvarstår fakta. Även om “kränkningen” skulle upplevas lika (vilket jag betvivlar) så är skadan, i och med risken att drabbas av sjukdomar mm, alltjämt högre vid överfall.

Tjejen ljuger i de första polisförhören
Detta liknar “stureplansdomen”. Tjejen påstår vid anmälan att hon från början blev tvingad till sex. Konfronterad med åklagarens frågor gör hon dock “tillägget” (som tingsrätten kallar det) att parterna i och för sig hade frivilligt vaginal- och analsex först och att sexet senare “övergick” i våldtäkt.

Detta är dock inget oväsentligt “tillägg”. Om man anmäler en våldtäkt så bör man väl ha vett nog att tala om hur det, på riktigt, gick till. Inte sitta och ljuga om att man blir överfallen och sedan i tingsrätten ändra sig och erkänna att man nog inledde samlaget frivilligt, men “ångrade sig” och ville avbryta och då blev “våldtagen” eftersom “sexet fortsatte” ändå.

Återigen har feministerna dock segrat över verkligheten. I normala fall tillmäts vittnen och målsägande som undanhåller eller ljuger om fakta mycket mindre trovärdighet än de som ger samma uppgifter i förhör efter förhör. Så icke i sexbrottsmål, så länge det är målsägande som ljuger dvs.

Domstolen förringar normalt betydelsen av lögner (kallar dem “avvikelser” eller liknande) och finner “förklaringar” som ofta utgår från egna amatörmässiga teorier om hur det mänskliga minnet fungerar, hur offer “förtränger” vad de varit med om etc. Faktum är att man ibland vänder bristerna till offrets fördel, genom att resonera om att de otydliga minnesbilderna “tyder på ett upplevt trauma” osv. I denna dom nöjer man sig dock med att konstatera:

“Vad målsäganden uppgett om hur det sexuella umgänget i badrummet inleddes, vilket synes vara det nya i förhållande till polisförhören, kan inte anses stå i direkt strid med av henne tidigare lämnade uppgifter.”

Att först uppge att man blev våldtagen, och sedan lämna “den nya uppgiften” att man hade frivilligt sex, är visserligen inte nödvändigtvis lögnaktigt. Däremot ska man vara bra överslätande för att helt ignorera att uppgifterna går isär. Ändå gör det gång efter gång i våra moderna våldtäktsdomar.

Kvinnan beter sig som om ingenting har hänt
Vid misshandel, rån, stöld, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förtal, förolämpning - ja i princip alla brott - tar målsägande avstånd från gärningsmannen efter brottstillfället. I vart fall uppkommer normalt någon sorts dålig stämning mellan de två.

Bland våra tveksamma våldtäktsmål är det dock förbluffande ofta så att målsägande har en bra kontakt med gärningsmannen efter våldtäkten. T.ex. kanske de fortsätter umgås, skickar gulliga sms till varann eller pratar om ditten och datten via MSN. Att detta beteende är förenligt med att bli utsatt för ett brott med straffskalan 2-10 års får jag svåreligen ihop.

I den här domen skickade målsägande två gulliga sms, bla med innehållet “nafs [smeknamn]”, till gärningsmannen dagen efter våldtäkten.

Att kvinnor har svårt att skiljas från män som slår/våldtar dem tycks vara ostridigt. Påstår man att kvinnor borde försöka sätta sig över känslorna och lämna våldsamma män ändå, ja då brakar helvetet löst (se spec. kommentarer från Unni Drougge). Dock är det frågan om en tillfällig sexuell kontakt som våldtar en omfattas av denna känslomässiga “förklaringsmodell”. Jag tror inte det, och tingsrätten verkar inte heller veta vad de ska tro:

“Hon kommer inte ihåg att hon [..] skickade de två sms till F […] och hon vet inte varför hon gjorde det. Det kan vara så att hon för honom ville dölja att hon hade gjort en polisanmälan.”

Bättre förklaring än så behövdes helt enkelt inte för en fällande dom.

Ursäkta rubriken. Kvinnor har såklart dömts felaktigt förr, men kanske inte under omständigheter som liknar fallet i Arboga. Den mediala häxprocessen har denna gång vissa likheter med den obligatoriska masspsykos som uppstår under svenska sexualmål.

För nu är det ju nämligen så att alla tidningar framställer det som att den åtalade kvinnan självklart är skyldig, men att åklagaren har lite juridiska svårigheter att få henne dömd. Teknikaliteter, helt enkelt.

Oron skulle kunna vara befogad. Åklagaren Freida Gummesson är inte bara kvinna och sannolikt kvoterad. Hon är också så ursinnigt inkompetent att en medelbegåvad förstaårselev på jur kand-linjen förmodligen skulle ha svårt att göra om många av hennes misstag.

I Arbogafallet utmärker sig hela dock åtalet med den totala bristen på bevis. Man vet att den åtalade varit i området, man vet att hon haft en relation med de mördade barnens far, och man vet att hon haft ett par skor vars skoavtryck eventuellt kan finnas på brottsplatsen. Några DNA-spår, fingeravtryck eller säkra vittnesmål har man dock inte.

Vittnesmålet från åklagarens så kallade huvudvittne, “Arbogamamman”, är så värdelöst att det närmast talar till den åtalades fördel. “Arbogamamman” lämnade bl.a. ett signalement där mördaren var 165 cm lång - inte 180 cm som den åtalade kvinnan.

Men vår imponerande åklagare Gummesson har ju såklart en lösning på de dåliga vittnesmålen. Om varje vittnesmål håller låg kvalitet så gäller det helt enkelt att öka kvantiteten, ungefär som åklagaren gjorde i våldtäktsåtalet mot den uppenbart oskyldige Billy Butt 1993, då hela 9 kvinnor fick agera våldtagna. Gummesson slår dock alla rekord med hela 56 vittnen.

Och vad vittnena berättar är i huvudsak ingenting. Ingenting mer än att kvinnan hade svårt att komma över sin förra sambo och att hon synts till runt familjens hus under tiden före morden.

Får man tro media så är det starkaste, för att inte säga enda, beviset mot tyskan ett telefonsamtal som styrker att hon i alla fall inte var och tittade på en fornlämning - så som hon sade i förhöret - den tid då morden begicks. Att den uppgiften inte stämde kunde väl de flesta räkna ut, men räcker det verkligen för att man ska kunna dra slutsatsen att hon knivmördat två barn och knivskurit dess mor, som dessutom inte kan peka ut henne? Jag tycker inte det, och förhoppningsvis inte Köpings tingsrätt heller.

En kille i 30-årsåldern träffade en - vad han trodde var - 16-årig tjej, och de båda hade sex. Samlaget spelades in på film.

Nu visade det sig emellertid senare att kvinnan ljugit om sin ålder, och i själva verket bara var 14 år när parterna hade sex. Tingsrätten tyckte att han nog borde förstått att tjejen ljög och dömde honom för “våldtäkt mot barn”, som frivilligt sex med 14-åringar numera heter, samt “barnpornografibrott”, för själva filmandet.

Eftersom minimumstraffet för frivilligt sex med 14-åringar är 2 års fängelse så fick vederbörande sitta kvar i häkte fram tills hovrätten nyligen friade honom från anklagelserna om “våldtäkt”.

Eftersom han fick sitta närmare 100 dagar i häkte och dessutom förlorade sitt jobb kräver han nu en ansenlig mängd pengar i skadestånd från staten. Förmodligen får han väl, om jag får gissa, någonstans runt hälften.

Visst måste det vara roligt för feministerna att de faktiskt, numera, lyckas låsa in fler män för våldtäkt än någonsin tidigare.

Det var ju så att säga ett av de uttalade målen med den nya lagen, de nya “genusutbildningarna” av våra domare, de nya kurserna i “genus” för alla våra blivande jurister och så vidare.

Dock har det faktum att så många av våra våldtäktsdömda är oskyldiga ett pris som inte bara kan mätas i mänskligt lidande (även för anhöriga kvinnor!). Det kostar nämligen deg.

Haningemålet, där en kvinna som gjort sig känd för att ljuga in/försöka ljuga in sin sambo för våldtäkt så snart kassan började sina, är ett bra exempel. Vid tredje försöket gick hon nämligen bet, och blev avslöjad och dömd för att ha ljugit om våldtäkten. Trots att hon infann sig i HD och förklarade att hon minsann “talat sanning” förra gången, friade HD den senast inljugna mannen genom att låta HovR:en pröva målet på nytt.

Nu kräver mannen, enligt en artikel i DN, runt miljonen i skadestånd. Om genusfeminismen får man väl helt enkelt konstatera att den kostar vad den smakar

Så idag var det då äntligen sagt. Att kvinnor ska kunna bli dömda för våldtäkt i Sverige är, trots en lagtext där det faktiskt är möjligt, självklart någonting som vi bara kan drömma om.

Högsta domstolen har nämligen idag förklarat, i två av varandra oberoende domar, att det är en skillnad i “kränkning” beroende på om brottsoffret är man eller kvinna. Ett kvinnligt könsorgan blir nämligen, enligt HD, mer “kränkt” än ett manligt vid övergrepp som sker när offret sover eller är redlöst berusad.

När det gäller sexuella handlingar mot personer som befinner sig i hjälplöst tillstånd gäller alltså sedan idag följande huvudregel som svensk juridisk praxis:

Att onanera åt en utslagen man = sexuellt tvång (högst två års fängelse)

Att onanera åt en utslagen kvinna = våldtäkt (2 - 10 års fängelse)

HD, som i båda fallen bestod av justitieråden Gertrud, Ann-Christine, Ella, Kerstin och Lena, slår fast:

Att en gärningsman onanerar åt en annan person torde i de flesta fall inte utgöra ett sådant övergrepp som innefattar en kränkning jämförlig med den som uppstår vid ett påtvingat samlag.

Således ska det inte dömas för våldtäkt utan för sexuellt tvång. Trots att målsägande i det här fallet var en pojke (17 år) i viss beroendeställning, som blivit utsatt för övergrepp av någon som både var hans arbetsgivare och betydligt äldre. Den utslagne pojken får alltså finna sig i något så fånigt som fyrsiffriga skadestånd.

I det andra avgörandet, med kvinnlig målsägande (22 år), blir det dock andra bullar. Såhär låter det när samma bastanta damer skriver domskäl i ett fall där en jämnårig kille tafsat den sovande tjejen mellan benen:

Hovrätten har dömt DJ för att ha stuckit in sina fingrar i LBs underliv medan hon sovit. Han har enligt vad hovrätten funnit utrett avbrutit sitt handlande så snart LB vaknat och klargjort att hon inte var intresserad av sexuellt umgänge. … Händelsen utspelades i LBs bostad, dit DJ och en kamrat till honom kommit för att övernatta.
…
Även i beaktande av att händelseförloppet varit kortvarigt måste den handling som DJ utfört med hänsyn till kränkningens art och övriga omständigheter anses jämförlig med samlag. Den gärning som hovrätten funnit styrkt skall alltså bedömas som våldtäkt.

Hoppla hoppla. Två år i fängelse för lite tafsande på en tjej som sover. Grattis!

Domarna hittar ni här (målsägande är pojke) och här (målsägande är kvinna).

P.S.
För er som glömt hur man såg på saken förr i tiden, innan avsexualiseringen av samhället blivit vad den är idag, kan följande citat från Big-Brother-Olga, som fick en fefferoni uppkörd i fittan, vara väl talande:

Jag kan förstå att det kan uppfattas som sexuella trakasserier. Men jag känner mig inte kränkt - jag ser det som ett dåligt skämt.

Och för er som läst domarna och förberett en förklaring med hänvisning till svenska tabun, såsom “men det är ju penetreringen som är det hemska”, så kan ni läsa denna HD-dom från 2006. Där har en förskolelärare pillat en fyraåring i stjärten så att smärta uppstått, men ändå inte ens lyckats blivit dömd för “våldtäkt mot barn”. Ni vet, det där brottet som 19-åringar blir dömda för om de har frivilliga samlag med sina strax under 15-åriga flickvänner.

Andra bloggar om: våldtäkt, hjälplöst tillstånd, högsta domstolen, praxis, nja 2008, kvoteringskossor som justitieråd, genusperspektiv

Läser hur polisens hjältar i fotbollskommandot, eller vad de nu kallar sig, samt ett gäng ordningsvakter, misshandlat oskyldiga människor under ståhejet på torsdagens fotbollsderby.

Det unika i tragiken den här gången verkar vara att klubbarna faktiskt erkänner att deras kriminella pack till ordningsvakter inte bara använt livsfarligt övervåld mot stökiga ungdomar, utan “mot alla, inklusive småtjejer och fredliga supportrar som kämpar för bra och säkra arrangemang”.

Djurgården kommer nu att inleda en utredning (tydligen hoppas man inte på polisen?!) av det egna ordningspacket:
- Det kan inte beskrivas som annat än helt horribelt. Jag har både vänner och styrelseledamöter från Järnkaminerna som blivit misshandlade av våra egna säkerhetsvakter.

Ordningsvaktsgeneralen hos Djurgården är delvis “självkritisk”, vilket torde vara ett nytt ord i ordningsvaktssammanhang, även om han såklart har den vanliga raden förklaringar till myndighetens agerande. T.ex. när han svarar på denna fråga från DN:

Men många vittnar om att även äldre män och unga tjejer blev slagna?
- Det är kanske inte den 13-åriga tjejen batongen riktades mot. Huliganerna i dag springer i grupp och struntar i vem som står framför och det är olyckligt att någon som inte är ute efter att slå säkerhetspersonalen ändå drabbas i sådana lägen, säger Johnny Brenemark.

Man kan såklart undra vad ordningsvakter är till för om en, vad det alltså låter som, “naturlig konsekvens” av deras närvaro är att 13åriga småtjejer ska få smaka på direkt livshotande slag med batong. Speciellt när detta ursäktas med att någon annan eventuellt kan ha varit ute efter att “skada” säkerhetspersonalen?

Vad är “säkerhetspersonalen” i så fall till för? Att upprätthålla säkerheten för den besökande allmänheten verkar, av den egna “säkerhetssamordnaren”, i alla fall inte vara huvudsyftet. Nej, man får nog konstatera att huvudsyftet med ordningsvakter på fotbollsmatcher är att sådana ska få nöjet att åka ned och veva med batongen för det egna nöjet och spänningens skull. Det är lite sjukt, att dessa ska få utleva sitt i och för sig naturliga, men i myndighetsutövning ytterst opassande, behov av våld och slagsmål hur som helst utan att någon säger stopp.

Jag har då och då önskat att jag var på plats under göteborgskravallerna för att med egna ögon se hur polisen agerar i numerärt underläge. Den gången finns det skäl att tro att även tingsrätt och hovrätt deltog i någon sorts samhällelig insats för att “statuera exempel”, när man friade den uppenbart skyldige polischefen från ett helt uppenbart olaga frihetsberövande samtidigt som man dömde 19-åringar till 2,5 års fängelestraff för att eventullt ha “viftat med händerna” i en folkmassa.

När man läser DN:s artiklar om derbyt och ordningsvakternas och polisernas oändliga ursäkter, ter sig världen en smula märklig när två poliser åtalas och får sparken för att, tillfälligt och på skämt, ha tagit ned en vägskylt från en bonnhåla i norra Sverige.

Men om det är så lite som krävs, bara det är bevisat, för att poliser ska få smaka på avsked och åtal, ska i alla fall jag se till att vara på plats under nästa derby.

Bloggen kommer att göra en liten auktion för rättssäkerhet, helt enkelt. Jag har nämligen en plan. Vi behöver utrutstning för digital bild- och ljudupptagning, en direktlänk till en säker lagringsplats samt tre färdigfrankerade kuvert med texten “Riksenheten för polismål, Box 70296, 107 22 Stockholm”.

Vill någon vara med? Maila nord@telerymd.org.

Edit: Tack till C-J för rättelse av strafftiden i Göteborg.

Joy Rahman. Snart avrättad?

Precis som jag skrivit om förr så utgör Joy Rahman ett lysande exempel på hur media kan påverka våra domstolar. Som fall utgör han emellertid ett undantag, då bonnpöbeln den här gången skrikit “fria” och inte “fälla” så högt att dumheterna fått gehör. Eftersom Rahman objektivt och strikt vetenskapligt sett är så överbevisad som man bara kan bli är fallet ingalunda en fjärder i hatten för det svenska rättsväsendet.

För faktum är ju att man inte bara friade fanskapet. Man gav honom resning! Något som hundratals felaktigt våldtäkts-/incestdömda män försökt med i all evighet utan att HD eller RÅ lagt någon som helst vikt vid halsbrytande nya omständigheter, såsom att huvudmålsägande tagit tillbaka hela sin story.

Varför beviljade då HD resning i målet? Jo, HD hade blivit utsatt för mer än mediala påtryckningar. Tingsrättsdomaren som dömde Rahman hade, efter stor uppvaktning från Rahmans familj, skrivit brev till ett av justitieråden och vädjat om en ny prövning. Att målet sedan förlorades av åklagaren i Svea hovrätt kan, liksom det faktum att Christian Diesen önskat en fällande dom, visserligen tala för att Rahman ändå var oskyldig. Men då ska man komma ihåg att man bytt åklagare, återlämnat beslagtagna föremål, förstört utredningsmaterial och låtit vittnen glömma mycket sedan dess. Friandet innehåller också en överdrivet kraftig nedvärdering av vittnesuppgifterna från ett vittne (”tidvittnet”, förvisso fyllkärring) som påstod sig ha sett Rahman och på så vis utmärkt kompletterade åklagarens två tekniska bevis.

De tekniska bevisen utgjordes av en prislapp (funnen på mordplatsen) och ett kvitto (funnet hos Rahman) som band Rahman till inköp av den tändvätska han använt för att försöka elda upp sitt mordoffer. Dessutom hade själva mordvapnet (en textiltejp) blivit stulen från ett pensionärspar som Joy Rahman ofta besökte i tjänsten. “Försvaret”, dvs journalisten som “friade” Rahman, lade ned mycket energi på att bevisa att textiltejpen var ett felaktigt bevis.

Då man, på grund av ett misstag, tyckte sig få belägg för den saken gick man ut och i princip konstaterade att Rahman var oskyldig. När misstaget sedan rättades till var pöbeln med högafflarna redan i rörelse. HD tycks inte ha vågat göra något annat än bevilja mördaren resning. Rahman var ju nämligen, enligt media, dömd därför att åklagaren var rasist och så enkelt var det med den saken.

Så alla ni chipsätande villaägare därute. När ni nu läser om hur det bestialiska rättssystemet i Bangladesh (som “är uselt”) tänker justitiemörda Joy precis som vi själva gjorde för 15 år sedan - ha då i åtanke att vi faktiskt kan ha gjort rätt. Precis som Viborg och jag skrivit förr så är Sverige alls inte ensamma om att ha ett rättsystem som inte är “politiskt styrt”, såsom man påstår är fallet i Bangladesh. När det gäller våldtäkter, i alla fall, har det varit tydligt att det är politikerna och inte domstolarna som talar om hur utgången ska bli. Måhända kan landet kritiseras för sitt flitiga användande av dödsstraff, men enklast för Rahman om han inte vill bli avrättad är ju att helt enkelt inte begå mord i just länder med dödsstraff.

Läs mer: DN

Andra bloggar om: mord, oskyldigt dömda, felaktigt dömda, justitiemord, joy rahman

P.S.
Peter Althin är f.ö. också ett gott exempel på hur politiker letar sig in i domstolarna, även om hans engagemang såklart inte är lika uppenbart kafkaartat som när justitieutskottets ordförande och f.d. justitieminister Thomas Bodström ställer sig på åklagarsidan i diverse våldtäktsmål…
D.S.

Miljöpartiets våldtäktsdreamteam.

Det kommer att bli olagligt att ha sex med kvinnor som man träffat på krogen, om Miljöpartiet får bestämma. Man tycker nämligen att våldtäktslagen är otillräcklig eftersom den inte “skyddar” den som i fyllan och villan bestämmer sig för att ha sex med någon som i nyktert tillstånd hade ansetts allt för ful.

Lösningen heter bland annat samtycke och våldtäktsklassning av sex med kvinnor som befinner sig i en “särskilt utsatt situation”, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Där tar straffrättsprofessor Madeliene Leijonhufvud upp ett exempel från Jordbro, som jag skrivit om förut:

- Eftersom de inte använde våld eller hot kunde bara en av männen dömas för våldtäkt. Hon var inte så berusad att hon bedömdes som hjälplös.

Leijonhufvud får det att låta som någon typ av gruppvåldtäkt där endast en man blev fälld eftersom de andra inte använde våld, men så var det inte. Våldtäkten var en isolerad händelse (långt efteråt) och de (helt) andra två pojkarnas sex med tjejen var ömsesidigt frivilligt - alltså blev de inte fällda för våldtäkt.

För en normalt funtad människa är inte detta några problem att förstå. Miljöpartiet, eller snarare Peter Eriksson, har dock någon form av komplex kring det här med frivilligt sex och har därför anlitat den pensionerade straffrättsprofessorn och sexualbrottsdebattören i fråga för att göra en “utredning av våldtäktslagen”.

Man kan naturligtvis fundera över det kloka i att anlita en ökänd extremist på området - vars slutsats redan är given - för att göra en pseudoutredning som bara kan slå fast en enda sak. Än mer komiskt blir det när Leijonhufvud på Miljöpartiets hemsida berättar om vilka övriga militanta sexualbrottsdebattörer som ska “utreda” Peter Erikssons förslag:

Leijonhufvud kommer att samla en expertgrupp omkring sig, bland andra Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms Universitet.

På en enda rad i instruktionen till “expertgruppen” avhandlar Miljöpartiet sina funderingar kring rättssäkerheten:

“Rättssäkerhetsaspekten för den tilltalade ska särskilt beaktas.”

Haha. Som om Diesen och Leijonhufvud skulle klara av det. Valet av personer i “expertgruppen” utgör en självklar garant för att så icke kommer att ske. Diesen har så svårt att förstå att någon som utpekas som skyldig kan vara oskyldig att han nyligen lyckades få tidningen Juridisk Tidskrift att bli skadeståndsskyldiga för förtal, efter att han ljugit om att en oskyldig man blivit dömd för sexualbrott i en publicerad artikel. Eftersom han förmodligen har svårt att få in fler artiklar i JT och SvJT efter denna fadäs kan han inte fortsätta sitt vanliga statsfinansierade heltidsdebatterande i fackpressen, utan måste hitta nya inkomstmöjligheter. Miljöpartiet to the rescue!

Det ska bli intressant att beskåda vilka ytterligare dårar som Miljöpartiet kommer att knyta till sin expertgrupp på våldtäkter. Att alla är med i den militanta antisexorganisationen Ecpat kan vi i alla fall vara säkra på. Så ser det i vart fall ut hittills. Vad säger ni om t.ex. Thomas Bodström, Monica Dahlström Lannes eller kanske sexualbrottsvittnesexperten med egen erfarenhet - Carola Häggkvist?

Tragikomiskt ska det i alla fall bli att läsa deras slutsatser.

Andra bloggar om: våldtäktsfanatism, idioti, carola häggkvist, christian diesen, madeliene lejonhufvid, hjälplöst tillstånd, frivilligt sex, sex, prostitution, våldtäkt, feminism, politik, vänster, höger, mediekritik, miljöpartiet, peter eriksson, maria wetterstrand

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig