Widar Nord

Feministen Liza Marklund har slagit huvudet på spiken några gånger i debatten om brott och straff. I dagens Expressen hittar vi en rubrik som jag aldrig trodde skulle få tryckas i en svensk tidning: “Flink borde ha fått nåd“.

Jag förstår att de anhöriga vill låsa in Mattias Flink och slänga bort nyckeln, men nu är det ju inte - tack och lov! - de närstående som utdömer straff i vårt land.

En mycket ovanlig åsikt i dagens Sverige, då ju gemene man går runt och tror att straff och fällande domar främst är till för att “ge brottsoffren upprättelse”. Som om vi levde på 1600-talet ungefär.

Luleå tingsrätt dömde en kvinna som bitit, rivit och slagit sin sambo vid upprepade tillfällen till sex månaders fängelse för grov fridskränkning. Idag fastställdes domen av Hovrätten för Övre Norrland.

Kvinnan har enligt domen tillfogat mannen “smärta, ömhet, rodnad, sveda samt riv- och bitmärken”. Mannen uppgav att överfallen blivit en del av vardagen. Kvinnan nekade till brott och menade att hon vid några tillfällen klöst mannen men att hon då handlat i självförsvar.

Journalutdrag och fotografier visar att båda parterna haft skador efter bråken. Vid två tillfällen ingrep polis.

Emellertid valde rätten att döma kvinnan, då TR bedömde att mannen gjort ett “trovärdigt intryck” och att hans uppgifter varit “återhållna och nedtonade”. Domstolen bedömde kvinnans nödvärnsinvändningar så vaga att de kunde lämnas utan avseende.

Och vad är då skillnaden mellan fridskränkning och kvinnofridskränkning, kanske någon undrar. Svaret hittar vi i brottsbalken:

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Ingen skillnad alls alltså. Varför har man då två olika brott? Är det bara för att stigmatisera (läs: våldtäkt mot barn) eller finns det någon saklig tanke med det hela?

Ursäkta rubriken. Kvinnor har såklart dömts felaktigt förr, men kanske inte under omständigheter som liknar fallet i Arboga. Den mediala häxprocessen har denna gång vissa likheter med den obligatoriska masspsykos som uppstår under svenska sexualmål.

För nu är det ju nämligen så att alla tidningar framställer det som att den åtalade kvinnan självklart är skyldig, men att åklagaren har lite juridiska svårigheter att få henne dömd. Teknikaliteter, helt enkelt.

Oron skulle kunna vara befogad. Åklagaren Freida Gummesson är inte bara kvinna och sannolikt kvoterad. Hon är också så ursinnigt inkompetent att en medelbegåvad förstaårselev på jur kand-linjen förmodligen skulle ha svårt att göra om många av hennes misstag.

I Arbogafallet utmärker sig hela dock åtalet med den totala bristen på bevis. Man vet att den åtalade varit i området, man vet att hon haft en relation med de mördade barnens far, och man vet att hon haft ett par skor vars skoavtryck eventuellt kan finnas på brottsplatsen. Några DNA-spår, fingeravtryck eller säkra vittnesmål har man dock inte.

Vittnesmålet från åklagarens så kallade huvudvittne, “Arbogamamman”, är så värdelöst att det närmast talar till den åtalades fördel. “Arbogamamman” lämnade bl.a. ett signalement där mördaren var 165 cm lång - inte 180 cm som den åtalade kvinnan.

Men vår imponerande åklagare Gummesson har ju såklart en lösning på de dåliga vittnesmålen. Om varje vittnesmål håller låg kvalitet så gäller det helt enkelt att öka kvantiteten, ungefär som åklagaren gjorde i våldtäktsåtalet mot den uppenbart oskyldige Billy Butt 1993, då hela 9 kvinnor fick agera våldtagna. Gummesson slår dock alla rekord med hela 56 vittnen.

Och vad vittnena berättar är i huvudsak ingenting. Ingenting mer än att kvinnan hade svårt att komma över sin förra sambo och att hon synts till runt familjens hus under tiden före morden.

Får man tro media så är det starkaste, för att inte säga enda, beviset mot tyskan ett telefonsamtal som styrker att hon i alla fall inte var och tittade på en fornlämning - så som hon sade i förhöret - den tid då morden begicks. Att den uppgiften inte stämde kunde väl de flesta räkna ut, men räcker det verkligen för att man ska kunna dra slutsatsen att hon knivmördat två barn och knivskurit dess mor, som dessutom inte kan peka ut henne? Jag tycker inte det, och förhoppningsvis inte Köpings tingsrätt heller.

Visst måste det vara roligt för feministerna att de faktiskt, numera, lyckas låsa in fler män för våldtäkt än någonsin tidigare.

Det var ju så att säga ett av de uttalade målen med den nya lagen, de nya “genusutbildningarna” av våra domare, de nya kurserna i “genus” för alla våra blivande jurister och så vidare.

Dock har det faktum att så många av våra våldtäktsdömda är oskyldiga ett pris som inte bara kan mätas i mänskligt lidande (även för anhöriga kvinnor!). Det kostar nämligen deg.

Haningemålet, där en kvinna som gjort sig känd för att ljuga in/försöka ljuga in sin sambo för våldtäkt så snart kassan började sina, är ett bra exempel. Vid tredje försöket gick hon nämligen bet, och blev avslöjad och dömd för att ha ljugit om våldtäkten. Trots att hon infann sig i HD och förklarade att hon minsann “talat sanning” förra gången, friade HD den senast inljugna mannen genom att låta HovR:en pröva målet på nytt.

Nu kräver mannen, enligt en artikel i DN, runt miljonen i skadestånd. Om genusfeminismen får man väl helt enkelt konstatera att den kostar vad den smakar

Joy Rahman. Snart avrättad?

Precis som jag skrivit om förr så utgör Joy Rahman ett lysande exempel på hur media kan påverka våra domstolar. Som fall utgör han emellertid ett undantag, då bonnpöbeln den här gången skrikit “fria” och inte “fälla” så högt att dumheterna fått gehör. Eftersom Rahman objektivt och strikt vetenskapligt sett är så överbevisad som man bara kan bli är fallet ingalunda en fjärder i hatten för det svenska rättsväsendet.

För faktum är ju att man inte bara friade fanskapet. Man gav honom resning! Något som hundratals felaktigt våldtäkts-/incestdömda män försökt med i all evighet utan att HD eller RÅ lagt någon som helst vikt vid halsbrytande nya omständigheter, såsom att huvudmålsägande tagit tillbaka hela sin story.

Varför beviljade då HD resning i målet? Jo, HD hade blivit utsatt för mer än mediala påtryckningar. Tingsrättsdomaren som dömde Rahman hade, efter stor uppvaktning från Rahmans familj, skrivit brev till ett av justitieråden och vädjat om en ny prövning. Att målet sedan förlorades av åklagaren i Svea hovrätt kan, liksom det faktum att Christian Diesen önskat en fällande dom, visserligen tala för att Rahman ändå var oskyldig. Men då ska man komma ihåg att man bytt åklagare, återlämnat beslagtagna föremål, förstört utredningsmaterial och låtit vittnen glömma mycket sedan dess. Friandet innehåller också en överdrivet kraftig nedvärdering av vittnesuppgifterna från ett vittne (”tidvittnet”, förvisso fyllkärring) som påstod sig ha sett Rahman och på så vis utmärkt kompletterade åklagarens två tekniska bevis.

De tekniska bevisen utgjordes av en prislapp (funnen på mordplatsen) och ett kvitto (funnet hos Rahman) som band Rahman till inköp av den tändvätska han använt för att försöka elda upp sitt mordoffer. Dessutom hade själva mordvapnet (en textiltejp) blivit stulen från ett pensionärspar som Joy Rahman ofta besökte i tjänsten. “Försvaret”, dvs journalisten som “friade” Rahman, lade ned mycket energi på att bevisa att textiltejpen var ett felaktigt bevis.

Då man, på grund av ett misstag, tyckte sig få belägg för den saken gick man ut och i princip konstaterade att Rahman var oskyldig. När misstaget sedan rättades till var pöbeln med högafflarna redan i rörelse. HD tycks inte ha vågat göra något annat än bevilja mördaren resning. Rahman var ju nämligen, enligt media, dömd därför att åklagaren var rasist och så enkelt var det med den saken.

Så alla ni chipsätande villaägare därute. När ni nu läser om hur det bestialiska rättssystemet i Bangladesh (som “är uselt”) tänker justitiemörda Joy precis som vi själva gjorde för 15 år sedan - ha då i åtanke att vi faktiskt kan ha gjort rätt. Precis som Viborg och jag skrivit förr så är Sverige alls inte ensamma om att ha ett rättsystem som inte är “politiskt styrt”, såsom man påstår är fallet i Bangladesh. När det gäller våldtäkter, i alla fall, har det varit tydligt att det är politikerna och inte domstolarna som talar om hur utgången ska bli. Måhända kan landet kritiseras för sitt flitiga användande av dödsstraff, men enklast för Rahman om han inte vill bli avrättad är ju att helt enkelt inte begå mord i just länder med dödsstraff.

Läs mer: DN

Andra bloggar om: mord, oskyldigt dömda, felaktigt dömda, justitiemord, joy rahman

P.S.
Peter Althin är f.ö. också ett gott exempel på hur politiker letar sig in i domstolarna, även om hans engagemang såklart inte är lika uppenbart kafkaartat som när justitieutskottets ordförande och f.d. justitieminister Thomas Bodström ställer sig på åklagarsidan i diverse våldtäktsmål…
D.S.

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

Regeringsrätten fastställer ett intermistiskt beslut från snart 4 år tillbaka. Viagra och Levitra ska, som i princip enda receptbelagda läkemedel, vara undantaget från reglerna om subvention. Samtidigt ökar andelen unga som drabbas av erektionsproblem.

Det synes kanske vara en löjlig fråga att bråka om, men en tablett Viagra från Pfizer kostar runt 120-140 kronor beroende på dosering. Den aktiva substansen heter sildenafil (citrat) och är patenterad och skyddad som medicin i hela västvärlden i många år till.

Kanske är det inte så underligt att samhället inte vill betala för en medicin som kostar så mycket, men motiveringen som man använder är inte direkt slående. “Det finns många andra medicinska problem som är mer angelägna att ta hänsyn till”, heter det. Kort och gott: Det är ingen sorts rättighet att ha sex. Om man är man, vill säga. För det är väl ingen som tror att något undantag av subventionering för medicin mot kvinnors sexuella problem skulle få gehör någonstans? Föreställ er vilket jävla liv det hade blivit i så fall!

Det intressanta är också kostnaden när även yngre människor i ökad utsträckning drabbas av diabetes och erektionsproblem som psykisk sjukdom. Kostnaden för att upprätthålla ett normalaktivt, eller i värsta fall väldigt aktivt sexliv, blir skyhög.

Låt säga att varje samlag kräver 1-2 tabletter och att varje tablett kostar 140 kr. Ett samlag om dagen i snitt kostar således 4 200 sköna kronor i månaden. Värre blir det såklart för ungdomar som vill ha sex ännu oftare. Då skulle man kunna tänka sig uppåt 6 - 7 000 kr/mån.

Eftersom regeringsrätten tagit bort subventionskravet från Läkemedelsförmånsnämnden försvinner det också från försäkringsbolagen. Det får självfallet inte heller dras av på skatten för anställda och jag är osäker på om det ens får dras av som företagshälsovård inom ett företag som erbjuder sina anställda viss läkarkonsultation.

För oss som bloggar om feminism, och således ständigt matas av statens antierektionspropaganda, är det ju uppenbart att vi lever i riskzonen. Jag glädjer mig dock åt det faktum att jag är så lyckligt lottad att jag har råd att köpa Viagra från Pfizer, hur lite den än subventioneras. Ni andra ungdomar får väl se till att hitta en tjej med vestibulit.

Fast det är ganska kortsiktigt. För samtidigt som man drar in subventionen för män med sexuella problem har man nämligen bestämt sig för att storsatsa på vestibulit, ivrigt påhejad av media.

Komiskt, mediamässigt, är också att se hur tidningarna samstämmigt förtiger nyheten. Lilla Sörmlandstidningen, (där jag f.ö. tydligen ska vara citerad idag, okänt hur) har man dock gjort en liten notis. Fantastiskt.

P.S.
Ni som vill köpa sildenafil citrat som piratmedicin för 20 spänn tabletten kan göra det här, här och här. Inom EU hittar tullen normalt inte paketen men skulle det ske riskerar importören att dömas för olaga hantering av smuggelgods, eller något i den stilen, till böter. Lycka till!
D.S.

Andra bloggar om: viagra, levitra, impotens, feminism, antierektionspropaganda