Widar Nord

Den i grunden religiösa organisationen Ecpat utger sig för att vara en välgörenhetsorganisation med syfte att hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp. Detta är dock en brutal lögn och huvuddelen av Ecpats arbete består, vilket Expressen på ledarplats uppmärksammat i början av veckan, istället av rena vansinnigheter.

Mest ägnar man sig nämligen åt lobbyism (ordföranden är ju nämligen f.d. justitieminister och numera ordförande även i justitieutskottet) för rena dåraktigheter som, vilket Expressen också uppmärksammar, skulle räknats som just helt vansinniga bara för ett par år sen. Att de är möjliga att genomföra idag beror bara på den stämning som Ecpat själva piskat upp, där medborgare luras att vara rädda för marginella hot som genom lögner framställs som enorma. Främst handlar det såklart om det svenska “pedofilhotet”.

Ta till exempel “groominglagen”, som i princip är en produkt av Ecpats lobbyarbete. Fick Ecpat som de ville i den frågan skulle det vara kriminellt att chatta med alla barn upp till 18 - ja arton år - om den som chattar har sex i åtanke. I det lagförslag som kommer att klubbas igenom i sommar är det visserligen 15 år som gäller, men tänk på att det är ett tankebrott som lagen kriminaliserar och inte ett faktiskt handlande. Det faktiska handlandet är redan kriminaliserat och leder redan till fängelse. Betänk också att seriösa instanser som på riktigt och i verkligheten jobbar med ungdomar, brottsoffer och sexualitet - såsom RFSU och Advokatsamfundet - helt eller i stora delar sågat förslaget.

Ecpats föreslagna “skärpning” av barnpornografilagen är också ett vansinnesspektakel. Här kämpar man för att ungdomar (15-18) som innerhar nakenbilder på sina flick- eller pojkvänner ska dömas för barnpornografibrott. Det faktum att många i den här åldern själva lägger ut bilder på sig själva på nätet, så att ingen syndabock kan sättas dit, borde måhända ställa till det för den myndighet som ska hitta en gärningsman att kasta i fängelse. Man kan såklart anta att ett sådant förhållande inte kan leda till någon påföljd. Men icke! Brottsoffrens skyddsänglar i Ecpat vet bättre. Man sätter helt enkelt småbrudarna i fängelse:

…Inte heller kan barnet straffritt t.ex. sprida sådana bilder av sig själv som enligt straffbestämmelsen om barnpornografibrott är att bedöma som barnpornografiska.

Så att granska sexofoberna i Ecpat är sannerligen en god idé. Den granskning som redan börjat (i och för sig mest gjord av bögar och pedofiler) får av naturen ganska svårt att få gehör. Men eftersom vansinnigheten är så extrem och Ecpat genom sina färdigskrivna motioner och hotfulla lobbystrategier i princip skaffat sig motionsrätt i riksdagen, behövs en ingående ganskning.

En annan sak är de våldtäktsentreprenörer som dras till Ecpat likt flugor dras till hundskit. Många människor gör ju pengar på pedofilhysterin. Det rör sig om allt ifrån icke så nogräknade flintskalliga “säkerhetsexperter” från IT-företaget Symantec till mer eller mindre rabiata pensionärer och kända sexhatare som t.ex. professor emerita Madeleine Leijonhufvud och sexualbrottsutredare pensionärus Monica Dahlström-Lannes.

Läs mer:

Sexualpolitik Idag: Sanningen om Ecpat

Projo: Ecpat-Hjältarna

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

Rädda Barnens distriktsordförande Kerstin Blomberg har anmält Veckorevyn till JK för tryckfrihetsbrott, med anledning av att man förmedlar en bild av sex och prostitution som inte stämmer överens med statspropagandan. Det ska bli roligt att se hur pedagogiskt JK förklarar sitt avslag på den anmälan.

För en pedagogisk beskrivning lär Blomberg och hennes organisation behöva, eftersom de tydligen skolkat från samhällskunskapen när det gick i lågstadiet och därmed sannolikt missat vilket statsskick vi har i Sverige - dvs demokrati. Eller vilken annan förklaring kan det finnas till att en medborgare tror sig kunna kasta alla som inte delar hennes sexualpolitiska inställning i fängelse? Helt oavsett vilket skvallrar agerandet om att Blomberg lider av en högst genant självsyn.

Det är tråkigt att en tidigare seriös organisation som Rädda Barnen blivit ett forum för hysteriska nuckfeminister, pedofil-/våldtäktsfanatiker och sexhatare i största allmänhet. Tack och lov har de genom den här aktionen verkligen lyckats göra ett tydligt statement för allmänheten som knappast kan missförstås - Rädda Barnen är numera en organisation för dårar!

Läs DN: Veckorevyn Kritiseras för bild av prostitution
Läs tidigare inlägg: Brist på hyckleri

Klok läsarkommentar från Daniel Eliasson:

Måste för övrigt länka till http://ultravs.blogspot.com/2007/11/politiskt-korrekta-vecko-revyn.html där JK-anmälan finns i sin helhet. Bonuspoäng till den som kan hitta själva anklagan, det ser mer ut som som ett politiskt budskap än en anmälan. Sannolikt för att det är uppenbart för exakt alla att här inte finns någonting att anmäla.

Notera även, för extra skratt, vad som står i högerspaltens bloggpresentation om kommentarer, versus den åsikt som uttrycks i själva kommentarstråden. Obetalbart.

Fy skäms VR! En icke förvanskad intervju.

Veckorevyn hade den dåliga smaken att inte åsidosätta god journalistisk sed när de gjorde en intervju med en prostituerad härom sistens. Det upprör. Problemet var nämligen att horan trivdes med sitt jobb, och att de stackars unga tjejer™ som läser tidningen kunde få för sig att det vidriga fnaskeriet var något helt accepterat.

Eftersom den svenska statens åsikt är att horor har helt andra åsikter än vad som framgick i reportaget, censureras så gott som alltid de så kallade lyckliga hororna bort från debatten. Veckorevyn kritiseras nu från en rad håll för denna brist på respekt för svensk konsensus.

Läs mer på Resumé

Andra bloggar om: horor, feminister, prostitution

Svar till Katarina Wennstam och Thomas Bodströms artikel i GP, återges här eftersom tidningen refuserade det:

Kampen mot prostitution är i grunden en god sak. I alla fall om man ser till arbetet mot de inslag av tvång, hot och våld som är verklighet för en del av sexsäljarna idag. Inom den s.k. frivilliga prostitutionen, som förvisso utgör nästan all sexförsäljning, kan det också dölja sig sådant som dåliga arbetsvillkor, drogberoende och andra inslag av ofrihet som gör att utövarna endast ur mycket nyliberal synvinkel kan sägas själva ha valt sin situation.

Min förhoppning är därför att de som år 1999 lät kriminalisera sexköp, precis som de påstod, endast hade de prostituerades bästa för ögonen. Om detta var sant är det rimligen, såhär 9 år senare, dags att göra en utvärdering av hur lagen fungerar och vilka effekter den har haft för våra sexsäljare, d.v.s. de som är tänkta att skyddas. Av detta verkar dock Wennstam och Bodström helt ointresserade.

Det första man märker om man lyssnar på sexsäljarna, både på gatan och i den s.k. bloggosfären (det enda forum där dessa får komma till tals), är att det i princip finns tre typer av kvinnor som säljer sex. De två grupper som ser ut att vara minst till antalet är de som beskrivits ovan, d.v.s. de som på något sätt utnyttjas, utan att det (förutom i ett fåtal fall) är fråga om människohandel. Vanligt är dock drogproblem eller en utsatt ekonomisk situation.

Resten av sexsäljarna, och här talar vi sannolikt om majoriteten, jobbar faktiskt under en frivillighet som i högsta grad är värd namnet. De har sig själva som chef, sätter sina egna villkor och väljer själva vilka kunder de vill ha sex med. Även Bodström och Wennstam har insett detta, varför de tvingas erkänna att ofrivillig prostitution nästan uteslutande återfinns i “skräckhistorier” med mycket liten förankring i verkligheten. Det förvånar mig faktiskt att just Wennstam och Bodström är medvetna på den punkten, speciellt med tanke på vad de faktiskt föreslår.

Fakta till trots vill nämligen Bodström och Wennstam sluta skilja stort från smått i sexköpssammanhang. De sexsäljare som jobbar seriöst och frivilligt tycks vara eniga om att kvaliteten på kunderna sjunkit sedan sexköpslagen infördes. Detta går att begripa. Om det avkrävs kunderna att de ska begå brott för att köpa sex avspeglar sig detta självklart i klientelen. Istället för vanliga kåta affärsmän, kändisar och politiker med karriärer - sådana som tidigare varit de typiska torskarna - tvingas våra prostituerade nu att leta upp kunder bland kriminella. Även om det idag bara krävs en brottslighet av samma grad som att till exempel röka cannabis, vill jag ändå påstå att det är en viss typ av män, av mer opålitligt slag, som våra sexsäljare därmed är tvingade att ägna sig åt. Bodströms tendens att inte våga eller orka se kopplingen här är förödande för dessa kvinnor.

Förslaget från Bodströms sida går nämligen ut på att förmedling av frivilliga sexköp ska bestraffas lika hårt som människohandel (d.v.s. sexuell slavhandel). Vi ska alltså genom att låtsas att brottet är grövre än vad det är lyckas bli av med kunderna och därmed slå undan marknaden för prostitutionen. Denna kärlek till lagreglerad begreppsförvirring har Bodström uppvisat prov på förr, ofta med målsättningen att stigmatisera de så kallade gärningsmännen som ett sorts extra straff vid sidan av straffet. Till exempel valde ju Thomas Bodström redan för två år sedan, för att göra en “markering mot unga pojkar” (Sydsv. 16/6 -04), att utvidga begreppet våldtäkt till en i det närmaste parodisk omfattning. Nu låser vi in 17-åriga ungdomar som haft frivilligt sex med sina 14,5 år gamla flickvänner för just “våldtäkt”, vilket skapat viss mediauppmärksamhet kring en “dramatisk ökning av antalet unga våldtäktsmän”.

Att det är viktigt att skilja stort från smått när det gäller strafflagstiftning är dock inte enbart en angelägenhet för gärningsmännen. För den fjortonåring som får se sin pojkvän kastas i fängelse för ett umgänge som pappa råkade ogilla är sannolikt inte road över sin nyvunna status som ”våldtäktsoffer”. Detsamma gäller förmodligen de sexsäljare som efter Bodströms föreslagna lagändring måste börja leta efter kunder med vana vid kriminalitet.

Det finns grader i helvetet även när det gäller sexbrott och i vissa fall borde gärningen kanske inte alls vara brottslig. Grundkravet för att väcka åtal i sexköpsfrågor borde kanske vara att det finns ett brottsoffer som önskar detta, eller att brottet kan tänkas ha en sådan omfattning att sexsäljarens åsikt inte är relevant (på juridiska: påkallat ur allmän synpunkt). I annat fall riskerar vi att lagen jävlas mer med våra så kallade brottsoffer än våra så kallade gärningsmän. Låt mig ge ett belysande exempel på detta.

Under årets musikfestival i Hultsfred satt en 20-årig tjej vid sidan av en gångväg med en handmålad skylt, “Ta på bröst, 5 kr”. Några pojkar på 14 och 15 år nappade på erbjudandet, liksom några flickor faktiskt, och tjejen gick och köpte cigaretter och öl för pengarna hon tjänat.

Ordningsvakter och polis fick nys om händelsen, liksom tidningen Expressen som lyckades få polisens informationschef Sven-Erik Karlsson att lova att man skulle se över möjligheten att lagföra ungdomarna för sexköp, “för man vet ju inte vad som händer i tälten”.
För tjejen, som för övrigt inte säljer sex över huvud taget förutom i gränsfallet ovan, är saken lika enkel som för mig och de flesta andra i vår ålder:

- Sex är bra, sex ska man ha. Om någon får pengar för det så är det väl bara ett plus i kanten?

Mitt brottsoffer hade också en smula svårt för Bodströms åsikt att pojkarna borde dömas för delaktighet i människohandel. Detta är dock bara ett “attitydproblem” enligt Wennstam och Bodström, “just denna tendens, att inte våga eller orka se kopplingen mellan sexköparna och människohandlarna är förödande för synen på de här brotten. Återigen - utan köpare, ingen marknad”. Ointresset för för sina så kallade offer är i det närmaste regel för prostitutionsmotståndarna. Oviljan att diskutera i termer av frivillighet kontra missbruk och tvång drabbar i första hand de man påstår sig vilja skydda.

Det ter sig också svårbegripligt varför just Bodström engagerar sig i frågor om människosmuggling och övergrepp. För några år sedan skickade ju samme Bodström gladeligen iväg två icke brottsmisstänkta människor, iförda stopiller och overaller, från Bromma flygplats till CIA-tortyr i Egypten. Att denne f.d. justitieminister åberopar sitt genuina motstånd mot människosmuggling och övergrepp, som argument i sin kamp mot något så trivialt som frivilligt sex, tyder mer på en unken sexualmoralism än någon äkta känsla för just moral.

Så vad är då anledningen till att man försöker “skydda bort” hororna från det svenska samhället? För Wennstams del handlar det måhända om genusanalyser som visar att händelser som den på Hultsfred egentligen är likställt med våldtäkt på något slags teoretiskt plan och trots att ingen inblandad håller med. Denna uppfattning framgår tydligt i hennes bok “En riktig våldtäktsman”, där hon bl.a. beklagar sig över att flera pojkar som efter kvinnligt initiativ fått oralsex, trots händelsens okristliga art, inte dömdes för våldtäkt.

Thomas Bodström har ju själv förklarat sina ambitioner att ändra allmänhetens attityd när det gäller sex, lagom till hans dotter kommer upp i tonåren. “Jag tänker på vilken värld hon ska möta om några år”, erkände han i samma intervju (Sydsv. 16/6 -04). Att pappa ofta har ett i det närmaste sjukligt kontrollbehov vad gäller dotterns sexuella förehavanden är dock inget nytt. Mödrarna tar nästan alltid det hela med ro, medan pappa vill gå ut och “slå in pannbenet på den som rör hans dotter”. Denna mycket primitiva manliga inställning tycks tyvärr spegla somliga lagförslag som vår f.d. justitieminister hann driva igenom innan han blev bortröstad förra året.

Det kan också finnas många personliga skäl att hata horor. Konservativa ger ofta uttryck för att sådana “skräpar ned” och “sprider sjukdomar”, som moderatkvinnorna nyligen uttryckte saken (Newsdesk 5/7 -07). Att horor sprider mer sjukdomar än vanliga kvinnor på krogen är dock varken vetenskapligt bevisat eller speciellt troligt. På den feministiska arenan kan man få höra att det är “en principsak” att “män inte ska kunna köpa kvinnors kroppar”. Detta är dock en fullständigt heteronorminativ uppfattning som feministerna borde akta sig för. Att män köper män tillhör inte ovanligheterna. Att kvinnor ägnar sig åt sexturism i Afrika är måhända inte lika vanligt men heller inte direkt sällsynt. Feministlobbyn tappar så att säga verklighetsförankringen genom att enbart betrakta sexköpsfrågan ur ett genusperspektiv. Från medelålders, och därmed ofta mindre attraktivt, kvinnligt håll finns så klart också en oro för att bli bedragen.

Ingen av dessa synpunkter kan dock, enligt min mening, utgöra tillräckliga skäl för att sexsäljarnas problem med en ny lag kan ignoreras. För hur mycket horhat sådana som Wennstam än kan frambringa och hur orolig Bodström än är för sin dotter så är dessa personliga funderingar ändå rena lyxproblemen i jämförelse med det helvete våra prostituerade kan stå inför om lagen blir verklighet.

Oviljan att lyssna på sexsäljarna är därför både skrämmande och djupt omoralisk, tillika unikt svensk. Inom EU oroas man över Sveriges behandling av de prostituerade kvinnorna och en diskussion finns om att utfärda direktiv som tvingar oss att respektera sexarbetarnas yrkesval.

Istället för att hysteriskt förvränga begreppen och ytterligare stigmatisera både gärningsman och offer behöver vi därför utreda den nuvarande lagens vara eller icke vara på ett seriöst sätt. Centralt i detta arbete måste ingå att lyssna till sexsäljarnas egna åsikter. Först när alla frågetecken kring konsekvenserna för deras del är uträtade kan vi fundera på att höja straffsatserna för sexköp eller koppleri. Gammal unken sexualmoralism borde här tvingas att ge vika för något så enkelt som kunskap och vanlig hederlig moral.

Läs också:
Negativa konsekvenser - Sexsäljares nätverk i Sverige (SANS)
“Tankar kring prostitution är oftast idiotiska” - Isabella Lund, eskort
“Försvar av prostitution är försvar av våldtäkt” - Katrine Kielos, kulturskribent
“En tokskarp fråga om moral” - Louise Persson, liberal bloggare och författare

Jag var på erotik- mässan och allt jag fick var denna sunkiga t-shirt!

Sexliberal är ett märkligt ord. Där buntas juridikbloggare som jag själv ihop med alltifrån sexarbetare och porrentreprenörer till mindre konservativa feminister och vanliga kåta killar och tjejer. Det är en brokig skara som sällan träffas i grupp, men vill man trots allt göra detta så kan man dyka upp på erotikmässan, Fair Erotica, som går av stapeln i helgen i Alvik.

Jag kommer dit vid helgens början med min kompis J. Efter att ha lämnat in jackan i garderoben och gått en sväng i lokalen känns det påtagligt likt vilken mässa som helst. Det märkligaste är kanske klientelen, som till ungefär hälften består av tjejer. De flesta av mässans besökare verkar vara mellan 18 och 25, men det finns också kvinnor som är betydligt äldre. Några typiska snuskgubbar, dvs på 55+, ser jag dock inte till. Ungefär 60% av besökarna verkar vara invandrare, men i övrigt är det inget som sticker ut. Det skulle lika gärna kunnat vara vilken branschmässa som helst.

Så är det dock inte. Varje timme kör man strippshower på en stor scen med både kvinnliga och manliga aktörer. Det jag, en smula irriterat, så småningom konstaterar är att de manliga stripporna är de enda som saknar celluliter och dessutom faktiskt kan dansa. Trots att mitt överseende med egna homosexuella beteenden får anses vara relativt lågt - sexliberal eller ej - måste jag erkänna att det till en början var mer upphetsande att titta på de duktiga muskelkillarna än damerna på 30+ som borde banta, inte strippa.

Nåväl, efter några timmar har de äntligen släppt in två blondiner på scenen, som verkligen vände upp och ned på problemet ovan. Tjejerna, båda runt 23, var vad jag skulle kalla ett radarpar av vad Neil Strauss skulle kalla typiska superbabes (10-poängare) med fasta stjärtar, fasta lår och den ena med små fasta bröst, den andra med helt perfekta silikontuttar. Hyggliga dansinsatser räckte för att inträdet på 200 kr skulle kännas väl värt investeringen.

Efter denna höjdpunkt fortsatte vi till något som kallas för “peep show” och går ut på följande: I en glasbur ligger en naken tjej och fläker ut sig. Runt henne finns 8-10 glasfönster i spegelglas och runt vart och ett av dessa ett besöksbås med en springa för att stoppa in sedlar. I båsen ska man runka, är det tänkt, och vill man se mer av tjejen är det bara att slänga in en hundralapp genom hålet så kommer hon till just ditt fönster och blottar sitt innanmäte mm.

Jag drog ingen runk i runkbåset. Jag vände efter 2 minuter. Jag vet inte om det berodde på att tjejen var för fet (vilket hon i och för sig var) eller för gammal (vilket hon också var) eller för att det helt enkelt kändes lite väl magstarkt. Förmodligen det senare. Jag har svårt att tänka mig stå och titta ens på en snygg tjej i min egen ålder i den där situationen. Det blir helt enkelt för patetiskt, eller förnedrande, eller vad det nu är som tar emot. Och då pratar jag inte ens om att dra en handtralla, utan bara om själva grejen. Något slags genusperspektiv resonerar man väl ändå efter, är jag rädd.

Hur som helst lämnar vi denna så kallade attraktion tämligen omgående och glider runt och kollar dildos, glidmedel och konstfittor istället några timmar. Rätt vad det är kommer de blonda tjejerna, som utgjorde höjdpunkten på scenen tidigare på kvällen, trippandes i varsina par minimala underkläder. Ännu snyggare på nära håll faktiskt, vilket inte heller tillhörde vanligheterna på kvällens mässa. Tydligen erbjöd de någon slags klädpoker (woho!) och jag kunde såklart inte låta bli att fråga om J och jag fick vara med på en omgång. 150 kronor kostade det hela och 2 minuter senare satt vi runt ett pokerbord i en avskild del bakom tjejernas monter.

Av någon anledning (förmodligen J’s insatser på gymmet) tyckte tjejerna att vi skulle köra med kläder som insats allihop, istället för att gästerna (som brukligt antar jag) kör med marker och tjejerna är de enda som satsar sina kläder. Long story short: J fuskar (som vanligt när han spelar poker, antar jag) och undertecknad blir därför den förste att sitta helnäck och se en smula lurad ut. Som tur var hade J den vänligheten att fortsätta fuska, tills båda tjejerna var helt nakna och den ena (hon med de perfekta silikonbrösten) gav honom en mycket oförtjänt lap-dance som förstapris, på helt eget initativ av allt att döma.

Det kändes lite surreal, minst sagt. Även om tjejerna var snyggare än något man - även med viss ansträngning - kan surfa reda på på Internet eller få en glimt av på krogen, var det hela ändå begränsat upphetsande. Jag kände inte ens en hotfull antydan till att få stånd faktiskt. Någonstans mitt i matchen kom jag underfund med det ironiska i att jag nog aldrig suttit naken, så nära två nakna och helrakade blondiner, men samtidigt varit så rekordlångt ifrån att få ett ligg. Antagligen drog kuken samma geniala slutsats.

Efter strippokern började Fair Erotica faktiskt att kännas som en riktig upplevelse. Ytterligare en vacker strippa (full med tatueringar, vilket faktiskt var rätt läckert) körde en grym show. Efter denna tjatade nån ännu mer läcker 25-årig blondin på mig om att köpa två lotter för 50 kronor, med vilka man kunde vinna en t-shirt (värd 20 kronor) om man hade riktig tur. Mer lyhörd för hennes sympatiska utseende än affärens faktiska innehåll slog jag till, och vann dessutom, en riktigt ful t-shirt som syns på bilden ovan.

Därefter var det faktiskt dags att gå hem. På Tranebergsbron, halvvägs hemma, kom jag på att man borde hyra pokertjejerna till valfritt bättre företagsevent, men att jag glömt ta förmedlarens (pimpens) nummer. (Vet någon läsare numret, maila nord@telerymd.org!). Väl hemma kände jag mig ändå ganska nöjd med mässan, även om det var ett pinsamt konstaterande av hur lättroad man egentligen är av två välformade silikonbröst. Lyckas man missa den biten känns nog Fair Erotica mest som ett besök i en överdådig dildoaffär, vilket ju oftast varken är kul eller speciellt upphetsande. En t-shirt blev det dock. Det är behållningen!

Widar Nord

Besök Fair Erotica: http://www.fairerotica.nu/ (öppet även idag, söndag)

Andra bloggar om: porr, sex, fair erotica, erotikmässan, prostitution, sexköp, strippor, striptease, alvik, blondiner, dildo, fitta