Widar Nord

På något annat sätt är det svårt att tolka budskapet när den finske politikern får sparken för att han skickat sex-SMS till en kvinnlig dansös.

Det liknar Sverige i fråga om sexfientlighet. I det här fallet fanns ingen prostitution, inga övergrepp, inga sexuella trakasserier. Vad är problemet?

Tidskriften Hymy publicerar i dag 24 av Kanervas sms till dansösen. Meddelanden är förföriska och inbjuder till sex.

Att tjejen var 28 år? Inte ens Leijonhufvud tycker väl att hon bör skyddas av barnkonventionen? Vad heter brottsrubriceringen, försök till utomäktenskapligt sex eller?

Kanerva avgår efter sms-skandal.

Det är alltid kul att se hur feminism som ideologi fungerar om man provkör den i verkligheten

I Sundsvall försökte man, efter fackliga påtryckningar, testa ett antidiskrimineringsprojekt med “avkodade” jobbansökningar, som gjorde att chefen som skulle ta ställning till ansökan inte fick veta huruvida den sökande var man eller kvinna.

Resultatet?

Av en mängd ansökningar valde man ut fyra medelålders, heterosexuella män.

Slutsatsen?

Metoden ger ingen “garanti mot diskriminering”, säger Kommunal.

Rätt utläst ger den inte Kommunal möjlighet att tvinga fram diskriminering av medelålders, heterosexuella män, gissar jag. För får Kommunal/SKTF bestämma så är det ju bara fint folk från feministrörelsen och HBT-lobbyn som ska få bli chefer inom kommunen. Allt annat vore kränkande.

Källa: SMP

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

24 timmar har gått sedan Svea Hovrätt offentliggjorde domen i mitt förra inlägg. Idag kommer hovrätten i Jönköping med ytterligare ett beslut. Man har rivit upp en precis lika galen dom igen.

Den här gången var det feministen CP som anmält kollegan TE för våldtäkt och vunnit 85 000 i skadestånd i Tingsrätten. TE hade fått nöja sig med utmätning och 2 år i fängelse för våldtäkt. Bakgrunden var följande.

TE och CP hade träffats i byhålan Tjörn utanför Uddevalla och efter en längre tids dejtande gått hem till TE och haft sex. Oklart var om TE hade förgripit sig på CP eller ej. CP påstod att hon knivhotats samt blivit tagen analt med våld, och TE påstod att de haft frivilligt sex men att CP avbrutit samlaget och gråtit. Några anala äventyr hade det enligt TE inte över huvud taget varit frågan om.

Våldtäkten anmäldes inte av målsägande själv och anmälan damp ned en lång tid efter det påstådda brottet.

Återigen fanns uppgifter av s.k. Beltran-kvalitet, dvs vad målsägande själv sagt till sin kompis och vad kompisen (i Beltran-målet Carola, i detta fall väninnan JN) sedan återberättar i tingsrätten.

Problemet var bara att kompisen JN’s vittnesmål bestod i att CP beskrivit det hela som ett frivilligt samlag som CP sedan avbrutit. D.v.s. den tilltalades version vann hundraprocentigt stöd i målsägandes väninnas vittnesmål.

Ett läkarintyg fanns också, och i detta fastslogs att målsägande helt saknade fysiska tecken på vare sig våldtäkt eller analsex.

Och hur dömer tingsrätten då på dessa grunder?

Jo, man kommer fram till att kvinnans berättelse är “så tillförlitlig att det är ställt utom rimligt tvivel att TE med våld tvingat CP till samlag”. Så enkelt var det med det. Tillförlitlig berättelse som vittnen och läkarintyg säger rakt emot = den tilltalade är skyldig “bortom rimligt tvivel”. Tingsrätten meddelar fällande dom innehållandes 2 smaskiga år i fängelse för mannen och 85 000 smaskiga kronor i skadestånd till kvinnan.

Strax innan CP hunnit glida förbi Brottsoffermyndigheten och casha ut stålarna bestämde sig dock Hovrätten för att, som undantag från sin vanliga arbetsmetod när det gäller våldtäktsmål, börja trilskas och ställa krav på bevisningen. Göta Hovrätt ogillade skadeståndsanspråket och åtalet som helhet. TE har sannolikt lite deg att se fram emot från staten då han suttit häktad under precis hela processen.

Domen kan du läsa här.

Andra bloggar om: våldtäkt, omvänd bevisbörda, feminism, genusvetenskap, delad bevisbörda, våldtäktsmål

Ok, jag försöker undvika inlägg som behandlar töntfeminism och millimeterrättvisa a la Per Ström, men jag kan inte låta bli ändå pga möjligheten att sätta en kul rubrik.

Apoteket berättar ju nämligen i DN att de tänker börja sälja dildos/massagestavar och liknande i sina statliga butiker. Vad som är intressant är att hela det nya sortimentet vänder sig uteslutande till en kvinnlig publik.

I och för sig kan man kanske inte tänka sig någon värre “objektifiering”, som feministerna säger, av kvinnor än just en lösfitta, men frågan är vad som gör Apotekets löskukar så mycket bättre.

Valet av sortiment stämmer ju i och för sig mycket väl med statens övriga insatser för att bejaka den kvinnliga sexualiteten samtidigt som man förtrycker den manliga. För med vilken annan motivering utgår full subvention för vård av alla kvinnliga sexuella problem medan landstingen driver process i evigheter för att män ska behöva betala 300 kronor per ligg för Viagra (genom ett undantag i subventionsreglerna).

Läkemedelsförmånsnämnden och Apoteket utgör i alla fall inga lysande undantag från vad Per Ström kallar “mansförtryck” från ett land i “kvinnovälde”.

Och, bojkotta förresten gärna Apoteket, då hela nätet är fullt av ställen där det går att köpa sexleksaker.

Andra bloggar om: apoteket, viagra, lösfittor, sexleksaker, dildos, sex, porr, feminism, genus, genusvetenskap

Den feministiska viljan att låsa in oskyldiga män i fängelse har inte bara ett pris i mänskligt lidande - den kostar också skattepengar. Idag stod det klart att Bo Larsson, som 2001 dömdes för grov våldtäkt och sexuellt ofredande till icke tidsbestämd rättspykiatrisk vård, får 4, 2 miljoner kronor i skadestånd. Fallet var ett incest-/pedofilmål från 1990-talets slut, d.v.s. strax innan pedofilhysterin övergick till dagens hysteri kring våldtäkter mellan vuxna.

Mannen släpptes fri i juni förra året, efter att åklagaren ansökt om resning för mannens räkning. Som vanligt inte självmant utan först efter att journalisten Hannes Råstam och Uppdrag granskning gjort ett blottläggande reportage. En tryck och pressfrihet som juristerna Christian Diesen och Madeleine Lejonhufvud senare velat inskränka.

JK, som beslutar om statliga skadestånd av det här slaget, gör jämförelser med bl.a. Joy Raman och bestämmer alltså beloppet till 4,2 miljoner kronor.

Stolligheternas högborg?

Den juridiska bevakningstjänsten Lexnova är inte Aftonbladet. Ändå kan man fanemej tro det när man läser vissa stolligheter i deras domstolsreferat. Värre blir det dock när man läser själva domarna och inser att citaten faktiskt är korrekta och helheten återspeglar ett i grunden sjukt rättsväsende.

Ta till exempel den här dagsaktuella domen i ett medialt ouppmärksammat incestmål:

“Tingsrätten fann bevisläget “mycket svårbedömt”, men ansåg inte att försvaret förmått visa att målsäganden talat osanning. Mannen dömdes till fyra års fängelse i tingsrätten.”

En stilla undran från oss utomstående är förstås huruvida det verkligen är försvarets ansvar att bevisa att målsäganden talar osanning. Hur vore det till exempel om man överlät till åklagaren att bevisa att den tilltalade är skyldig istället? För mig låter tingsrättens dom mest som ett ytterligare fall av omvänd bevisbörda i våldtäktsmål. Tack och lov undanröjde hovrätten den fällande domen.

Annorlunda gick det i det här lika ouppmärksammade kvinnofridsmålet från samma instans. Där lyckades mannen nämligen bevisa sin oskuld genom att kvinnan tog tillbaka sin story och erkände att hon “inbillat sig” (ljugit). Ändå dömdes mannen till fängelse för olaga hot, trots att kvinnan alltså både tagit tillbaka sin story och fristående teknisk bevisning saknades:

“Målsäganden har också ändrat sin berättelse i viss mån, och uppger nu att hon “hört röster” som uttalat hotelser och att hon är osäker på om gärnings- mannens påstådda hotelser varit inbillade. Hovrätten uttalar att det inte är ovanligt att målsägandeberättelsen ändras till förmån för den tilltalade, men finner inte att det i sig utgör hinder för att berättelsen i tingsrätten läggs till grund för bedömningen. Hovrätten bedömer att uppgifterna kan ha ändrats för att kunna lösa situationen utan inblandning av rättsväsendet.”

Mannen friades från anklagelserna om våldtäkt men dömdes för de icke bevisade och, enligt både den tilltalade och målsägande, helt inbillade hoten till fängelse i fyra månader. Här snackar vi alltså inte omvänd bevisbörda utan något ännu mer effektivt: Avskaffad bevisbörda. Domstolen dömer dig helt enkelt även om du bevisligen är oskyldig.

Är det såhär det är tänkt att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas?

Andra bloggar om: våldtäkt, olaga hot, omvänd bevisbörda, juridik, genusvetenskap, mäns våld mot kvinnor, thomas bodström, sex, våldtäkt

Tidningen Metro körde ju ett löp med texten “Smslån en kvinnofälla” här om dagen, och syftade förmodligen på den typ av korttidskrediter som Folkia, Kredit365.se mfl. ger ut. Läser man själva artikeln så framgår följande:

“Kvinnornas andel av de obetalda sms-lånen växte från 37 procent 2006 till 44 procent i fjol”.

56 procent av de som Kronofogden jagar är alltså män. Ur vilket genusperspektiv betraktar feministjournalisterna på Metero omvärlden när de får detta till en “kvinnofälla”?

Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av ett land som lägger 800 dedikerade miljoner på att bekämpa “våld mot kvinnor”, när närmare 80% av de som slås ihjäl varje år är män?

DN har skrivit en helt sanslös artikel om ungdomars “riskfyllda sexvanor”. Efter en hel sida fylld av formuleringar som “utsatta”, “katastrofala följder”, “råka riktigt illa ut”, “risker” och “riskbeteenden” är det bara en sak som man inte över huvud taget begriper. Exakt vad är det DN är rädda att ska hända?

Ska våra ungdomsdöttrar bli olyckligt kära? Ska de bli gravida? Ska de drabbas av könssjukdomar? Inget av detta tar DN upp. Sanningen är nog att DNs skribenter i själva verket oroar sig för att de ska bli lösaktiga slampor. Hemskt.

För nog handlar det om sexmoral. Även om man som vanligt blandar in det i sammanhanget irrelevanta våldtäktsbegreppet så är undertonen tydlig: Sex ska vara något fint, stark förknippat med känslor och får endast utövas inom långvariga relationer. I alla fall när det gäller ungdomar. Annars är det “riskfyllt” och man kan, som DN avslutar, råka “riktigt illa ut”.

Man förfasar sig också, på ett sätt som liknar ren avundsjuka, över hur den nya tekniken underlättar för dagens unga att få sig ett ligg, även om de är för fula för att konkurrera på krogen:

“Mobiltelefonerna är ytterligare ett exempel på en teknik som har påverkat ungdomars riskbeteende.

Man kan tänka sig killen som inte verkar få något ragg halv ett på lördagsnatten, säger Prawirodarmo. Full och kåt skickar han i väg ett sms till tre tjejer han har dejtat tidigare och frågar vad de gör. Chansen att han ska få tag på någon att ha sex med för stunden är mycket större än den var för hans pappa när han var ung.”

Frågan är bara hur i hela världen det här har någonting med våldtäkt att göra. Det framstår som om DN, tillsammans med övriga våldtäktshysteriker, vill verka för att omdefinera våldtäkt till i princip allt sex som inte sker i ett nyktert, kärleksfullt och äktenskapligt sammanhang. Att sudda ut gränserna och förvirra debatten är såklart viktigt om man har som mål att våldtäktsklassa allt sex som ens dotter kan tänkas ägna sig åt. Detta är tyvärr, när det gäller manliga våldtäktshysteriker, vad det alltid handlar om. Kombinationen av unken sexmoral, en högst tveksam relation till sin dotter, manligt kontrollbehov och sist men inte minst - ren idioti.

Tyvärr får galenskaper som de som förekommer i DN-artikeln fäste även hos våra myndigheter och lagstiftare (f.d. justitieministern var ju själv en av de största våldtäktshysterikerna). Länspolismästare Carin Götblad förklarar till exempel i en artikel i SvD varför hon vill att sexualbrottslagen återigen ses över och att våldtäktsbegreppet utvidgas ytterligare:

- Det finns en ungdomskultur som vi inte har inblick i och som vi måste försöka påverka. En sådan sak som kompissex, som vi inte kände till.

Och eftersom det är polisen som uttalar sig så är det ju som bekant strafflagstiftning det hela ska handla om. Here we go…

Mer:
Blogge har gjort ett mycket fint jobb med märkpennan. Kolla det!.

Thomas Bodström och hans projekt, Advokatfirman Borgström & Bodström, drabbades igår av ett bakslag i sina försök att låsa in “världsartisten” Tito Beltran i fängelse för våldtäkt.

Efter att Bodström oemotsagd fått avhandla skuldfrågan på en arena vald av f.d. justitieministern själv - d.v.s. i Expressens Nöjesbilaga - möter han nu vissa svårigheter beträffande våldtäktsnöjet när saken väl prövas av allmän domstol. Samtidigt ligger Expressen för 17:e gången på justitiekanslerns bord.

Onsdagen började annars bra för Bodström i rätten, då antisexlobbyisten och kristnahögerprofilen Carola Häggkvist gick ed på att hon talat med den våldtagna barnflickan just efter det påstådda övergreppet:

- Jag pratade med barnflickan själv. Hon sa att det Tito Beltran gjorde var att hans lem var inne i henne. Hon var oskuld och jag förstod vikten av att vilja behålla sin oskuld.

När försvaret frågade varför hon inte sagt ett ljud om detta i det polisförhör som hållits (i en halvtimme) per telefon viftade hon bort anklagelsen med att polisen varit “för slarvig” för att hon skulle kunna erinra sig denna lilla detalj. Strax därefter bröt fröken Häggkvist ihop och sprang med en huva över huvudet ut från rättssalen. Thomas Bodström ska enligt okritiska journalister, ha givit vederbörande ett varmt leende som tack för hjälpen.

För oss utomstående kan saken tyckas lite märklig. Varför avstår inte bara offret, utan även två utomstående kvinnor från att berätta den så kallade sanningen under närmare 10 års tid? Och varför bryter Carola ihop av att behöva tala under ed? Blir inte bara offer, utan även alla kvinnliga åhörare, “paralyserade” så fort nån andas våldtäkt numera?

Först när turnens kapellmästare, Robert Wells, lämnade sitt vittnesmål fick vi en förklaring till Carolas minst sagt märkliga vittnesmål. Tydligen hade Maria Lundqvist ringt runt till de kvinnor som var med på turnen och förklarat hur de skulle uttrycka sig i rätten för att få Tito fälld, och hur “viktigt det var” att “vi kvinnor går ihop om det här” och berättar om hans “sexuella beteende”. Robert Wells sambo, Maria Sköld, bekräftar att hon blivit uppringd:

– Maria förklarade hur viktigt det är att vi alla kvinnor går ihop och berättar om hans sexuella beteende. Jag förklarade att jag hade ingenting att berätta.

– Det är på gränsen till uppvigling att göra något sådant, sade Robert Wells.

Wells berättade också att Carola uppträtt med Tito (sjungit duett) som om ingenting hänt dagarna efter “våldtäkten”, och han sade sig ha mycket svårt att förstå både detta och Maria Lundqvists agerande:

– Hon borde absolut ha slagit näven i bordet under turnén. Jag kan för mitt liv inte fatta hur hon kan stå på scen med Tito och hålla masken.

Thomas Bodström frågar Carola om hon inte heller sagt något.

– Det tycker jag är ännu konstigare, att hon kunde stå där och sjunga duett med Tito. Jag fattar inte hur de pallade det, sade Robert Wells.

Och idag kan vi läsa att inte heller Carolas dåvarande man, Runar Søgaard, fått höra ett ljud från Carola om våldtäkten.

– Inte en enda gång nämnde Carola något om det här. Om det hade varit en våldtäkt är det väl inte något man glömmer att berätta för sin man? Det är för stort för att det inte skulle ha blivit nämnt, särskilt eftersom hon och Beltran sjöng tillsammans. …

– Dels att det här kommer upp nu, nästan nio år senare. Och dels att jag aldrig har märkt något. Jag är rätt och slätt otroligt överraskad, säger Runar Søgaard till VG.

För de flesta som betraktar cirkusen på avstånd kan naturligtvis varje tanke på en fällande dom med enkelhet uteslutas. För trots att f.d. justitieministern och numera justitieutskottets ordförande är målsägarbiträde, en expolis begår brott och stör utredningen på fritiden, en kristen antisexlobbyist och Livets Ord-medlem är huvudvittne och en gammal tantkomiker med attackfeministiska ambitioner ringer runt och uppviglar till mened, så verkar det inte gå hem den här gången. Tito kommer att bli dömd i domskälen men friad i domslutet och med det har Sverige äntligen fått sin första riktiga OJ Simpson.

Förhoppningsvis kan människoödet Tito sätta svensk våldtäktshysteri under luppen även i hemlandet. Det vore på tiden nämligen, innan hela världen stämmer in i unisont hånskratt och utländska UD sätter upp Sverige på samma varningslista som arabländerna vad gäller rättsväsendets syn på sexualitet. För vilken nation vill ha sina medborgare turistandes där varje samlag är våldtäkt tills dess motsatsen bevisats och där häktesreglerna låter dig sitta godtyckligt frihetsberövad i uppåt ett halvår om din åklagare råkar vara på semester? Inte den forna diktaturstaten Chile i alla fall, om jag förstår regeringen rätt när de sänder sin ambassadör att övervaka våra svenska sexprocesser.

Fördjupning/Läs mer:
Robert Wells vittnesmål - artikel i Aftonbladet.
Runar ifrågasätter Carolas vittnesmål - Aftonbladet.
Här flyr Carola - Expressen.
Vill de döda min man? - Titos sambo i Expressen.
Carola och ex-svärmor vittnar - Dagens Nyheter.
Vittne i våldtäktsrättegång polisanmäls - Ystads Allehanda.

Andra bloggar om: tito beltran, våldtäkt, sexualbrott, våldtäkter, omvänd bevisbörda, maria lundqvist, barnflickan, robert wells, carola