Widar Nord

Feministen Liza Marklund har slagit huvudet på spiken några gånger i debatten om brott och straff. I dagens Expressen hittar vi en rubrik som jag aldrig trodde skulle få tryckas i en svensk tidning: “Flink borde ha fått nåd“.

Jag förstår att de anhöriga vill låsa in Mattias Flink och slänga bort nyckeln, men nu är det ju inte - tack och lov! - de närstående som utdömer straff i vårt land.

En mycket ovanlig åsikt i dagens Sverige, då ju gemene man går runt och tror att straff och fällande domar främst är till för att “ge brottsoffren upprättelse”. Som om vi levde på 1600-talet ungefär.

Ursäkta rubriken. Kvinnor har såklart dömts felaktigt förr, men kanske inte under omständigheter som liknar fallet i Arboga. Den mediala häxprocessen har denna gång vissa likheter med den obligatoriska masspsykos som uppstår under svenska sexualmål.

För nu är det ju nämligen så att alla tidningar framställer det som att den åtalade kvinnan självklart är skyldig, men att åklagaren har lite juridiska svårigheter att få henne dömd. Teknikaliteter, helt enkelt.

Oron skulle kunna vara befogad. Åklagaren Freida Gummesson är inte bara kvinna och sannolikt kvoterad. Hon är också så ursinnigt inkompetent att en medelbegåvad förstaårselev på jur kand-linjen förmodligen skulle ha svårt att göra om många av hennes misstag.

I Arbogafallet utmärker sig hela dock åtalet med den totala bristen på bevis. Man vet att den åtalade varit i området, man vet att hon haft en relation med de mördade barnens far, och man vet att hon haft ett par skor vars skoavtryck eventuellt kan finnas på brottsplatsen. Några DNA-spår, fingeravtryck eller säkra vittnesmål har man dock inte.

Vittnesmålet från åklagarens så kallade huvudvittne, “Arbogamamman”, är så värdelöst att det närmast talar till den åtalades fördel. “Arbogamamman” lämnade bl.a. ett signalement där mördaren var 165 cm lång - inte 180 cm som den åtalade kvinnan.

Men vår imponerande åklagare Gummesson har ju såklart en lösning på de dåliga vittnesmålen. Om varje vittnesmål håller låg kvalitet så gäller det helt enkelt att öka kvantiteten, ungefär som åklagaren gjorde i våldtäktsåtalet mot den uppenbart oskyldige Billy Butt 1993, då hela 9 kvinnor fick agera våldtagna. Gummesson slår dock alla rekord med hela 56 vittnen.

Och vad vittnena berättar är i huvudsak ingenting. Ingenting mer än att kvinnan hade svårt att komma över sin förra sambo och att hon synts till runt familjens hus under tiden före morden.

Får man tro media så är det starkaste, för att inte säga enda, beviset mot tyskan ett telefonsamtal som styrker att hon i alla fall inte var och tittade på en fornlämning - så som hon sade i förhöret - den tid då morden begicks. Att den uppgiften inte stämde kunde väl de flesta räkna ut, men räcker det verkligen för att man ska kunna dra slutsatsen att hon knivmördat två barn och knivskurit dess mor, som dessutom inte kan peka ut henne? Jag tycker inte det, och förhoppningsvis inte Köpings tingsrätt heller.

Vi åttiotalister har ju som bekant blivit indoktrinerade och itutade en hel del feministpropaganda genom årens lopp. En stor oro för oss som aldrig sa snippa har därför blivit hur vår egen generation kommer att uppfostra sina barn.

Nu börjar svaren komma. Direkt från verkligheten kan man hämta en hel del dyster läsning. Här har ni ett tragikomiskt skräckexempel från tidningen Allt om Barns expertfrågespalt:

Vår 12-årige son är intresserad av porr- vad gör vi?

Visst kan man, liksom mig, få svårt att hålla sig för skratt när man läser hur den moderna moderns inställning är, till att sonen kommer in i puberteten. Men det hela är ju knappt ens tragikomiskt. Det är tragiskt. Hon är nämligen långt ifrån ensam.

..tydligen göra narr av dumfeminismen. Jag vet att han redan gett sig på HBT-personer, färgade människor och människor med enkel eller multipel funktionsnedsättning** - men nu lär väl den mannens dagar vara räknade!

Läs: Alex Schulman: Är ni med mig eller mot mig?

“Vi som aldrig sa snippa” - haha. Det var nog den bästa gliring jag sett, mot Betnér och den där tönten på Aftonbladet som jag aldrig minns namnet på. Så ska de tas!

** Jag tänkte skriva bögar, negrer och handikappade, men enligt Socialstyrelsen får man ju inte längre skriva så. Det är numera nämligen omvärlden som är handikappad (”funktionshindrande”) och inte personen, enligt ßocialßtyrelsen. Det gäller att hänga med så att ingen blir kränkt!

I så gott som alla andra civiliserade länder har man ju någon anständighet på det hela. Till exempel lite lättklädda tjejer av attraktivt snitt.

Men i Sverige firar vi våren genom att ställa ut rikets minst sexiga medborgare - KTH:arna - på gator och torg. Ja ni vet, människorna i fula overaller som snart ska ta examen från det där malliga lärosätet på Valhallavägen, nu i stolt följe av egenhändigt konstruerade fordon byggda av skrotbilar, begagnade toalettstolar och diverse annat skräp.

Quarnevalen är inte bara en jättetöntig gatufest med nördhumor man tröttnat på redan i högstadiet, den är också i mångt och mycket en ren freakshow. Måhända skulle den tjäna som socialantropologiskt studieexempel i hur insnöade grupper kan utveckla en egen och för omvärlden mycket tråkig “humor”, men som nöje på stan fyller dumheterna ingen som helst funktion.

Innan det nu är sommar på riktigt och det är dags för politiskt korrekt freakshow omgång 2 i Tantolunden, så gäller det faktiskt att hinna fly landet.

Om någon vill följa med så har jag några förslag. Vad sägs till exempel om springbreakfirandet i USA, en riktig Karneval i Brasilien eller kärleksfestivalen i Österrike till exempel? Här hemma har man ju som bekant feministat sönder varje anständigt försök till liknande arrangemang.

Andra bloggar om: avsexualiseringen av samhället, politiskt korrekta nöjen, hata kth, quarnevalen, carnevalen, quarneval, kth, kungliga teknika högskolan, civilingenjörer, kthare, oskulder, nördar, valhallavägen

Det är tråkigt att vänstern inte har någon egen ledarredaktion, för de förtjänar ju att få sina åsikter förfinade och förädlade på samma sätt som liberalerna till exempel.

Så sa Peter Wolodarski, ledarskribent på Sveriges Malligaste Morgontidning, i TV-programmet Mediemagasinet någon gång under 2005. Därför är det faktiskt en smula roande när samme ledarskribent idag faktiskt förädlar en av bloggens argaste, och minst regeringsvänliga, tyckanden:

Schenström och Axén Olin har båda tillhört moderaternas topp. De har varit med om att med moraliska undertoner göra arbetslinjen till partiets huvudnummer, vilket medfört skärpta krav på sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade.

Kristina Axén Olin kan livet ut finansiera sin hemmatillvaro med en generös pension från Stockholms stad, som baserar sig på hennes tio år som heltidspolitiker.

Att han missar genusperspektivet var dock väntat. Jag läste Schenström-snyfteriet i Resumé och såg, liksom i rapporteringen av Schymans skattefusk, ingen annan förklaring till bristen på kritiska frågor än de att alla tre är kvinnor. I VpK-fallet fick man ju mot slutet intrycket att Schyman var oskyldig till skattebrott och att hon “friades” i rätten, när ingendera var fallet.

På något annat sätt är det svårt att tolka budskapet när den finske politikern får sparken för att han skickat sex-SMS till en kvinnlig dansös.

Det liknar Sverige i fråga om sexfientlighet. I det här fallet fanns ingen prostitution, inga övergrepp, inga sexuella trakasserier. Vad är problemet?

Tidskriften Hymy publicerar i dag 24 av Kanervas sms till dansösen. Meddelanden är förföriska och inbjuder till sex.

Att tjejen var 28 år? Inte ens Leijonhufvud tycker väl att hon bör skyddas av barnkonventionen? Vad heter brottsrubriceringen, försök till utomäktenskapligt sex eller?

Kanerva avgår efter sms-skandal.

Det är alltid kul att se hur feminism som ideologi fungerar om man provkör den i verkligheten

I Sundsvall försökte man, efter fackliga påtryckningar, testa ett antidiskrimineringsprojekt med “avkodade” jobbansökningar, som gjorde att chefen som skulle ta ställning till ansökan inte fick veta huruvida den sökande var man eller kvinna.

Resultatet?

Av en mängd ansökningar valde man ut fyra medelålders, heterosexuella män.

Slutsatsen?

Metoden ger ingen “garanti mot diskriminering”, säger Kommunal.

Rätt utläst ger den inte Kommunal möjlighet att tvinga fram diskriminering av medelålders, heterosexuella män, gissar jag. För får Kommunal/SKTF bestämma så är det ju bara fint folk från feministrörelsen och HBT-lobbyn som ska få bli chefer inom kommunen. Allt annat vore kränkande.

Källa: SMP

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

24 timmar har gått sedan Svea Hovrätt offentliggjorde domen i mitt förra inlägg. Idag kommer hovrätten i Jönköping med ytterligare ett beslut. Man har rivit upp en precis lika galen dom igen.

Den här gången var det feministen CP som anmält kollegan TE för våldtäkt och vunnit 85 000 i skadestånd i Tingsrätten. TE hade fått nöja sig med utmätning och 2 år i fängelse för våldtäkt. Bakgrunden var följande.

TE och CP hade träffats i byhålan Tjörn utanför Uddevalla och efter en längre tids dejtande gått hem till TE och haft sex. Oklart var om TE hade förgripit sig på CP eller ej. CP påstod att hon knivhotats samt blivit tagen analt med våld, och TE påstod att de haft frivilligt sex men att CP avbrutit samlaget och gråtit. Några anala äventyr hade det enligt TE inte över huvud taget varit frågan om.

Våldtäkten anmäldes inte av målsägande själv och anmälan damp ned en lång tid efter det påstådda brottet.

Återigen fanns uppgifter av s.k. Beltran-kvalitet, dvs vad målsägande själv sagt till sin kompis och vad kompisen (i Beltran-målet Carola, i detta fall väninnan JN) sedan återberättar i tingsrätten.

Problemet var bara att kompisen JN’s vittnesmål bestod i att CP beskrivit det hela som ett frivilligt samlag som CP sedan avbrutit. D.v.s. den tilltalades version vann hundraprocentigt stöd i målsägandes väninnas vittnesmål.

Ett läkarintyg fanns också, och i detta fastslogs att målsägande helt saknade fysiska tecken på vare sig våldtäkt eller analsex.

Och hur dömer tingsrätten då på dessa grunder?

Jo, man kommer fram till att kvinnans berättelse är “så tillförlitlig att det är ställt utom rimligt tvivel att TE med våld tvingat CP till samlag”. Så enkelt var det med det. Tillförlitlig berättelse som vittnen och läkarintyg säger rakt emot = den tilltalade är skyldig “bortom rimligt tvivel”. Tingsrätten meddelar fällande dom innehållandes 2 smaskiga år i fängelse för mannen och 85 000 smaskiga kronor i skadestånd till kvinnan.

Strax innan CP hunnit glida förbi Brottsoffermyndigheten och casha ut stålarna bestämde sig dock Hovrätten för att, som undantag från sin vanliga arbetsmetod när det gäller våldtäktsmål, börja trilskas och ställa krav på bevisningen. Göta Hovrätt ogillade skadeståndsanspråket och åtalet som helhet. TE har sannolikt lite deg att se fram emot från staten då han suttit häktad under precis hela processen.

Domen kan du läsa här.

Andra bloggar om: våldtäkt, omvänd bevisbörda, feminism, genusvetenskap, delad bevisbörda, våldtäktsmål