Widar Nord

Måste de ha så skrupelfritt vedervärdig musiksmak??!

Jag har suttit och jobbat i helgen, ca 200 meter från “Pride Park”, och hettan tillåter ju inte att man stänger fönstren ens på natten. Alltså har jag fått ta del av HBT-festivalens hela musikutbud, som består av:

Gloria Gaynor - I will survive

Ja ni vet, den där 80talsdängan som alla kan refrängen i men ingen kan utantill. Dock kan jag den numera utantill. HBT:arna har nämligen kört den 22 gånger (de började just på 22:a gången) i helgen.

Såhär går den:

First I was afraid
I was petrified
Kept thinking I could never live
without you by my side
But I spent so many nights
thinking how you did me wrong
I grew strong
I learned how to carry on
and so you’re back
from outer space
I just walked in to find you here
with that sad look upon your face
I should have changed my stupid lock
I should have made you leave your key
If I had known for just one second
you’d be back to bother me

Go on now go walk out the door
just turn around now
’cause you’re not welcome anymore
weren’t you the one who tried to hurt me with goodbye
you think I’d crumble
you think I’d lay down and die
Oh no, not I
I will survive
as long as i know how to love
I know I will stay alive
I’ve got all my life to live
I’ve got all my love to give
and I’ll survive
I will survive

Och som ett skämt från klar himmel kommer någon SvD-debattör som uppmärksammat den genetiska signifikansen mellan homosexualitet och dålig musiksmak. Givetvis måste symptomen förnekas:

Läggning styr inte musiksmak

och medhåll får han givetvis från PK-bloggarna i sossesvängen:

Vad har musiksmak med sexuell läggning att göra?

Jag tycker att man borde tvångsförflytta de där två debattörerna till Tanto över helgen, utan hörselskydd, så får de uppleva hur fantastiskt fel de har. För om inte bögarna gillar dålig musik så har i alla fall Pride valt fel låtlista. Gloria Gaynor på repeat ger i alla fall inte mig något annat intryck.

I så gott som alla andra civiliserade länder har man ju någon anständighet på det hela. Till exempel lite lättklädda tjejer av attraktivt snitt.

Men i Sverige firar vi våren genom att ställa ut rikets minst sexiga medborgare - KTH:arna - på gator och torg. Ja ni vet, människorna i fula overaller som snart ska ta examen från det där malliga lärosätet på Valhallavägen, nu i stolt följe av egenhändigt konstruerade fordon byggda av skrotbilar, begagnade toalettstolar och diverse annat skräp.

Quarnevalen är inte bara en jättetöntig gatufest med nördhumor man tröttnat på redan i högstadiet, den är också i mångt och mycket en ren freakshow. Måhända skulle den tjäna som socialantropologiskt studieexempel i hur insnöade grupper kan utveckla en egen och för omvärlden mycket tråkig “humor”, men som nöje på stan fyller dumheterna ingen som helst funktion.

Innan det nu är sommar på riktigt och det är dags för politiskt korrekt freakshow omgång 2 i Tantolunden, så gäller det faktiskt att hinna fly landet.

Om någon vill följa med så har jag några förslag. Vad sägs till exempel om springbreakfirandet i USA, en riktig Karneval i Brasilien eller kärleksfestivalen i Österrike till exempel? Här hemma har man ju som bekant feministat sönder varje anständigt försök till liknande arrangemang.

Andra bloggar om: avsexualiseringen av samhället, politiskt korrekta nöjen, hata kth, quarnevalen, carnevalen, quarneval, kth, kungliga teknika högskolan, civilingenjörer, kthare, oskulder, nördar, valhallavägen

Snälla någon, Björn Ranelid behöver ett vårdintyg. Jag läser en intervju i Expressen och konstaterar att om den mannen inte är sinnessjuk så spelar han i alla fall riktigt bra.

PR-kupp eller inte - det ska sluta med tvångsomhändertagning. För varken allmänheten eller Jan Guillou önskar sig hellre att vi får uppleva en Ted Gärdestad 2.0.

Och vi som bor på Hornsgatan vill inte få en Ranelid nedramlande i skallen när vi går till jobbet.

Den enda rimliga gränsen för vår yttrandefrihet är givetvis att det inte finns någon gräns. Det sade Magnus Betnér i en intervju i SvD ganska nyligen och jag är den första att hålla med. Det blir extra viktigt att komma ihåg nu när vårt land rustar för krig mot världens islamister.

 
Nog kan man tycka att entreprenören Lars Vilks lilla personliga PR-kupp med Muhammedbilder är både cynisk och onödig, men faktum är att den ställer en viktig fråga: Hur mycket elände ska en publicering få ställa till med innan man börjar inskränka press- och yttrandefrihet?

När det gäller barnporr, våldsskildringar och hets mot folkgrupp har man redan genomfört begränsningar, men att smäda religioner eller hylla våldsregimer är fortfarande tillåtet.

I första hand är grundlagarna om yttrande- och pressfrihet till för att skydda svenskarna mot övergrepp från den svenska regeringen. Regeln om 8 års karantän för konstitutionsändringar har dock inte ens skyddat vår rätt att säga att judar bör brinna i helvetet, homosexualitet är en sjukdom som bör utrotas medelst avrättningar eller att muslimer är mindre värda än djuren. Säger man sådant får man sitta i fängelse.

Men även om fängelse inte är något hot denna gång så finns det mäktiga krafter - både inom och utom landet - som vill slåss för att Vilks inte ska få publicera sina tramsbilder på profeten Muhammed. Eftersom Thomas Bodström inte sitter kvar i regeringen behöver vi förmodligen inte oroa oss för någon lagändring på ett tag - hotet mot yttrandefriheten kommer den här gången istället från världens militanta islamister. Och det är inte någon liten grupp människor vi har på halsen. Runt 1,2 miljarder människor är muslimer och det räcker med att en mycket liten andel är militant för att vi ska få stora problem.

Senast någon gav sig på att försöka begränsa den svenska yttrandefriheten med våld råkade vederbörande vara israelisk ambassadör och åtnjuta svensk åtalsimmunitet. Brottet kunde därför inte beivras. Däremot finns det inget hinder mot att rättsväsendet tar i med hårdhandskarna när vanliga muslimska socialbidragstagare skriker hot och slagord mot chefredaktören för Nerkes allehanda, eller när islamister ringer hem till Vilks och hotar honom till livet.

Att bränna den svenska flaggan är säkert tillåtet i Theran, men gör man det i Örebro kan man dömas för förargelseväckande beteende (NJA 2, 1970). Att bränna dockor med egghead kan kanske anses utgöra olaga hot mot vår statsminister, även om det är ett gränsfall. Sannolikt kommer därför någon, på SvDs ledarsida eller i något annat korttänkt forum, önska att man ingriper “med hårdhandskarna” mot flagg- och dockbränning på gator och torg. Somliga bloggare har redan börjat skandera “fördöm hot eller utvisas”, som någon slags försvar av yttrandefriheten.

Det är i det här läget viktigt att vi inte glömmer vilken rätt vi påstår oss försvara. För om Muhammed ska få avbildas som hund så ska man sannerligen få bränna Reinfeldtdockor och svenska flaggor på bål även i våra svenska städer.

Däremot finns det ingen anledning att se mellan fingrarna på rena hot eller våldsamheter. För de nyinflyttade islamister som har svårt med uppförandet på den punkten återstår blott två alternativ: Skärp er eller utvisas.

Radiotjänst låter insinuera att jag skaffat TV. Man gör det brevledes och tycks på något vis - utan att ange orsaken - vara helt övertygad om att jag struntat/glömt att anmäla detta mitt TV-innehav. De förväntar sig min omedelbara åtgärd och upplyser om att det “vid straffansvar” är olagligt att inte betala TV-licens.

Haha, säger jag, och postar glatt ett brev tillbaka. <-- länk!

Andra bloggar om: tv-innehav, tv-licens, tv, teve, radiotjänst, glesbygden, tv-pejlare, flyg

Sofo den 28:e juli 2004. Exakt tre år sedan. Jag är vid Skanstull och har varit och tittat på en lägenhet på Östgötagatan med en vän. Vi bestämmer oss för att ta en kaffe någonstans och kliver in på ett litet ruffigt skitställe med texten “Svaj” på en plåtskylt utanför.

Stället erbjuder det vanliga sortimentet för Stockholms konceptcaféer med ångestladdat trendkomplex: En trave torra formfranska med namn som foccacia, mozarella-, deli-, pesto-, ciabatta och så vidare. Bakom disken står ett kvinnligt emo i övre tonåren och blänger på mig.

- Får jag be om legitimation? säger flickstackarn.
Något frågande tar jag fram plånboken och räcker henne plastkortet från Posten.
- Det går inte. Vi har 25:årsgräns. Välkommen tillbaka om 5 år.
- Ursäkta?

Jag tror att hon driver med mig, men icke.

- Vad är det för försök till pretentioner? Får jag inte köpa en cocacola mitt på dagen i den här jävla stadsdelen om jag inte är över 25?
- Det har varit så mycket problem med de under 25.
- Som vadå? Att de inte vill slösa sitt studiebidrag på smörgåsar som kostar 79 kr? Hejdå och vi ses fan inte om fem år.

Förnedring.

Väl hemma försökte jag komma på om den var laglig och jo, det var den. Åldersdiskriminering får man tydligen syssla med som näringsidkare, då ungdomar inte alls anses vara någon utsatt grupp. Det är tydligen fullt OK att dra alla under 25 över ett bräde för en företagare som vill kränga delirätter för hundralappar istället för tråkigt svart kaffe till studenter. Det senare tjänar man ju inga pengar på, då det maximalt kan kosta runt 32 kronor per kopp exkl. påtår 15 kr, som brukligt i den här förbannade stan.

Sett i ett lite större perspektiv så är det inte det pretentiösa söderfiket som är problemet, utan hela innerstaden som sådan, som är så totalt missanpassad för ungdomar. När man börjar förbjuda yngre medelst ordningsregler på näringsställena är det bara ett tecken på att något gått för långt.

Stockholm är i allt väsentligt en stad anpassad endast för handikappade, invandrare, missbrukare och pensionärer. Att se till att man har en stad som fungerar även för ungdomar, det är tydligen helt ointressant.

Jämför man Stockholm med andra universitetsstäder så ser man skillnaden. Frånsett bostadssituationen, som faktiskt är lysande i Stockholm så länge man pluggar, så saknas fördelarna. Till skillnad från Linköping, Umeå, you name it, där varje lokal pizzeria har studentrabatter, så finns det noll studentrabatter i Stockholm. Inte ens den förbannade kollektivtrafiken ska vara rabatterad för de som behöver den mest. Här erbjuder man studenterna en privatkår av blåklädda kriminella som slåss, står i vägen och är otrevliga - trots att man betalar för sig - istället. Det är tydligt att man hellre fyller stan med bostadsrättsägande 30 och 40-talister än oss som ska ta hand om det hela i framtiden.

Jag har dock kommit på ett motdrag.

Jag kom på det idag när jag skulle handla en filmjölk på ICA Rosenlundsgatan. När jag gått in genom butiken dröjer det inte mer än två sekunder så har en 40-talistkärring kört fram en matvagn, full med kärringmat, så att jag inte kan gå vidare.
- Ursäkta?
Noll reaktion.
- Kan ni flytta vagnen?
Efter ytterligare noll reaktion trycker jag med våld bort både kärringhelvete och vagn för att smidigt passera. Väl framme i kassan möter jag 20 meter kö, bestående av den huvudsakliga klientelen i Stockholms innerstads butiker:

Kvinnor som fött barn
Med skrikande ungar och fullastade matvagnar står de och suckar och stånkar, gärna ivägen för alla som vill gå förbi. Detta för att de behöver få lite uppmärksamhet förmodligen. Hela världen handlar om dem och deras ungar, vilka (endast i moderns egen fantasi) lider av allehanda allergier, överkänsligheter och farliga sjukdomar.

30-40 talister
De utgör alltid 80% av varje matkö. De har alltid minst varor med sig, eftersom de handlar en gång varje dag. Dock tar deras inköp alltid längst tid. De ska nämligen:
- Dela upp betalningen mellan kontant och ICA/Coop bonuskortet samt minst ett annat kort varav de glömt koden till alla. De kan inte heller fatta att magnetkortet måste dras HELA VÄGEN från höger till vänster i kortläsaren - istället för att slitas upp halvvägs - för att fungera.
- Dividera om rabatt med kuponger från direktreklam
- Av nån anledning alltid bråka om priset i minst 5 minuter. Tvistemålet brukar röra ett kapitalbelopp mellan 0.50 och 5 kronor

Manliga familjefäder
Min egen kategori om 10 år. En grinig jävla 40årig farsa med osnutna äckliga skitungar och en fru man på långt håll ser slutade ge honom sexuell tillfredsställelse ungefär samtidigt som brölloppsnatten var över och parternas tillgångar förblev slutligt och ömsesidigt fördelade. Han gnäller högt och tydligt om hur “jävla lång tid allting tar”, hur “jävla bråttom vi har” och hur “jävla varmt det är”. Vi normala människor ser ju till att ta ut vår ilska någon annan stans, men det gör inte familjefadern. I brist på egen blogg eller ens egna kompisar att gnälla med, tar han ut sin ilska här och nu. I ICA-butiken. På Rosenlundsgatan.

Lösningen?

Jag ska köpa upp en ICA-butik någon gång i livet och FÖRBJUDA ALLA ÖVER 60 SAMT KVINNOR MED BARN ATT HANDLA DÄR. Det vore så skönt. Slippa matköer bestående av horder av pensionärer med spretande kryckor, rullatorer och bonuskort. Inga morsor med münchenhausen by proxy, inga snoriga ungar, barnvagnar, enorma icakassar eller skräpiga patrask iförda kläder köpta på Coop i Kungens kurva.

Det borde vara legalt. Om man får förbjuda ungdomar att besöka ens trendiga fik så ska man sannerligen få förbjuda pensionärer att handla på ICA också.

Andra bloggar om: fjollträsk, stockholm, urban retardation

Så har jag då lik förbannat tvingats läsa Jens Lapidus debutroman “Snabba cash”. När temat ska vara Stureplan, brats och fixeringen vid lyxkulturen så inser jag per automatik att det hela riskerar att bli väldigt förutsägbart. Jag läste Jan Guillous bok Tjuvarnas marknad för något år sen och det höll på att bli den första bok som jag inte över huvud taget orkat ta mig igenom.

Där Guillou misslyckas har dock Lapidus sett till att ha sin styrka: I sakkunskaperna och erfarenheterna av bratkulturen och den undre världen. För även om Guillou råkar ha en bostad inom gångavstånd från Stureplan så betyder det inte per automatik att han kan berätta något intressant om kulturen där. Det kan däremot en halvbrattig juriststudent och dagdrivare som Lapidus, med något år som tingsnotarie i forumet för brottsmål rörande Malmvägen samt en och annan festnatt på Riche i bagaget.

När man läser Snabba Cash förstår man att författaren med största sannolikhet både festat på Kharma, testat kokain och träffat en och annan hobbybrat som sysslar med koksförsäljning. Som ung stockholmare är det naturligtvis självklart att man kan skaffa sig mer erfarenhet av stadens undre värld och krogliv än vad Jan Guillou någonsin kan lyckas med.

Sakfel och rena dumheter saknas dock inte, vilket kanske är extra känsligt för en bok som ger sken av att vara hämtad direkt ur verkligheten. För lika självklart som det kan tyckas att Lapidus snortat koks och köpt trendriktiga märkeskläder, framgår det också med all önskad tydlighet att han varken blandat alkohol med viagra, spelat poker eller varit i Robertsfors (man blir inte kåt av Viagra, man kan inte höja en syn i poker och man kan inte åka tåg till Robertsfors).

Det är måhända förlåtligt, men när juristen Lapidius börjar prata om taxerad inkomst för spelvinster och blandar ihop skatterättsliga begrepp blir det svårt att hålla sig för skratt. Boken har ju hyllats för att ha trovärdiga skildringar av juridiken. Ändå lyckas Lapidius sitta uppe på affärsjuristernas egen stjärnadvokatbyrå Mannheimer & Swartling och inbilla sig att spelvinster beskattas i Sverige och att skönstaxering innebär värdesäkring/utmätning av preliminärskatt. Det är riktigt pinsamt. Att beskylla gangsteradvokaten Thomas Martinsson för att jobba åt juggemaffian, när han i själva verket är verksam åt konkurrenterna Hells Angles, är förmodligen däremot ett medvetet misstag och ett riktigt kul sådant.

Själv känner jag annars igen mycket i boken som faktiskt stämmer. Wannaben och kokslangaren JWs personberskrivningar är som hämtade från en verklig person med anknytning till Stureplan. Dock har bokens karaktär måhända högre IQ än vad gemene koksdealer, inklusive denne ytlige bekant, har.

Jag har diskuterat icke hemliga delar av juggemaffian med en av Joksos närmsta män, som dock trappat ned på torpedaktiviteterna sedan den gamle juggebossen blev skjuten. Ingenting talar för att bokens bild av juggarna är överdriven, snarare är den förskönad en smula. Även om intrigen inte är hämtad ur verkligheten så har den en och annan liknelse med morden på två prostituerade i Brandbergen utanför Stockholm under 2004.

Det märks att Lapidus försökt göra något nyskapande med boken både språkligt och i själva intrigen. Med korthuggna och egentligen grammatiskt felaktiga meningar gör han språket så hårdkokt att motstycke saknas i Sverige. Det blir kul men känns stundtals lite överdrivet. Om ambitionen är att skriva nollnolltalets bästa samstidsskildring så lyckas han inte. Däremot har han måhända skrivit den mest realistiska.

Läsare som letar efter en språkligt och allmänt litterärt intressant bok har alltså inget att hämta i Snabba Cash. Längar du däremot efter en realistisk och lärorik roman om Stockholms undre värld så kan du absolut nöja sig med Snabba Cash.

Summa summarum: Boken får 3 nötter av 5 möjliga.

Andra bloggar om: snabba cash, juridik, jens lapidus, lapidius, bokrecensioner, recensioner, böcker, litteratur, deckare, thrillers, kriminalromaner, kriminalitet, stockholm, undre världen, dörrvakter, krogar, ordningsvakter, brottslighet

Linda Skugge - ett mobbande mobboffer.

Någon form av ironiskt drama har seglat upp i Aftonbladet. Linda Skugge har gråtit ut i sin blogg och förklarat att “näthatarna” som skickar elaka kommentarer till henne fått henne att sluta blogga. “Hur kan ni ha så mycket uppdämt hat i er?” frågar Linda sina läsare och avgår i protest.

Jag vet inte om det är ironi men jag antar att det är det, när Sveriges mest hatiska och oförskämda bloggare avgår i protest mot att de egna läsarna trollar henne. Linda har genom åren varit över gränsen omdömeslös när hon angripit alltifrån offentliga personer till barn i sina krönikor. Jag minns speciellt när hon förklarade hur det på intet sätt var synd om de fjortonåriga pojkarna som blev våldtagna i AIKs juniorlag för några år sedan, eller när Linda i en bokrecension ägnade en stor del av artikeln åt att göra sig rolig över författaren Björn Ranelids missbildade överläpp.

När människor svarar med kommentarer i nivå med fröken Skugges egen, väljer hon nu att försöka måla in sig själv i tragik-, utsatt kvinna- och mobbofferhörnet. Problemet är bara att Skugge själv är den första stora näthataren och en av de mest framstående mobbarna.

Tvåa kommer möjligen Alex Schulman, en trettioåring från Johanneshov utanför Stockholm som dock ännu inte slutat blogga. Han har i snart två år ägnat sin bloggtid åt att “störa sig på” överviktiga ^(spegel), handikappade, samer och kvinnor som ammar offentligt. Han har gjort karriär på nolltid genom att sparka allra hårdast nedåt och han fick alldeles nyligen jobb som proffsbloggare på Aftonbladet.

– Jag häpnar varje dag över vad folk är kapabla att skriva, säger Schulman.

Rubriken på Aftonbladets snyftartikel om Schulman och Skugge lyder “Får man säga vad som helst på nätet?”. Jag är osäker på om det är kommentarerna eller bloggproffsen själva som rubriken syftar på.

Att ha en provokativ blogg kräver faktiskt en aning tänkande i riktningen handling = konsekvens. När jag själv får hotfulla mail av ordningsvakter - efter att ha publicerat en provokativ krönika om yrkesgruppen - gör mailen mig mindre förvånad. Tomma hot av anonyma avsändare är på sin höjd meninglösa, men ingenting jag upprörs över.

Ett problem finns möjligen med trollens kommentarer. Lagarna om olaga våldsskildring, förtal, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga hot och så vidare ställer till det med juridiken. Om man vill tillåta direktkommentarer i sin blogg riskerar man som bloggare att få ta ansvar för vad som skrivs där, om man har skyddat sin blogg med utgivningsbevis och vill agera under BBS-lagen. Carl Bildt har nyligen blivit polisanmäld för kommentarer som andra skrivit i hans blogg.

Här på Widar Nord - Rader från Östermalm godkänner jag alla kommentarer som går att godkänna. Hot eller förtal som riktar sig mot mig som person godkänns - men om ytterligare personer blandas in kan jag inte godkänna dem utan att själv vara ansvarig. Det är måhända ett problem, men att ta illa vid sig av bloggkommentarerna är det inte. Man kan ju säga som Alex Schulman (visserligen felaktigt i just hans fall) uttrycker sig i Aftonbladet: “De som hatar mig är i regel idioter”.

Andra bloggar om: skugge, schulman, alex schulman, linda skugge, feminism, aftonbladet, troll, bloggosfären, stureplan, förtal, hets mot folkgrupp, carl bildt

Jahapp. Lite sköna låtar som vanligt. Har hittat en grym inspelning av Janis Joplins “Piece Of My Heart”, en bra låt som tyvärr varit dåligt mastrad i originalversionen kommer här, i en liveinspelning från Woodstock, till sin fulla rätt. I listan märks också Neil Young med ett stycke protestmusik från 2006, “Living with war” och “Flags of Freedom”, där den senare handlar om en familj vars yngste son ska rycka in som soldat i Irakkriget. När vi nu skickar svenska ungdomar till självmordsuppdrag i Afganistan, finns det skäl att mana till eftertanke och ta sig en funderare på vart vår egen nation egentligen är på väg. Neil Young sätter ord på krigets bekväma vardag här i väst, olikt någon annan.

Neil Young, 1960 tal

Sister has her headphones on
She hears the music blasting
She sees her brother marchin’ by
Their bond is everlasting
Listening to Bob Dylan singin’ in 1963
Watching the flags of freedom flyin’

She sees the president speakin’
On a Flat-screen TV
In the window of the old appliance store
She turns to see her brother again
But he’s already walkin’ past
The flags of freedom flyin’

Vecka 18 vill jag tacka: trams och Jonatan

The Rolling Stones - Gimme Shelter
Neil Young - Living With War
Bob Dylan - You’re A Big Girl Now
Janis Joplin - Kozmic Blues
Thin Lizzy - Jailbreak
Scissor Sisters - Laura
Neil Young - Flags of Freedom
Janis Joplin - Piece Of My Heart (Live At Woodstock)
Ladytron - Seventeen (The Droyds Mix)
The Sounds - Night After Night (Alternative Version)

Andra bloggar om: neil young, musik, janis joplin, kultur, irakkriget

Efter att ha sett alla avsnitt av komediserien Playa del Sol konstaterar jag att Peter Settman ändå lyckats göra ganska bra underhållning av SVT/Balubas produktion. I serien, som byggs upp kring en charterort på Gran Canaria, får vi gott om tillfällen att garva åt alltifrån enskilt fyndiga punchlines till ett långdraget ironiserande över svenska karriärister på semester.

Saga Gärde, Richard Ulfsäter, Mikael Tornving, Henrik Hjelt och Josephine Bornebusch

Storyn börjar med att civilekonomen Mårten (Henrik Hjelt) rekryteras till researrangören Shines ledningsgrupp, och därför skickas på praktik till en av bolagets anläggningar. Där träffar han platschef Tommy Andersson (Mikael Tornving) och hans medarbetare Sandra (Saga Gärde), Linn (Josephine Bornebusch) och Steffen (Richard Ulfsäter).

Redan i de första delarna kändes serien som en riktigt soft bris från sydeuropa. Medan Bornebusch och Ulfsäter levererade skådespeleri med inlevelse redan från början, gick Hjelt och Tornving runt och chillade och såg ut att vänta på att växa in i sina roller. Det skapade en riktigt soft stämning även för oss hemma i tv-sofforna, och tack vare den förutsägbara handlingen blev Playa del Sol en sådan serie där man kan gå på muggen en halvtimme, komma tillbaka, och inte vara rädd för att ha missat något som gör det svårt att hänga med. Gillar man 24 och Alias så känns kanske det hela obekant, men just det här är faktiskt ett av mina kriterier för en riktigt bra sitcom. Ett annat viktigt villkor - att det saknas skrattmaskin - har SVT för en gångs skull sett till att uppfylla. Dubbel tumme upp.

“Vi vill förknippas med figurer man skrattar åt – inte runkar åt”, SVT 2002.

Mot slutet har Hjelt levt sig in i rollen som marknadsansvarig på charterpraktik, och Tornving som lättirriterad och småaktig platschef. Serien har, om man jämför med hur det såg ut i början, vuxit till sig och är faktiskt riktigt, riktigt underhållande.

Själv funderar jag mest på vad som fick Josephine Bornebusch att bli så fantastiskt jävla urläcker just vid 26 års ålder. Peter Settman har naturligtvis sett till att återge den bildsköna rollfiguren Linn som både mer och mindre påklädd. En uppryckning från SVT, kan man tycka. När hon sparkades ur Kvarteret Skatan för fem år sen, efter ett utvik i Café, förklarade SVT att “vi vill förknippas med figurer man skrattar åt – inte runkar åt” i en artikel i Aftonbladet. Nu återger SVT själva en betydligt mer lättklädd Bornebusch än vad bilderna i Café gjorde då. Tiderna har onekligen förändrats.

Med allt ovanstående taget i beaktning får Playa del Sol, färdigsedd och klar, tre nötter av fem möjliga i betyg. Du kan se alla avsnitt högupplöst på SVTs hemsida.