Widar Nord

Det är alltid kul att se hur feminism som ideologi fungerar om man provkör den i verkligheten

I Sundsvall försökte man, efter fackliga påtryckningar, testa ett antidiskrimineringsprojekt med “avkodade” jobbansökningar, som gjorde att chefen som skulle ta ställning till ansökan inte fick veta huruvida den sökande var man eller kvinna.

Resultatet?

Av en mängd ansökningar valde man ut fyra medelålders, heterosexuella män.

Slutsatsen?

Metoden ger ingen “garanti mot diskriminering”, säger Kommunal.

Rätt utläst ger den inte Kommunal möjlighet att tvinga fram diskriminering av medelålders, heterosexuella män, gissar jag. För får Kommunal/SKTF bestämma så är det ju bara fint folk från feministrörelsen och HBT-lobbyn som ska få bli chefer inom kommunen. Allt annat vore kränkande.

Källa: SMP

Ok, jag fegade ur.

Men att rekrytera Diesen och Leijonhufvud för att utreda behovet av en samtyckeslag är fortfarande lika dumt som att låta ett gäng nynazister utreda sanningen om Förintelsen.

För att illustrera denna enkla självklarhet behöver dock inte undertecknad ta i lika mycket som nyss.

Peace out!

Miljöpartiets våldtäktsdreamteam.

Det kommer att bli olagligt att ha sex med kvinnor som man träffat på krogen, om Miljöpartiet får bestämma. Man tycker nämligen att våldtäktslagen är otillräcklig eftersom den inte “skyddar” den som i fyllan och villan bestämmer sig för att ha sex med någon som i nyktert tillstånd hade ansetts allt för ful.

Lösningen heter bland annat samtycke och våldtäktsklassning av sex med kvinnor som befinner sig i en “särskilt utsatt situation”, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Där tar straffrättsprofessor Madeliene Leijonhufvud upp ett exempel från Jordbro, som jag skrivit om förut:

- Eftersom de inte använde våld eller hot kunde bara en av männen dömas för våldtäkt. Hon var inte så berusad att hon bedömdes som hjälplös.

Leijonhufvud får det att låta som någon typ av gruppvåldtäkt där endast en man blev fälld eftersom de andra inte använde våld, men så var det inte. Våldtäkten var en isolerad händelse (långt efteråt) och de (helt) andra två pojkarnas sex med tjejen var ömsesidigt frivilligt - alltså blev de inte fällda för våldtäkt.

För en normalt funtad människa är inte detta några problem att förstå. Miljöpartiet, eller snarare Peter Eriksson, har dock någon form av komplex kring det här med frivilligt sex och har därför anlitat den pensionerade straffrättsprofessorn och sexualbrottsdebattören i fråga för att göra en “utredning av våldtäktslagen”.

Man kan naturligtvis fundera över det kloka i att anlita en ökänd extremist på området - vars slutsats redan är given - för att göra en pseudoutredning som bara kan slå fast en enda sak. Än mer komiskt blir det när Leijonhufvud på Miljöpartiets hemsida berättar om vilka övriga militanta sexualbrottsdebattörer som ska “utreda” Peter Erikssons förslag:

Leijonhufvud kommer att samla en expertgrupp omkring sig, bland andra Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms Universitet.

På en enda rad i instruktionen till “expertgruppen” avhandlar Miljöpartiet sina funderingar kring rättssäkerheten:

“Rättssäkerhetsaspekten för den tilltalade ska särskilt beaktas.”

Haha. Som om Diesen och Leijonhufvud skulle klara av det. Valet av personer i “expertgruppen” utgör en självklar garant för att så icke kommer att ske. Diesen har så svårt att förstå att någon som utpekas som skyldig kan vara oskyldig att han nyligen lyckades få tidningen Juridisk Tidskrift att bli skadeståndsskyldiga för förtal, efter att han ljugit om att en oskyldig man blivit dömd för sexualbrott i en publicerad artikel. Eftersom han förmodligen har svårt att få in fler artiklar i JT och SvJT efter denna fadäs kan han inte fortsätta sitt vanliga statsfinansierade heltidsdebatterande i fackpressen, utan måste hitta nya inkomstmöjligheter. Miljöpartiet to the rescue!

Det ska bli intressant att beskåda vilka ytterligare dårar som Miljöpartiet kommer att knyta till sin expertgrupp på våldtäkter. Att alla är med i den militanta antisexorganisationen Ecpat kan vi i alla fall vara säkra på. Så ser det i vart fall ut hittills. Vad säger ni om t.ex. Thomas Bodström, Monica Dahlström Lannes eller kanske sexualbrottsvittnesexperten med egen erfarenhet - Carola Häggkvist?

Tragikomiskt ska det i alla fall bli att läsa deras slutsatser.

Andra bloggar om: våldtäktsfanatism, idioti, carola häggkvist, christian diesen, madeliene lejonhufvid, hjälplöst tillstånd, frivilligt sex, sex, prostitution, våldtäkt, feminism, politik, vänster, höger, mediekritik, miljöpartiet, peter eriksson, maria wetterstrand

Stockholms Tingsrätt försökte nyligen justitiemörda sandneger S. Det hela skulle gå enkelt och snabbt genom att man skickar hem honom till någon kamelknullardiktatur i mellanöstern under 10 år, men först efter att ha låtit honom avtjäna ett drygt tvåårigt fängelsestraff här hemma i konungariket Svedala. Och vad var då saken? Våldtäkt förstås.

17-åriga skarpnäcksflickan P hade nämligen träffat S på tunnelbanan och bestämt sig för att följa med honom till McDonald’s, för att “kunna skaka av sig honom” då han verkade “efterhängsen”. Därefter hade hon följt med honom hem varpå parterna, vilket de var rörande överens om, haft samlag. Om huruvida detta varit frivilligt eller ej rådde dock delade meningar.

Efteråt hade nämligen parterna duschat tillsammans, utan tvång av allt att döma. Förklaringen? “När han hade fört in sin penis i mig hade jag ju redan förlorat”, hette det.

Därefter hade S kompisar kommit och P hade varit glad och trevlig och inte gett några tecken ifrån sig på att just ha blivit utsatt för en våldtäkt. Förklaringen? “Jag var tvungen att göra som S sa för att komma därifrån”.

Därefter tog S några bilder på sig själv och P, när de kysser varandra och när S suger på Ps underläpp. Inte heller dessa bildbevis ger något annat intryck än att här förekommer en öm och vacker samt i högsta grad frivillig kärleksakt. Och vad hade målsägande för förklaring? Jo, hon “förstod att hon behövde spela ett spel och göra som S sa för att komma härifrån”.

Tingsrätten hånskattade åt S töntiga bildbevis för sin egen oskuld och fann att målsägandes berättelse “framstår som självupplevd”, och att den berättats “sakligt, konsekvent och utförligt”.

Eftersom den så kallade stödbevisning som fanns var av s.k. Beltran-kvalitet, dvs utgjordes av vad tredje person hört målsägande säga efter den påstådda våldtäkten, hade det måhända gått att döma S lika lätt som Beltran.

Svårare blir det dock att meddela fällande dom när Ps egen far uppger att han uppfattade sin dotters uppträdande och gråt efter den påstådda våldtäkten som “tillgjort”. Det är också svårt att fälla någon om målsägande har anledning att ljuga. Och det hade hon, då hon varit otrogen mot sin pojkvän.

Tingsrätten konstaterar att försvaret “pläderingsvis” kommit med “teorier” om att målsägande skulle ljuga därför att hon ångrade att hon varit otrogen. Detta menar man dock, utan vidare motivering, framstår som ett allt för “besynnerligt motiv” för vår kära tingsrätt.

Därefter fick det tydligen vara färdigdiskuterat, pläderingsvis, och rätten dömde snabbt och enkelt S för våldtäkt till 2 år och 5 månaders fängelse samt tio års utvisning från världens bästa land.

Hovrätten friar idag alltså samme S och konstaterar att de, tyvärr får man anta, har att “rätta sig efter” HDs praxis. Så kan det gå.

Andra bloggar om: våldtäkter, omvänd bevisbörda, dömd utan bevis, våldtäkt, skarpnäcksmålet

Jag garvar ihjäl mig.

Katrine Kielos och ett gäng andra feminister menar i DN att det är hög tid för feministerna att sluta bråka med varandra, och istället enas kring vad de nu håller med varandra om. På så sätt ska de, menar Kielos, bli starkare i sin kamp mot patriarkatet.

Jag låter härmed meddela att patriarkatet inte oroar sig. Vi vet nämligen att det alltid kommer att kacklas och kucklas i hönsgården och att alla försök att ändra på den ordningen kommer att misslyckas. Har ni själva redan förträngt hur det gick förra gången?

Så nej. Feminister kommer inte att kunna enas om en gemensam intellektuell “minsta gemensamma nämnare”, som Kielos hoppas. Istället har man att se fram emot ett evigt och olösbart bråk.

Själv undrar jag om inte fröken Kielos två hjärnhalvor också kan liknas vid ett tämligen svårförenklat polynom. Hur tänker damen när hon till exempel svarar på dessa snabba frågor från DN?

- Porr?
- Ja
…
- Prostitutions­lagen?
- Ja.

Sist jag kollade var män astronomiskt mycket bättre på matte. Nu ska dock sägas att patriarkatet inte får ihop ekvationen. Får ni?

Andra bloggar om: dumheter på kultursidorna, idioti, dumma feminister, dumma blondiner, feminism, genus, genusvetenskap, schyman, katrine kielos, sveriges malligaste morgontidning

I en artikel i Sveriges malligaste morgontidning har någon som heter “Stefan Jonsson” fått beklaga sig över att yttrandefriheten även rymmer åsikter som han och statsmakten inte delar.

Vi som menar att yttrandefriheten inte bör inskränkas av så enkla skäl som att (vissa, feta) kvinnor känner sig besvärade av att se vackra kvinnor i reklam (lagförslaget mot “könsdiskriminerande reklam”) anklagas helt enkelt för att försvara yttrandefriheten “in absurdum”.

För bristen på det föreslagna förbudet leder ju, enligt denne “Jonsson”, till att reklamen skulle kunna innehålla sådant som en “kvinna som ligger utslagen på marken omgiven av de påtagliga bevisen för en nyss begången våldtäkt och iklädd ett linne eller en sko som ska säljas.”

Denna tämligen kreativa ordkonstruktion ger, precis som så ofta förr när det gäller frilansare på DN Kultur, upphov till en undran huruvida det denne “Jonsson” skriver om är upplevt i verklighetens Sverige eller om det bara existerar i artikelförfattarens eget huvud. Likaså kan jag inte beripa varför alla uppenbara idioter alltid måste få med något osakligt och orelaterat om “våldtäkt” i varje argument de försöker sig på att lansera.

Nåväl, istället för att bemöta inlägget i sak (vilket inte går) så erbjuder jag er, kära läsare, att ta del av Jonssons artikel på självaste DN.se. Den talar helt enkelt för sig själv:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=735922

Andra bloggar om: yttrandefrihet, våldtäkt, dn

Svarta pengar. Populärt bland mäklare.

Loppet är i och för sig kört för boprisoptimisterna. Dock saknas det fortfarande inte skäl att irritera sig på de tidningar som frågar mäklarna, av alla människor, hur det kommer att gå med bostadspriset framöver.

För såhär funkar det: Om mäklare A säger till pressen att priserna kommer att falla så kommer köpare B att bli mindre benägen att lägga ogenomtänkt höga bud på den lägenhet som mäklare A har till försäljning. Alltså bör inte mäklare A tillfrågas om bopriset då mäklare A är jävig.

Men detta förstår inte ekonomijournalisterna C, D, E, F, G och H. Eftersom de jobbar på pajastidningar som “e24″, DN, “dina pengar”, Dagens Industri och inte Forbes så tror de tydligen att de kan bete sig hur som helst. För när så gott som alla analytiker inkl. bankernas och högskolornas experter säger att bopriserna kommer att falla, så går ekonomijournalisterna istället till mäklarna för att få en kommentar.

Bopriser vänder snart upp igen skriver E24, utan att sätta välbehövliga citattecken runt rubriken. Uppgiften bygger på en enskild mäklares privata prognos.

Och när Dagens Industri tvingas erkänna att utbudet är rekordstort på Stockholms bostadsmarknad låter man en mäklare bortförklara situationen. När samma annons gång efter gång återkommer på Hemnet och i tidningarna så beror det alls icke på att lägenheten är svårsåld - nej, det beror på den övergående hajpen med vad mäklaren kallar “homestajjling”:

“Vågen med homestajling har förkortat genomloppstiden. Det är inte lika bråttom att lägga ut objekten”, säger Peter Lundell som konstaterar att utbudsökningen i vissa storstadsregioner därmed kan underskattas i siffermaterialet.

Som om vi gick på den, liksom.

De stackars bostadsrättsägande ekonomijournalisterna gör visserligen ett gott försök, men ingen kan gärna tro på dem när samtliga bookmakers sätter odds som tydligt visar att man tror att bostadsmarknadens största prisras på över 20 år står för dörren. Försvårande är också att Riksbanken återigen höjde räntan och att vi otvivelaktigt är på väg in i en lågkonjunktur.

Hur mäklarna “spår” sina ökade bopriser framgår sällan eller aldrig. Det handlar mest om att de i egenskap av mäklare gissar en utveckling som inte kräver någon förklaring. Men vill man inte förlita sig på spådomar från Sveriges smutsigaste yrkesgrupp (efter ordningsvakterna) så kan man titta på fakta. Och fakta är t.ex. hur det ser ut i USA, eller för all del Köpenhamn där prisraset redan är en katastrof.

Att fråga en mäklare om bopriset är lika klokt som att fråga en renaultförsäljare om bästa bilmärket. Det är uppenbart även för korkade Di-läsare och det borde väl till och med ekonomijournalisterna begripa…

Andra bloggar om: bostadspris, mäklare, journalistik, dagens industri, idioti, bopris, ränta, lågkonjunktur

Stolligheternas högborg?

Den juridiska bevakningstjänsten Lexnova är inte Aftonbladet. Ändå kan man fanemej tro det när man läser vissa stolligheter i deras domstolsreferat. Värre blir det dock när man läser själva domarna och inser att citaten faktiskt är korrekta och helheten återspeglar ett i grunden sjukt rättsväsende.

Ta till exempel den här dagsaktuella domen i ett medialt ouppmärksammat incestmål:

“Tingsrätten fann bevisläget “mycket svårbedömt”, men ansåg inte att försvaret förmått visa att målsäganden talat osanning. Mannen dömdes till fyra års fängelse i tingsrätten.”

En stilla undran från oss utomstående är förstås huruvida det verkligen är försvarets ansvar att bevisa att målsäganden talar osanning. Hur vore det till exempel om man överlät till åklagaren att bevisa att den tilltalade är skyldig istället? För mig låter tingsrättens dom mest som ett ytterligare fall av omvänd bevisbörda i våldtäktsmål. Tack och lov undanröjde hovrätten den fällande domen.

Annorlunda gick det i det här lika ouppmärksammade kvinnofridsmålet från samma instans. Där lyckades mannen nämligen bevisa sin oskuld genom att kvinnan tog tillbaka sin story och erkände att hon “inbillat sig” (ljugit). Ändå dömdes mannen till fängelse för olaga hot, trots att kvinnan alltså både tagit tillbaka sin story och fristående teknisk bevisning saknades:

“Målsäganden har också ändrat sin berättelse i viss mån, och uppger nu att hon “hört röster” som uttalat hotelser och att hon är osäker på om gärnings- mannens påstådda hotelser varit inbillade. Hovrätten uttalar att det inte är ovanligt att målsägandeberättelsen ändras till förmån för den tilltalade, men finner inte att det i sig utgör hinder för att berättelsen i tingsrätten läggs till grund för bedömningen. Hovrätten bedömer att uppgifterna kan ha ändrats för att kunna lösa situationen utan inblandning av rättsväsendet.”

Mannen friades från anklagelserna om våldtäkt men dömdes för de icke bevisade och, enligt både den tilltalade och målsägande, helt inbillade hoten till fängelse i fyra månader. Här snackar vi alltså inte omvänd bevisbörda utan något ännu mer effektivt: Avskaffad bevisbörda. Domstolen dömer dig helt enkelt även om du bevisligen är oskyldig.

Är det såhär det är tänkt att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas?

Andra bloggar om: våldtäkt, olaga hot, omvänd bevisbörda, juridik, genusvetenskap, mäns våld mot kvinnor, thomas bodström, sex, våldtäkt

Tidningen Metro körde ju ett löp med texten “Smslån en kvinnofälla” här om dagen, och syftade förmodligen på den typ av korttidskrediter som Folkia, Kredit365.se mfl. ger ut. Läser man själva artikeln så framgår följande:

“Kvinnornas andel av de obetalda sms-lånen växte från 37 procent 2006 till 44 procent i fjol”.

56 procent av de som Kronofogden jagar är alltså män. Ur vilket genusperspektiv betraktar feministjournalisterna på Metero omvärlden när de får detta till en “kvinnofälla”?

Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av ett land som lägger 800 dedikerade miljoner på att bekämpa “våld mot kvinnor”, när närmare 80% av de som slås ihjäl varje år är män?

Årligen mördas runt 70 män och 30 kvinnor runtom i vårt avlånga land. I de flesta fall av dråp och mord har gärningsmannen haft anledning att känna sig provocerad eller hotad av offret. Rödebyfallet är alltså inget unikum och det är därför lite förvånande att en helt vanlig galning som skjuter några helt vanliga ungdomsligister tycks dela Sverige i två läger.

På ena sidan står en hop dumliberala villaägare som uttrycker närmast begåvningshandikappade åsikter om den “självklara rätten” att “försvara sina ägodelar och sitt hem” från hot av det slag som 15-åriga mopedister nu kan innebära.

Även Dagens Nyheter blandar ihop begreppen när de börjar yra om att nödvärnsrätten är “extrem” i Sverige, i bemärkelsen att vi ligger alltför långt ifrån den amerikanska modellen.

Men DN och deras dumma villaägare till läsare har inte förstått vad nödvärnsrätt handlar om. Man har inte och ska inte ha rätt att tillgripa dödligt våld närhelst någon inkräktar på ens tomt eller slänger ur sig tomma hot.

Det är som om svenska nyliberaler med fastighetsinnehav inte riktigt begriper att det inte är något litet privat Saudiarabien de köpt så fort de registrerat en lagfart hos Skatteverket. För även på privatägd villatomtmark tillämpas svensk lag och så länge sådan gäller är och förblir det kriminellt att skjuta redan skottskadade och flyende tonåringar i bröstet med en nyss omladdad hagelbössa.

Vidare finns hos dumliberaler och DN en något överdriven föreställning om hur det egentligen fungerar i just USA. Sant är att amerikaner har en mycket långtgående (och konstitutionsstadgad) rätt att beväpna sig. Att så många frikänns efter att ha skjutit inbrottstjuvar och liknande i USA beror emellertid inte på någon i grunden annorlunda syn på nödvärnsrätt, utan på den faktiska risken att även inbrottstjuven är beväpnad och därmed farlig.

I Rödeby kan det anses uteslutet att 15-åringarna, beväpnade med vedträ eller ej, utgjorde något hot mot en 50-åring med hagelgevär. Dessutom var det andra skottet - som ju avlossades efter att pappan genomfört en mycket omständig omladdning av geväret - en ren avrättning. De flyende och redan skottskadade ungdomarna utgjorde inte längre något hot.

Så att som dumliberalerna komma yrande om förhoppningar om “lindrigast möjliga straff” och som DN “diskussion om nödvärnsrätten” är helt irrelevant.

Men om avrättningsförespråkarna i folkpartiet är dumma i huvudet så är det inget emot vad lås-in-dem-mobben är. Nu har ju Socialstyrelsen kommit fram till att mördaren (med både tourretes och ADHD) inte var psykiskt frisk nog att ta ansvar för sina handlingar vid tiden för brottet. Däremot har han, roande nog, tillfrisknat sedan skotten och är därmed inte lämplig för psykiatrisk vård. Slutsatsen blir att han inte kan dömas till fängelse och inte heller till vård, vilket gör att han kommer att lämna rättegången som en fri man.

Lås-in-dem-mobben drar i förtret sitt favoritargument, som känns igen från deras argumentation i många sexbrottsmål, där det handlar om att “samhället” i och med frigivningen “sänder signaler” att det är ok och fullt acceptabelt att mörda folk.

Som om det vore mer rätt att låsa in någon i fängelse som egentligen inte har där att göra, bara för att andra människor inte ska få “signaler” från “samhället” som går i fel riktning. Lås-in-dem-förespråkaren Peter Eriksson tycktes tro att sådana “signaler” uppmanar människor att omedelbart gå ut och skjuta ungdomar eller våldta litegrann på Stureplan. Tilltron till strafflagstiftning blir nog aldrig mer naiv än när snacket om samhällets sändande av “signaler” kommer igång.

Vad som däremot borde vara relevant i debatten om Rödeby diskuteras inte. Hur i hela världen fick en person som lider av svåra begåvningshandikapp licens på dödliga skjutvapen? Är det någon slags politisk lögn inblandad i länsstyrelsens övervägande på den här punkten, som säger att personer med ADHD inte är mindre lämpliga än andra? Ungefär som det där påhittet att “dyslektiker är inte är dummare än andra”, som vi alla vet inte stämmer men som vi ändå tvingats lyssna på sedan barnsben. Folk med personlighetsstörningar/begåvningshandikapp ska naturligtvis inte diskrimineras mer än nödvändigt, men när det gäller innehav av dödliga skjutvapen så är det fanemej just nödvändigt. I motsats till DN ser jag gärna ett ytterligare avståndstagande från den amerikanska modellen på det här planet, inte ett närmande.

Naturligtvis kan man också fråga sig vad skolan, polisen och socialtjänsten ägnat sig åt under tiden ungdomarna terroriserade familjen. Och varför har länsstyrelsen inte dragit in mördarens vanpenlicens än idag? Såhär den 26:e januari har han mig veterligen fortfarande förfoganderätt över dödliga vapen. Det är där samhället har gjort sitt största misslyckande.