Widar Nord

Så har jag då lik förbannat tvingats läsa Jens Lapidus debutroman “Snabba cash”. När temat ska vara Stureplan, brats och fixeringen vid lyxkulturen så inser jag per automatik att det hela riskerar att bli väldigt förutsägbart. Jag läste Jan Guillous bok Tjuvarnas marknad för något år sen och det höll på att bli den första bok som jag inte över huvud taget orkat ta mig igenom.

Där Guillou misslyckas har dock Lapidus sett till att ha sin styrka: I sakkunskaperna och erfarenheterna av bratkulturen och den undre världen. För även om Guillou råkar ha en bostad inom gångavstånd från Stureplan så betyder det inte per automatik att han kan berätta något intressant om kulturen där. Det kan däremot en halvbrattig juriststudent och dagdrivare som Lapidus, med något år som tingsnotarie i forumet för brottsmål rörande Malmvägen samt en och annan festnatt på Riche i bagaget.

När man läser Snabba Cash förstår man att författaren med största sannolikhet både festat på Kharma, testat kokain och träffat en och annan hobbybrat som sysslar med koksförsäljning. Som ung stockholmare är det naturligtvis självklart att man kan skaffa sig mer erfarenhet av stadens undre värld och krogliv än vad Jan Guillou någonsin kan lyckas med.

Sakfel och rena dumheter saknas dock inte, vilket kanske är extra känsligt för en bok som ger sken av att vara hämtad direkt ur verkligheten. För lika självklart som det kan tyckas att Lapidus snortat koks och köpt trendriktiga märkeskläder, framgår det också med all önskad tydlighet att han varken blandat alkohol med viagra, spelat poker eller varit i Robertsfors (man blir inte kåt av Viagra, man kan inte höja en syn i poker och man kan inte åka tåg till Robertsfors).

Det är måhända förlåtligt, men när juristen Lapidius börjar prata om taxerad inkomst för spelvinster och blandar ihop skatterättsliga begrepp blir det svårt att hålla sig för skratt. Boken har ju hyllats för att ha trovärdiga skildringar av juridiken. Ändå lyckas Lapidius sitta uppe på affärsjuristernas egen stjärnadvokatbyrå Mannheimer & Swartling och inbilla sig att spelvinster beskattas i Sverige och att skönstaxering innebär värdesäkring/utmätning av preliminärskatt. Det är riktigt pinsamt. Att beskylla gangsteradvokaten Thomas Martinsson för att jobba åt juggemaffian, när han i själva verket är verksam åt konkurrenterna Hells Angles, är förmodligen däremot ett medvetet misstag och ett riktigt kul sådant.

Själv känner jag annars igen mycket i boken som faktiskt stämmer. Wannaben och kokslangaren JWs personberskrivningar är som hämtade från en verklig person med anknytning till Stureplan. Dock har bokens karaktär måhända högre IQ än vad gemene koksdealer, inklusive denne ytlige bekant, har.

Jag har diskuterat icke hemliga delar av juggemaffian med en av Joksos närmsta män, som dock trappat ned på torpedaktiviteterna sedan den gamle juggebossen blev skjuten. Ingenting talar för att bokens bild av juggarna är överdriven, snarare är den förskönad en smula. Även om intrigen inte är hämtad ur verkligheten så har den en och annan liknelse med morden på två prostituerade i Brandbergen utanför Stockholm under 2004.

Det märks att Lapidus försökt göra något nyskapande med boken både språkligt och i själva intrigen. Med korthuggna och egentligen grammatiskt felaktiga meningar gör han språket så hårdkokt att motstycke saknas i Sverige. Det blir kul men känns stundtals lite överdrivet. Om ambitionen är att skriva nollnolltalets bästa samstidsskildring så lyckas han inte. Däremot har han måhända skrivit den mest realistiska.

Läsare som letar efter en språkligt och allmänt litterärt intressant bok har alltså inget att hämta i Snabba Cash. Längar du däremot efter en realistisk och lärorik roman om Stockholms undre värld så kan du absolut nöja sig med Snabba Cash.

Summa summarum: Boken får 3 nötter av 5 möjliga.

Andra bloggar om: snabba cash, juridik, jens lapidus, lapidius, bokrecensioner, recensioner, böcker, litteratur, deckare, thrillers, kriminalromaner, kriminalitet, stockholm, undre världen, dörrvakter, krogar, ordningsvakter, brottslighet