Stockholms Tingsrätt försökte nyligen justitiemörda sandneger S. Det hela skulle gå enkelt och snabbt genom att man skickar hem honom till någon kamelknullardiktatur i mellanöstern under 10 år, men först efter att ha låtit honom avtjäna ett drygt tvåårigt fängelsestraff här hemma i konungariket Svedala. Och vad var då saken? Våldtäkt förstås.
17-åriga skarpnäcksflickan P hade nämligen träffat S på tunnelbanan och bestämt sig för att följa med honom till McDonald’s, för att “kunna skaka av sig honom” då han verkade “efterhängsen”. Därefter hade hon följt med honom hem varpå parterna, vilket de var rörande överens om, haft samlag. Om huruvida detta varit frivilligt eller ej rådde dock delade meningar.
Efteråt hade nämligen parterna duschat tillsammans, utan tvång av allt att döma. Förklaringen? “När han hade fört in sin penis i mig hade jag ju redan förlorat”, hette det.
Därefter hade S kompisar kommit och P hade varit glad och trevlig och inte gett några tecken ifrån sig på att just ha blivit utsatt för en våldtäkt. Förklaringen? “Jag var tvungen att göra som S sa för att komma därifrån”.
Därefter tog S några bilder på sig själv och P, när de kysser varandra och när S suger på Ps underläpp. Inte heller dessa bildbevis ger något annat intryck än att här förekommer en öm och vacker samt i högsta grad frivillig kärleksakt. Och vad hade målsägande för förklaring? Jo, hon “förstod att hon behövde spela ett spel och göra som S sa för att komma härifrån”.
Tingsrätten hånskattade åt S töntiga bildbevis för sin egen oskuld och fann att målsägandes berättelse “framstår som självupplevd”, och att den berättats “sakligt, konsekvent och utförligt”.
Eftersom den så kallade stödbevisning som fanns var av s.k. Beltran-kvalitet, dvs utgjordes av vad tredje person hört målsägande säga efter den påstådda våldtäkten, hade det måhända gått att döma S lika lätt som Beltran.
Svårare blir det dock att meddela fällande dom när Ps egen far uppger att han uppfattade sin dotters uppträdande och gråt efter den påstådda våldtäkten som “tillgjort”. Det är också svårt att fälla någon om målsägande har anledning att ljuga. Och det hade hon, då hon varit otrogen mot sin pojkvän.
Tingsrätten konstaterar att försvaret “pläderingsvis” kommit med “teorier” om att målsägande skulle ljuga därför att hon ångrade att hon varit otrogen. Detta menar man dock, utan vidare motivering, framstår som ett allt för “besynnerligt motiv” för vår kära tingsrätt.
Därefter fick det tydligen vara färdigdiskuterat, pläderingsvis, och rätten dömde snabbt och enkelt S för våldtäkt till 2 år och 5 månaders fängelse samt tio års utvisning från världens bästa land.
Hovrätten friar idag alltså samme S och konstaterar att de, tyvärr får man anta, har att “rätta sig efter” HDs praxis. Så kan det gå.
Andra bloggar om: våldtäkter, omvänd bevisbörda, dömd utan bevis, våldtäkt, skarpnäcksmålet
Write a comment