I jämställda Sverige har regeringen som bekant nyligen lanserat sin handlingsplan för att stoppa våldshandlingar mot den grupp av medborgare som utsätts för sådana i allra minst utsträckning, dvs våra kvinnor. Man har dock nöjt sig med att bekämpa just de människor (män) som utsätter kvinnorna för våld, och inte män i allmänhet, vilket upprör ett visst manshatarparti i mitten.
“Det är en backlash för jämställdhetsarbetet i Sverige” sa Esabelle Reshdouni, ansvarig för genusfrågor i miljöpartiet, när borgarnas handlingsplan presenterades. Detta trots att planen får sägas vara, ur en miljöpartistisk/radikalfeministisk synvinkel, föredömligt tvångs-, straff- och förbudsinriktad, med bl.a. sådant som förbud mot porrkonsumtion för sexbrottsdömda interner på agendan. Att lagreglera manssvinens runkvanor, det låter ju mer som en våt dröm för varje miljö-/vänsterfeminist än något som borde återfinnas i en borgerlig handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, om ni frågar mig.
Vad är det då miljöpartiet inte gillar, kan man fråga sig. Svaret bringar en svag antydan till klarhet i vad som är skillnaden mellan liberal och socialistisk jämställdhetspolitik. Vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet föredrar nämligen att betrakta våld mot kvinnor som en del av en samhällsstruktur snarare än som en enskild typ av brottslighet. När en man slår en kvinna så är detta inte bara ett brott - det är också ett uttryck för kvinnors underordning i samhället i stort.
Lösningen, enligt vänstern, är då inte bara att bura in de män som bevisligen (eller förmodligen, vilket de ofta anför som en lösning) slår eller våldtar kvinnor. Det är också, i vänsterns arbete mot kvinnovåld, minst lika viktigt att snabbt börja tvångskvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, med hast tvångsuppdela föräldraledigheten i våra familjer och omedelbart lära unga kvinnor att ta för sig sexuellt och samtidigt få unga män att förstå att en kvinna som säger ja till sex förmodligen menar nej. En sådan sak som förbud mot lättklädd reklam är också av yttersta vikt för kampen mot kvinnovåldet, enligt vänstern.
Sammantaget är skillnaden i blockens jämställdhetspolitik enkel. Medan högern genom konkret brottsbekämpning vill få ett snabbt slut på våldet mot kvinnor föredrar feministvänstern att istället bråka om sådant som stringtrosor i H&M’s julkampanjer. Några ihjälslagna kvinnor mer eller mindre får helt enkelt gå åt undertiden.
Naturligtvis kan man, som vissa mer intellektuella än svartsjuka feminister, bli förbannad på miljöpartiets utspel, då politiken i värsta fall leder till att det dödliga våldet mot kvinnor får fortsätta. Å andra sidan är det inget som är nytt under solen. Att radikalfeminister struntar totalt i verkliga brott såsom riktiga våldtäkter, med därtill hörande brottsoffer, har länge varit ett faktum. De anser sig förmodligen inte löpa någon risk att bli utsatta.
När det däremot blir diskussion om sådant som könsdiskriminerande reklam, “sjuka ideal”, tvångsuppdelningar, förbud mot porr och prostitution samt kampen för kvotering in i bolagsstyrelser - då vaknar radikalfeministen genast till liv. Här finns egna bekvämligheter att uppnå och både makt och pengar att roffa åt sig. Förmodligen utgår den helt meninglösa kampen mot snygga kvinnor i reklam från det faktum att blotta åsynen av sådana riskerar att påminna miljöpartisten om att hon borde banta, vilket upplevs som obehagligt för såväl män som kvinnor. Kombinerat med en vanföreställning om att denna mindre bekväma verklighetsinsikt faktiskt kan lagstiftas bort bedriver miljöpartistiska radikalfeminister krig mot “sexistisk reklam” (dvs sexig reklam) som om det vore någon slags kamp mot mäns våld mot kvinnor.
Mest skadligt för de utsatta kvinnorna är emellertid feministernas ovilja att acceptera fakta inom den verkliga forskningen kring själva problemet. Till exempel lobbar man på ett politiskt plan mycket effektivt för att polisen ska jobba utifrån den felaktiga föreställningen om att “alla män kan våldta” och att “vem som helst kan misshandla sin fru”. Under sosseregeringens tid i Rosenbad bedrev man propagandakampenjer via ClearChannel för att även lura i svenska folket att så var fallet. Över hela Sverige syntes utomhusreklam med bilder på vanliga och till synes schyssta män i olika kläder, ackompanjerat med bildtexen “Han slår sin fru”. Sossetidningar, i pöbelns och den högaffelviftande bondmobbens landskap, Norrbotten, hängde ut personuppgifter på män som dömts för kvinnofridsbrott till allmän beskådan och bestraffning. Om någon kvinnofridskränkare blev mördad eller inte är ej känt. Dårskapen gick till sist så långt över styr, i rapporten “Slagen Dam” (Eva Lundgren, UU 2001), att till och med DN:s egen lilla radikalfeminist tvingades ta avstånd från idiotin. Även polisen lackade ur.
Nej. Sverige behöver mer av konkret jämställdhetsarbete och mindre av gnälliga feministkvinnor med hybris, som tror sig kunna göra sig själva till maktfullkomliga och ekonomiskt oberoende skönhetsideal genom strafflagstiftning. För nog är det så att kampen mot “idealet” faktiskt inte hjälper våldtagna eller misshandlade kvinnor speciellt mycket. Och det är en allvarlig fråga, som inte borde få klantas bort av en hop svartsjuka kvinnor med komplex.
Situationen för misshandlade kvinnor i Sverige är faktiskt värre än på många andra håll, och för att råda bot på det problemet krävs sådant som behandling av våldsamma män, forskning kring våldsrelaterade personlighetsstörningar, ökade polisresurser (även i form av utbildning för verksamma polismän) och så vidare. Allt detta, och mycket mer, ryms i borgarnas förslag. Ändå sparkar miljöpartiet bakut och kritiserar regeringen för dess bristande fokus på kampen mot “strukturer” och “könsmaktsordning”. Att det är en livsfarlig politik för de kvinnor som de påstår sig värna om kan ju omöjligen ha gått dem förbi. Därför kan vi tillsammans med de som utsätts för våld skratta oss lyckliga över att miljöpartiet är föredömligt långt ifrån att sitta i regeringen för tillfället. Vi får hoppas att det förhåller sig så även efter år 2010.
Andra bloggar om: kvinnovåld, högerregeringen, regeringen, alliansen, miljöpartiet, idioti, genus, genusvetenskap, mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, feminism
Write a comment