Ursäkta rubriken. Kvinnor har såklart dömts felaktigt förr, men kanske inte under omständigheter som liknar fallet i Arboga. Den mediala häxprocessen har denna gång vissa likheter med den obligatoriska masspsykos som uppstår under svenska sexualmål.
För nu är det ju nämligen så att alla tidningar framställer det som att den åtalade kvinnan självklart är skyldig, men att åklagaren har lite juridiska svårigheter att få henne dömd. Teknikaliteter, helt enkelt.
Oron skulle kunna vara befogad. Åklagaren Freida Gummesson är inte bara kvinna och sannolikt kvoterad. Hon är också så ursinnigt inkompetent att en medelbegåvad förstaårselev på jur kand-linjen förmodligen skulle ha svårt att göra om många av hennes misstag.
I Arbogafallet utmärker sig hela dock åtalet med den totala bristen på bevis. Man vet att den åtalade varit i området, man vet att hon haft en relation med de mördade barnens far, och man vet att hon haft ett par skor vars skoavtryck eventuellt kan finnas på brottsplatsen. Några DNA-spår, fingeravtryck eller säkra vittnesmål har man dock inte.
Vittnesmålet från åklagarens så kallade huvudvittne, “Arbogamamman”, är så värdelöst att det närmast talar till den åtalades fördel. “Arbogamamman” lämnade bl.a. ett signalement där mördaren var 165 cm lång - inte 180 cm som den åtalade kvinnan.
Men vår imponerande åklagare Gummesson har ju såklart en lösning på de dåliga vittnesmålen. Om varje vittnesmål håller låg kvalitet så gäller det helt enkelt att öka kvantiteten, ungefär som åklagaren gjorde i våldtäktsåtalet mot den uppenbart oskyldige Billy Butt 1993, då hela 9 kvinnor fick agera våldtagna. Gummesson slår dock alla rekord med hela 56 vittnen.
Och vad vittnena berättar är i huvudsak ingenting. Ingenting mer än att kvinnan hade svårt att komma över sin förra sambo och att hon synts till runt familjens hus under tiden före morden.
Får man tro media så är det starkaste, för att inte säga enda, beviset mot tyskan ett telefonsamtal som styrker att hon i alla fall inte var och tittade på en fornlämning - så som hon sade i förhöret - den tid då morden begicks. Att den uppgiften inte stämde kunde väl de flesta räkna ut, men räcker det verkligen för att man ska kunna dra slutsatsen att hon knivmördat två barn och knivskurit dess mor, som dessutom inte kan peka ut henne? Jag tycker inte det, och förhoppningsvis inte Köpings tingsrätt heller.
Write a comment