Så kan det gå.

Jag förstår att de anhöriga vill låsa in Mattias Flink och slänga bort nyckeln, men nu är det ju inte - tack och lov! - de närstående som utdömer straff i vårt land.

En mycket ovanlig åsikt i dagens Sverige, då ju gemene man går runt och tror att straff och fällande domar främst är till för att “ge brottsoffren upprättelse”. Som om vi levde på 1600-talet ungefär.

Kvinnan har enligt domen tillfogat mannen “smärta, ömhet, rodnad, sveda samt riv- och bitmärken”. Mannen uppgav att överfallen blivit en del av vardagen. Kvinnan nekade till brott och menade att hon vid några tillfällen klöst mannen men att hon då handlat i självförsvar.

Journalutdrag och fotografier visar att båda parterna haft skador efter bråken. Vid två tillfällen ingrep polis.

Emellertid valde rätten att döma kvinnan, då TR bedömde att mannen gjort ett “trovärdigt intryck” och att hans uppgifter varit “återhållna och nedtonade”. Domstolen bedömde kvinnans nödvärnsinvändningar så vaga att de kunde lämnas utan avseende.

Och vad är då skillnaden mellan fridskränkning och kvinnofridskränkning, kanske någon undrar. Svaret hittar vi i brottsbalken:

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Ingen skillnad alls alltså. Varför har man då två olika brott? Är det bara för att stigmatisera (läs: våldtäkt mot barn) eller finns det någon saklig tanke med det hela?

Nu måste vi vakna hemma i Sverige. Även om vi hellre äter chips och tittar på OS så måste vi begripa att det största hotet mot världsfreden på över två decennier just blossat upp. Att Ryssland anfaller på invigningsdagen av OS och nära inpå ett amerikanskt presidentval är ingalunda någon slump. Kriget försvinner som notiser när varje västlig nyhetsredaktion ställt om arbetet till att producera sportbilaga och inget annat.

Men den här gången är det allvar. Ett krig utspelar sig inom Europas gränser och involverar, för första gången sedan murens fall, rejäla motsättningar mellan öst och väst.

För Sveriges del finns en del att lära. Georgien är nämligen, precis som Sverige (numera), en svag militärmakt vars enda hopp vid ett ryskt anfall står till insatser från NATO/EU. Georgien som, till skillnad från Sverige, var i full färd med att bli medlem i den västliga försvarsalliansen.

Den nyttigaste erfarenheten för Sveriges räkning är därmed slappheten i NATO och EUs agerande. Jag tror att många svenskar, som någonstans känner obehag över att vi skrotat hela vår försvarsmakt, hoppas på att våra “inofficiella relationer” med amerikanarna och britterna garanterar oss skydd vid ett ryskt angrepp. Sannolikt resonerade Georgien ungefär likadant när de bestämde sig för att inte gå Sydossetien till mötes i våras. Sannolikt resonerade de också helt fel.

Jag har länge förespråkat nedrustning av olika anledningar, främst för att försvaret varit onödigt då vår enda rimliga fiende haft noll ekonomiska resurser och i princip saknat ledarskap de senaste 19 åren. Men även i total fred och utan någon som helst hotbild, så ju varit fallet, började det framåt 2004-2006 att kännas olustigt även för mig, när försvaret bantades så hårt att vår försvarsförmåga i princip utplånades helt.

Nu är det emellertid dags att vakna, och det fort. Uppmaningen gäller framförallt oss som röstade på miljöpartiet i förra riksdagsvalet och rent ideologiskt, i motsats till exempelvis folkpartiet, egentligen inte tycker om krig. Bara för att det är rätt att banta försvaret i ett läge betyder det emellertid inte att det är rätt i ett annat. Och nu, 2008, befinner vi oss i en radikalt annan situation än den som var aktuell år 2004.

Vi kan inte sitta och avrusta av ideologiska skäl, samtidigt som Ryssland, utan reaktion från omvärlden, går rakt in i ett europeiskt land med sämre storpolitiska förutsättningar än vad man hade haft vid ett anfall mot Sverige. Det har helt enkelt blivit dags för oss att bita i det sura äpplet, betrakta det förändrade världsläget, inse fakta och rusta upp.

Läs mer:
När Putin hotar är det allvar - Aftonbladet
Fler stridande har gett sig in i kriget - Aftonbladet
Ryska bombplan träffade bostadshus - Aftonbladet
Carl Bildt fördömer Rysslands agerande - SvD
Reinfeldt: Dra tillbaka trupperna från Georgien - DN
Georgien har väckt den ryska björnen - SvD

Så var det då återigen krig i Europa.

Rysslandskännaren Kristian Gerner kommenterar konflikten i SvD:

- Det här kommer att bidra till att vi är på väg in i ett nytt kallt krig. Den internationella uppdelningen är kristallklar. På Georgiens sida finns USA och på den andra sidan står Ryssland.

- Det finns ett dominotänkande. Om man [Georgien] tappar Sydossetien kommer förlusten av Abchazien också att bekräftas och sedan på sätt och vis även Adzjarien.

Och här sitter vi i Sverige med en regering vars medlemmar i smyg sitter och överväger att gå med i Nato och en riksdag som till och med öppet stiftar FRA-lagar för att sälja ryska hemligheter till USA. Under våren har vårt grannland Danmark får problem med ryska jaktflyg över territorialhavsgränsen och samtidigt meddelar vi Ryssland att det inte blir någon gasledning på svenskt inre vatten.

För att lägga tyngd bakom våra beslut har vi vår sk försvarsmakt. År 2004 lade vi ned kustartilleriet och ett år senare gjorde 5500 lumpen. Våra mekaniserade bataljoner (5 st) befinner sig till stor del utomlands, främst i Afghanistan.

Varför ryssen skulle undvika att gå in i Sverige framstår för mig, som lekman, som helt obegripligt. Politikerna i Försvarsberedningen är emellertid övertygade om att ett neutralt Sverige utan försvar är en bra kombination, men det är däremot inte den militära underrättelsetjänsten.

Imorgon eller på söndag smäller det rejält i Tbilisi. Om ett halvår kanske Stockholm står på tur.

Förklaringen är att pojken ska ha hoppat i hissen och orsakat haveriet. Fniss fniss. Som om inte hissar ska tåla att småbarn hoppar i dem.

Sjuåring fastnade i hiss - kostar familjen 150.000

Rubriken är dock lite väl liberalt skriven av DN. Jag skulle gissa att den tingsrätt som får det där betalningskravet på sitt bord kommer att hånskratta och avvisa målet på handlingarna. “Graflunds” har inte en chans.

Domen (som har nummer B 4571-08) följer en nymodig praxis för hur en “modern våldtäktsdom” ska se ut. Såväl tingsrätt som hovrätt dömer (såklart) 20:åringen för våldtäkt till ca 2 års fängelse och förpliktigande att betala 85 000 i skadestånd. Domen utgår från målsägandes egen berättelse, vad målsägande sagt till vänner etc, och använder “stödbevisning” i form av skador (sprickor i slemhinnor mm) som även frivilligt sex ofta orsakar.

Som så ofta är det ungefär samma saker som talar emot målsägande. I princip i varenda tveksam våldtäktsdom återfinns samma brister i utredningen och samma förlåtande resonemang kring bristerna i målsägandes berättelse. Den moderna våldtäktsdomens struktur består ju, i huvudsak, just av “bortförklaringar” eller “kringresonemang” som ska belysa varför man trots att målsägnade ljuger och stödbevisningen pekar rakt åt andra hållet, ändå finner det “styrkt utom rimligt tvivel” att en våldtäkt begåtts.

Fyra varningsklockor i moderna våldtäksdomar, som också fanns i denna dom:

Tjejen kan ropa på hjälp men låter bli. Varför?
En vanlig fråga vid “festvåldtäkter” som sker i lokaler fulla med folk. Faktum är att man på 80-talet och 90-talet faktiskt friade våldtäktsåtalade just med motiveringen att målsägande så lätt skulle kunnat avbryta det hela genom att ropa på hjälp. Denna realitet har dock blivit “tabu” på sista tiden, mycket på grund av feministiska reaktioner, och det anses idag inte modernt att utgå från att våldtagna kvinnor ska behöva ropa på hjälp ens om omständigheterna inte inbjuder till någonting annat över huvud taget. Faktum är att våra försvarsadvokater, av domreferaten att döma, verkar ha slutat ställa frågor till målsägande som handlar om varför hon inte ropade på hjälp.

Tanken är såklart god. Kvinnor ska inte behöva ropa på hjälp för att slippa bli våldtagna och den självklarheten behöver man såklart inte vara med i ROKS för att hålla med om. Men är det inte en lika stor självklarhet att den som befinner sig i hot om våld i det närmaste reflexmässigt borde påkalla hjälp om möjligheten finns?

I det här fallet - en fest i en liten lägenhet - måste ett rop på hjälp innebära en hundraprocentig garanti för att det inte skulle bli någon våldtäkt av. Det fanns ju folk i lägenheten.

Ändå återfinns inte frågan i domen. Man har helt ignorerat den.

Våldtäkten börjar med frivilligt sex
En nymodighet inom juridiken är våldtäkter som inleds med frivillighet. Det säger sig själv att om inte målsägande fått tydliga skador eller gärningsmannen erkänner så går det inte att bevisa en sådan våldtäkt. En annan svårighet är att bevisa när gärningsmannen förstod att han inte längre har samtycke.

Förr om åren så gällde principen att sex förutsatte samtycke, och hade man väl ett samtycke så var det inte våldtäkt. Faktum är att man länge såg äktenskapet som ett samtycke, och det gick inte att åtala den äkta mannen för våldtäkt i en existerande relation. Denna princip övergavs, tack och lov, redan på 70-talet. På 2000-talet har man dock övergått till att samtycke behövs under varje sekund av sexet. D.v.s. ett ja kan återkallas när som helst under pågående akt och mannen är då skyldig att omedelbart dra ut den.

Här finns dock en fara, om kvinnan inte är tydlig och mannen inte är uppmärksam. Även om män inte “är djur” eller “sexuella maskiner som inte går att stoppa”, vill jag - med risk att låta “omodern” i min uppfattning - ändå uttrycka tvekan kring att man verkligen ställer rimliga krav här.

Vissa (både män och kvinnor) kan nog ha svårt att hejda sig och omedelbart avbryta ett pågående samlag. Att fortsätta trots att man uppfattar att den andra vill sluta bör såklart vara brottsligt. Frågan är dock om det är “våldtäkt”. Det är trots allt skillnad på att fortsätta ett i grunden frivilligt samlag och att överfalla någon. Även om feministerna argumenterat emot denna självklarhet, med i huvudsak det slagkraftiga argumentet “en våldtäkt är en våldtäkt”, kvarstår fakta. Även om “kränkningen” skulle upplevas lika (vilket jag betvivlar) så är skadan, i och med risken att drabbas av sjukdomar mm, alltjämt högre vid överfall.

Tjejen ljuger i de första polisförhören
Detta liknar “stureplansdomen”. Tjejen påstår vid anmälan att hon från början blev tvingad till sex. Konfronterad med åklagarens frågor gör hon dock “tillägget” (som tingsrätten kallar det) att parterna i och för sig hade frivilligt vaginal- och analsex först och att sexet senare “övergick” i våldtäkt.

Detta är dock inget oväsentligt “tillägg”. Om man anmäler en våldtäkt så bör man väl ha vett nog att tala om hur det, på riktigt, gick till. Inte sitta och ljuga om att man blir överfallen och sedan i tingsrätten ändra sig och erkänna att man nog inledde samlaget frivilligt, men “ångrade sig” och ville avbryta och då blev “våldtagen” eftersom “sexet fortsatte” ändå.

Återigen har feministerna dock segrat över verkligheten. I normala fall tillmäts vittnen och målsägande som undanhåller eller ljuger om fakta mycket mindre trovärdighet än de som ger samma uppgifter i förhör efter förhör. Så icke i sexbrottsmål, så länge det är målsägande som ljuger dvs.

Domstolen förringar normalt betydelsen av lögner (kallar dem “avvikelser” eller liknande) och finner “förklaringar” som ofta utgår från egna amatörmässiga teorier om hur det mänskliga minnet fungerar, hur offer “förtränger” vad de varit med om etc. Faktum är att man ibland vänder bristerna till offrets fördel, genom att resonera om att de otydliga minnesbilderna “tyder på ett upplevt trauma” osv. I denna dom nöjer man sig dock med att konstatera:

“Vad målsäganden uppgett om hur det sexuella umgänget i badrummet inleddes, vilket synes vara det nya i förhållande till polisförhören, kan inte anses stå i direkt strid med av henne tidigare lämnade uppgifter.”

Att först uppge att man blev våldtagen, och sedan lämna “den nya uppgiften” att man hade frivilligt sex, är visserligen inte nödvändigtvis lögnaktigt. Däremot ska man vara bra överslätande för att helt ignorera att uppgifterna går isär. Ändå gör det gång efter gång i våra moderna våldtäktsdomar.

Kvinnan beter sig som om ingenting har hänt
Vid misshandel, rån, stöld, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förtal, förolämpning - ja i princip alla brott - tar målsägande avstånd från gärningsmannen efter brottstillfället. I vart fall uppkommer normalt någon sorts dålig stämning mellan de två.

Bland våra tveksamma våldtäktsmål är det dock förbluffande ofta så att målsägande har en bra kontakt med gärningsmannen efter våldtäkten. T.ex. kanske de fortsätter umgås, skickar gulliga sms till varann eller pratar om ditten och datten via MSN. Att detta beteende är förenligt med att bli utsatt för ett brott med straffskalan 2-10 års får jag svåreligen ihop.

I den här domen skickade målsägande två gulliga sms, bla med innehållet “nafs [smeknamn]”, till gärningsmannen dagen efter våldtäkten.

Att kvinnor har svårt att skiljas från män som slår/våldtar dem tycks vara ostridigt. Påstår man att kvinnor borde försöka sätta sig över känslorna och lämna våldsamma män ändå, ja då brakar helvetet löst (se spec. kommentarer från Unni Drougge). Dock är det frågan om en tillfällig sexuell kontakt som våldtar en omfattas av denna känslomässiga “förklaringsmodell”. Jag tror inte det, och tingsrätten verkar inte heller veta vad de ska tro:

“Hon kommer inte ihåg att hon [..] skickade de två sms till F […] och hon vet inte varför hon gjorde det. Det kan vara så att hon för honom ville dölja att hon hade gjort en polisanmälan.”

Bättre förklaring än så behövdes helt enkelt inte för en fällande dom.

Jag har suttit och jobbat i helgen, ca 200 meter från “Pride Park”, och hettan tillåter ju inte att man stänger fönstren ens på natten. Alltså har jag fått ta del av HBT-festivalens hela musikutbud, som består av:

Gloria Gaynor - I will survive

Ja ni vet, den där 80talsdängan som alla kan refrängen i men ingen kan utantill. Dock kan jag den numera utantill. HBT:arna har nämligen kört den 22 gånger (de började just på 22:a gången) i helgen.

Såhär går den:

First I was afraid
I was petrified
Kept thinking I could never live
without you by my side
But I spent so many nights
thinking how you did me wrong
I grew strong
I learned how to carry on
and so you’re back
from outer space
I just walked in to find you here
with that sad look upon your face
I should have changed my stupid lock
I should have made you leave your key
If I had known for just one second
you’d be back to bother me

Go on now go walk out the door
just turn around now
’cause you’re not welcome anymore
weren’t you the one who tried to hurt me with goodbye
you think I’d crumble
you think I’d lay down and die
Oh no, not I
I will survive
as long as i know how to love
I know I will stay alive
I’ve got all my life to live
I’ve got all my love to give
and I’ll survive
I will survive

Och som ett skämt från klar himmel kommer någon SvD-debattör som uppmärksammat den genetiska signifikansen mellan homosexualitet och dålig musiksmak. Givetvis måste symptomen förnekas:

Läggning styr inte musiksmak

och medhåll får han givetvis från PK-bloggarna i sossesvängen:

Vad har musiksmak med sexuell läggning att göra?

Jag tycker att man borde tvångsförflytta de där två debattörerna till Tanto över helgen, utan hörselskydd, så får de uppleva hur fantastiskt fel de har. För om inte bögarna gillar dålig musik så har i alla fall Pride valt fel låtlista. Gloria Gaynor på repeat ger i alla fall inte mig något annat intryck.

För nu är det ju nämligen så att alla tidningar framställer det som att den åtalade kvinnan självklart är skyldig, men att åklagaren har lite juridiska svårigheter att få henne dömd. Teknikaliteter, helt enkelt.

Oron skulle kunna vara befogad. Åklagaren Freida Gummesson är inte bara kvinna och sannolikt kvoterad. Hon är också så ursinnigt inkompetent att en medelbegåvad förstaårselev på jur kand-linjen förmodligen skulle ha svårt att göra om många av hennes misstag.

I Arbogafallet utmärker sig hela dock åtalet med den totala bristen på bevis. Man vet att den åtalade varit i området, man vet att hon haft en relation med de mördade barnens far, och man vet att hon haft ett par skor vars skoavtryck eventuellt kan finnas på brottsplatsen. Några DNA-spår, fingeravtryck eller säkra vittnesmål har man dock inte.

Vittnesmålet från åklagarens så kallade huvudvittne, “Arbogamamman”, är så värdelöst att det närmast talar till den åtalades fördel. “Arbogamamman” lämnade bl.a. ett signalement där mördaren var 165 cm lång - inte 180 cm som den åtalade kvinnan.

Men vår imponerande åklagare Gummesson har ju såklart en lösning på de dåliga vittnesmålen. Om varje vittnesmål håller låg kvalitet så gäller det helt enkelt att öka kvantiteten, ungefär som åklagaren gjorde i våldtäktsåtalet mot den uppenbart oskyldige Billy Butt 1993, då hela 9 kvinnor fick agera våldtagna. Gummesson slår dock alla rekord med hela 56 vittnen.

Och vad vittnena berättar är i huvudsak ingenting. Ingenting mer än att kvinnan hade svårt att komma över sin förra sambo och att hon synts till runt familjens hus under tiden före morden.

Får man tro media så är det starkaste, för att inte säga enda, beviset mot tyskan ett telefonsamtal som styrker att hon i alla fall inte var och tittade på en fornlämning - så som hon sade i förhöret - den tid då morden begicks. Att den uppgiften inte stämde kunde väl de flesta räkna ut, men räcker det verkligen för att man ska kunna dra slutsatsen att hon knivmördat två barn och knivskurit dess mor, som dessutom inte kan peka ut henne? Jag tycker inte det, och förhoppningsvis inte Köpings tingsrätt heller.

Nu visade det sig emellertid senare att kvinnan ljugit om sin ålder, och i själva verket bara var 14 år när parterna hade sex. Tingsrätten tyckte att han nog borde förstått att tjejen ljög och dömde honom för “våldtäkt mot barn”, som frivilligt sex med 14-åringar numera heter, samt “barnpornografibrott”, för själva filmandet.

Eftersom minimumstraffet för frivilligt sex med 14-åringar är 2 års fängelse så fick vederbörande sitta kvar i häkte fram tills hovrätten nyligen friade honom från anklagelserna om “våldtäkt”.

Eftersom han fick sitta närmare 100 dagar i häkte och dessutom förlorade sitt jobb kräver han nu en ansenlig mängd pengar i skadestånd från staten. Förmodligen får han väl, om jag får gissa, någonstans runt hälften.