header image
« Veckans sexualbrott
Thomas Bodström värnar om ordningsvakterna »
[ # ] Anstiftan?
28 oktober 2007 under Sexualbrott

I debatten om att män ska förbjudas att tjata om sex (det ska rubriceras “våldtäkt”, vad annars?) har de mest skrämmande åsikter framförts. Det värsta är att dårskapen uttrycks på fullt allvar av en mycket stor mängd högt uppsatta politiker. Detta ändrar dock inte på faktumet att åsikten är helt sinnessjuk.

Typfallet är att killar som får kvinnligt sällskap hem från krogen inte ska få fråga mer än en gång om tjejen vill ha sex. Ger hon med sig efter “tjat” ska ligget kallas för “våldtäkt”, med därtill hörande straffskalor. Kriminalreportern/författaren Katarina Wennstam och bloggaren “Syrran” menar att verktyget nedan skulle vara lösingen på problemet. Wennstam ironiserar i sin bok “En riktig våldtäktsman” över att många skulle kunna tycka det var oetiskt av kvinnor att använda det fiktiva våldtäktsskyddet.

Nåja, för att stävja våldtäkter är det säkert en utmärkt idé. Däremot: Är det fler än jag som tycker det är tveksamt att ragga på krogen och låta sig tjatas till frivilligt sex iförd nedanstående? Kan det inte vara enklare att bara säga nej, om man nu inte vill ligga? Eller att inte ragga upp killar på krogen? Eller i vart fall låta bli att följa med dem hem?

För mig känns det mest som att radikalfeminism behöver en egen kod i DSM-IV vid det här laget. Debatten är inte frisk längre. Katarina Wennstam, “Syrran”, Katrine Kielos, Gudrun Schyman, Mikael Nesteus, Thomas Bodström, Hanne Kjöller och många många fler behöver institutionaliseras. Våldtäktshysterin med dess kamp mot ungdomars och mäns sexualitet har tagit över all förmåga till verklighetsinsikt hos dessa. I seriös debatt och lagstiftande roll hör deras okontrollerade ilska inte hemma. Fortsätter den att husera fritt i dessa forum återstår för oss normala människor endast att fly landet.

Read the Comments

[ # 363 ] Comment from Ina [den 29 oktober 2007, kl 22:03]

Du har så rätt Widar. Vi glömmer själva grejen med fortplantningen = spelet.
Att först säga nej, sen nja, sen jaaaa, ta mig..!, har vi kvinnor gjort i alla tider och kommer troligen inte sluta med. (eftersom ni män tycks gilla det)

Och det är det som gör just sexbrott, där den påstådda gärningsmannen känner det självutnämnda offret, och båda är berusade av alkohol eller annan skit, så svårbedömda.

För ibland blir det fel, och den där killen beter sig verkligen brottsligt och kvinnan de facto är ett offer. Och ska hon då skylla sig själv för att hon följde med honom hem?
Egentligen inte. Å andra sidan blir hon hårdare nagelfaren i rätten, vilket är fullt logiskt om vi ska ha nånting som har tillstymmelse till namnet rättsäkerhet.
Scenario: man+kvinna hånglar, nattklubb, mörkt, båda fulla, de går hemåt… och vad fanken händer sen?)

Jag tror personligen att våldtäkterna buntas ihop av de flesta debattörer, “en våldtäkt är en våldtäkt”.
För så borde det vara. Men premisserna och dess natur skiljer sig åt starkt, vilket rimligen borde ge effekter på hur dessa debatteras. Eftersom bevisvärderingen försvåras oh prd står mot ors. Likt förbannat köper de flesta målsägandens version utan tillstymmelse till källkritisk granskning. (för varför skulle hon ljuga?)

Det är en jädra skillnad att gå genom Vasaparken en kväll och bli indragen i en buske, som att självmant hänga med ett presumtivt ligg hem på fyllan och villan. I det senare fallet är fakta om vad som skett så när som hopplöst att reda ut av en domstol.
Särskilt när karln själv inte begripit att han “våldtagit” vederbörande. Då blir han ju knäckt av själva anklagelsen. Bevisvärderingen försvåras och ord står mot ord. Att känna sig våldtagen är inte samma sak som att bli det. Åtminstone inte enligt lagen.

Just denna typ av anmälningar (full-dum-följa-med-hem-efterfest-dricka té) ökar, medan överfallsvåldtäkterna i princip står still.

Då tillkommer frågan, varför?

Har vi kvinnor blivit så medvetna på sistone att vi anmäler, och var vi tidigaqre verkligen så korkade att vi inte begrep att vi blivit utsatta för övergrepp?

Givetvis har lagändringen medfört vissa justeringar i åtalspunkten, men ändå. Ligger sanningen nån annanstans?

Jag vill så gärna ha en analys av detta fenomen.
Bistå, W.

Personligen tror jag att mycket är blaha och medierna hakar på. Skulle medierna börja granska dessa ärenden riktigt noga, (undersöka omständigheterna som föregick händelsen, istället för att bara köpa målsägandens subjektiva utsaga som grund för sanningen) så skulle rådande politiskt korrekta doktrin skakas i sina grundvalar ordentligt och många feldömda män få krypa ut ur sina fängelsehålor.

Då hade även offerstämpeln på kvinnor nyanserats något.

Jag ser fram emot det.

/Ina.

[ # 364 ] Comment from Ina [den 29 oktober 2007, kl 22:15]

glömde. ett tillägg:
Ni män gillar att vi är svårflörtade. och Vi kvinnor gillar att bli förförda.

Oftast.

[ # 554 ] Comment from Henic [den 21 februari 2008, kl 12:36]

När debatten om “tjat och gnat våldtäkter” var som allra livaktigast för en sju åtta år sedan, var det främst (eller nästan uteslutande) en moralisk debatt inte en juridisk. Jag tycker att mycket av det sex som män tjatar sig till från kvinnor är högst illegitimt och på en filosofisk moralisk nivå på många sätt att jämställa med våldtäkt. Det innebär att jag tycker att det är en bra och rimlig åtgärd att “outa” män som ägna sig åt sådant och stänga dem ute från sociala miljöer. Precis som man gör med annat slödder som inte kan sköta sig i vanliga sociala sammanhang. Vill man nu däremot på allvar göra det till en lag på det sätt du beskriver, ja då är man nog farligt illa ute. Då är det ett tecken på att den lagstiftande makten inte sätter någon rättsäkerhet värd namnet högt.

Write a comment