Widar Nord

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig