Finansborgarrådet här i huvudstaden, moderaten Kristina Axén Olin, har drogat ned sig i totalt missbruk med hjälp av alkohol och smärtstillande läkemedel. Med ansvar för 50 000 anställda och 40 miljarder kronor skattepengar är nu Stockholms högsta kvinnliga chef åter på jobbet som om ingenting har hänt. I media har hon fått ett genomgående positivt mottagande som helt saknar varje inslag av kritisk granskning.
Man kan naturligtvis tycka att det är lite märkligt med tanke på att samma Kristina Axén Olin för en tid sedan - på fullt allvar - menade att man borde tvångsmata narkomaner med kräkmedel, drogtesta 13-åringar i skolan och förbjuda missbrukare vid straffansvar att tigga på gator och torg. Om polisen inte kan hitta bevis för narkotikabrott föreslog Axén Olin också att man borde få “provocera fram” sådan brottslighet och därefter sätta dit den som låter sig provoceras. Att döma psykiskt sjuka missbrukare till fängelse istället för vård är även det något som vårt finansborarråd propagerat för. Hårdare tag mot missbrukare kan man alltså knappast tänka sig.
Och nu sitter alltså Axén Olin själv där, hopplöst nere i missbruksträsket. Men lika självklart som hon i egenskap av moderat anser att missbruk ska bemötas med fängelse, kräkmedel och batonger är det tydligen att hon i egenskap av kvinna nu blixtsnabbt iklär sig den berömda rollen som offer. På så vis undslipper hon varje ansats till kritisk granskning. Tidningarna och Axén Olin tycks nämligen vara rörande överens om att missbruket inte är hennes eget fel, utan förmodligen något som Sveriges alla män ligger bakom. Det blir rent av löjeväckande långsökt i några exempel:
- Aftonbladet gör en intervju med vinjetten Axén Olin om livskrisen, nykterheten – och sin väg till sinnesro. I denna ställer man frågan “Vad har du gjort politiskt för att underlätta för dig?“, som i mina öron låter mest som en oförskämd anklagelse. Men så är det tydligen inte, utan Axén Olin svarar glatt att hon infört amningsrum i kommunfullmäktige och drivit frågan om avdrag för hushållsnära tjänster. Varför inte ställa högre krav på männen?“, frågar Aftonbladet oprovocerat och när Axén Olin svarar undvikande - eftersom hon troligen inte begriper vad i hela världen de far efter - kommer följdfrågan: “Är män hopplösa?” som från klar himmel. Axen Olin svarar nej.
- Under rubriken Hård press nära knäcka Axén Olin ställer DN inte en enda kritisk fråga. “Det är tufft att vara chef och kvinna” slår Axén Olin oemotsagt fast och berättar att hon numera lämnar in kläder för tvättning istället för att sköta tvätten själv. “Ursäkta, men är det din uppgift att hämta skjortor på tvätten“, undrar DN och man anar undertonen. Kvinnliga kommunalpolitiker borde låta sin man hämta tvätten hos tjänstefolket - även om denne också råkar jobba heltid och dessutom också faktiskt är chef.
- SvD citerar i artikeln “Politiker måste få vara människor” oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) som säger sig ha extra “stor respekt” för Axén Olin eftersom hon sjukskrev sig och dessutom är kvinna, med svårigheter att få “livspusslet att gå ihop”. Man konsulterar också statsvetare som konstaterar att illasinnade vänstersympatisörer kan tänkas reagera negativt på finansborgarrådets knarkande, och citerar tre bloggar som alla stöttar och tycker synd om Axén Olin.
Det är fantastiskt att bo i en stad styrd av kvinnor. Nästan lika fantastiskt som att jobba med en kvinnlig chef. Jag kan inte föreställa mig vad som hade hänt om en manlig batongmoderat som lika tydligt som Axén Olin profilerat sig i kriget mot drogerna (missbrukarna) plötsligt sjukskriver sig för eget tablett- och spritmissbruk. Folk hade hånskrattat och Jan Guillou hade raljerat bakom PLUS-avdelningen på Aftonbladet. Hade mannen dessutom inte haft något bättre att skylla på än att frun lämnat honom, eller att hans “mamma dog för två år sedan”, hade han förmodligen bemötts med ännu större förakt. Newsflash 1: Relationer spricker alltid förr eller senare. Newsflash 2: Människor över 80 brukar dö förr eller senare. Det är dåliga anledningar att börja ett liv på Citodon och starksprit.
En referens kan väl vara det mediala gatlopp som följde efter att riksdagsmannen Per Bill fått spö av en krogvakt utanför båten Patricia. Han hade varit på vinprovning och haft någon promille alkohol i blodet när han var på väg hem och en krogvakt oprovocerat slog ned honom, varpå drevet genast var igång. Han blev petad från sin post i moderaterna och tvingades låta psykologer göra en utredning om hans “alkoholism”. Helt utan grund och endast som följd av mediastormen givetvis. Mannen Per Bill var, till skillnad från kvinnan Kristina Axén Olin, inte alkoholist och inte heller, som Axén Olin, någon knarkare.
När medelålders heterosexuella män som sköter sig får ett uppenbart osakligt drev på halsen viker sig alla - inklusive det egna partiet - och kräver hans avgång. Om en kvinna däremot, må det vara missbrukarnas och de sjukskrivnas fiende nummer ett, börjar supa och knarka och sjukskriver sig så händer något helt annat. Då ställer sig den samlade pressen, allmänheten, bloggarna och även oppositionspartiet enade på hennes sida och kräver ansvar av de “hopplösa männen” som inte har ett dugg med saken att göra.
- Jag önskar henne all lycka och hoppas att hon snart kan komma tillbaka till politiken, säger socialdemokraternas fullmäktigeordförande Carin Jämtin till DN. Och hela Sverige jamsar med.
Andra bloggar om: alliansen, kristina axen olin, feminism, genus, genusvetenskap, alliansregeringen, sjukskrivning, försäkringskassan, knark, narkotika, missbruk, psykvården, carin jämtin, stockholms kommunfullmäktige, sjukskrivningar
Write a comment