Cityåklagarna Anna Pettersson, Anders Sundholm, Anders Halfwordson och Rolf Hillegren raljerar på SvD Brännpunkt om mediernas allt mer fanatiska rapportering kring våldtäkter. En mycket alarmerande uppgift som författarna lämnar är att åklagarna börjar vika sig för mediatrycket och påverkas i sitt arbete.
Artikeln påminner oss om att sexualbrottsmål är en av de brottmål som utreds allra bäst - trots att många påstår motsatsen. Enorma resurser har satsats på att fler män ska bli dömda för våldtäkt och att fler våldtäkter ska anmälas. Mycket litet har dock gjorts för att skydda individer från falska anmälningar eller anmälningar som saknar grund. Istället tvingas åklagarna ytterligare utreda påhittade eller inbillade våldtäkter:
“Det är närmast omöjligt att på ett meningsfullt sätt driva en undersökning med en målsägande som inte har mer att bidra med än att hon har en känsla av att hon våldtagits därför att hon vaknat i fel säng. Men så ser faktiskt många anmälningar ut.”
Media har på senare tid tvingat fram en ny trend inom åklageriet. När en utredning läggs ned blir det alltid ett vansinnigt rabalder. Då viker sig åklagarna och öppnar utredningen igen (ofta genom s.k. överprövning, då en mer erfaren åklagare river upp ett tidigare nedläggningsbeslut). När mediastormen lagt sig lägger man dock genast ned även denna nyöppnade undersökning, och slipper därmed löpa gatlopp i pressen. Återöppnandet av den mycket uppmärksammade förundersökningen mot svenska hockeylandslaget tas upp som exempel.
Professor Madeleine Leijonhufvud utvecklar i samma tidning vad hon i flera år sagt om samtyckeskrav för sex. Nu menar ju inte professorn att brist på uttalat samtycke automatiskt ska vara våldtäkt (så som Miljöpartiet föreslagit). Däremot vill hon vid sidan av våldtäktsrubriceringen (sexuellt utnyttjande/ofredande?) straffa de som av oaktsamhet inte förstår att deras sexpartner - trots att hon varken gör motstånd eller protesterar muntligen - innerst inne nog eventuellt inte vill ha sex på riktigt. Det rör sig alltså om tillfällen då kvinnan varken vill eller inte vill, men då hennes ovilja inte är tillräckligt stark för att frambringa ett tydligt nej eller att göra fysiskt motstånd. Min gissning är också att anmälningar kommer ske när kvinnan först i efterhand kommer fram till att hon nog egentligen inte ville, eller i vart fall numera ångrar sig. Att man inte kan straffa män som begår denna typ av misstag lika hårt som man straffar våldtäktsmän begriper Leijonhufvud, men däremot inte Miljöpartiet.
Professorn är ingalunda någon idiot, så hon är förmodligen medveten om att uppsåt genom s.k. “oaktsamhet” i praxis betyder att det måste ha funnits ett vanligt verkligt uppsåt, men att detta är svårt att bevisa. En och annan stureplansprofil hade i somliga journalisters fantasivärld måhända blivit dömd om en leijonhufvudsk lagstiftning blivit verklighet. I verkligheten har dock de tilltalade advokater, och sådana torde upplysa varje stureplansprofil i världen om vikten av att påstå att det kändes som om målsägande verkligen ville knulla. “Samtycke”, så som Leijonhufvud vill uttrycka saken, är inte en fråga om formkrav på en uttalad eller nedskriven överenskommelse. Det blir däremot en förändring av vem som får frågorna under rättegången.
Idag är det kvinnans uppgift att tala om för en kille som försöker ragga upp henne att hon inte vill ha sex. Om hon varken orkar knuffa bort vederbörande, gå därifrån eller, kort och gott, säga “nej” blir det normalt svårt att kalla samlaget för en våldtäkt. Detta vill Miljöpartiet, efter att ha missförstått Leijonhufvud, nu ändra på. Lagändringen skulle kunna likna den engelska varianten:
”En man begår våldtäkt, om han a) har samlag med en kvinna, som vid tiden för samlaget inte samtycker till detta, och b) vid den tiden inser att hon inte samtycker till samlaget eller är oaktsam huruvida hon samtycker till det eller inte.”
Ändringen anser man nödvändig eftersom man har föreställningen att kvinnor blir “paralyserade” av att män raggar på dem, och därigenom hamnar i ett tillstånd som biologiskt förhindrar dem att säga nej till sex. Det ska av denna anledning avkrävas en samtyckesutredning från mannens sida, då denne förvissar sig om att kvinnan egentligen och innerst inne vill. Tyvärr, får man anta, åligger det även mannen att veta om kvinnan under morgondagen, nästa vecka eller om ett år när förhållandet brakar ihop, anser att hon vid tidpunkten för samlaget faktiskt ville.
Eftersom något aktivt handlande inte avkrävs kvinnorna kommer åklagarna istället att få ställa majoriteten av sina frågor till de tilltalade istället. Då dessa har advokater, som sannolikt inte låter dem svara svävande på av vilken inbillad anledning de ansåg sig ha ett samtycke, kommer lagändringen inte att föranleda en enda ytterligare fällande dom (om vi inte inför specialadvokater). Ty för de “stureplansprofiler” och liknande som måhända skulle fällts om de sagt samma sak i rätten som de gjorde i våras, kan inte en senare stiftad lag innebära något hot.
Sexualbrottsmål är inte svåra för att det saknas förbud mot att ha sex med någon som inte vill, eller för att det krävs att en gärningsman har ett uppsåt eller beter sig oaktsamt. Brottmål av denna karaktär är svåra för att det i princip alltid saknas vittnen och bevisning.
De fyra åklagarna från City åklagarkammare ger inte mycket för idén:
“Det ska stadgas samtycke vid samlag, tycker hon [Leijonhufvud] och bidrar välvilligt med förslag på frågor som åklagaren borde ställa till den misstänkte. Man tackar! Men vari ligger det nya och på vilket sätt skulle bevisproblemen minska? En av förutsättningarna för våldtäkt är ju bristande samtycke.
Leijonhufvud talar om anpassning till verkligheten. Till denna är hon välkommen.”
Andra bloggar om: åklagare, förundersökningar, våldtäkt, våldtäkter, stureplan, feminism, genus, madeliene leijonhufvud, straffrätt, sexualbrott, thomas bodström, samtycke
Write a comment