En bra program-
ledare ger själv svaren. En bra åklagare nöjer sig med att ställa frågorna. |
I artikeln Kul att bli våldtagen? förvrider DN’s rubriksättare verkligheten till det yttersta. De fyra Cityåklagarna, som förstörde för våldtäktsfanatikerna genom att avslöja att kejsaren var naken, får löpa gatlopp i media och det var mycket väntat. DNs artikel bär dock ett ovanligt tydligt exemplar av idiotins mindre glamourösa prägel.
Sannolikt har man gått igenom ett mycket stort antal offentliga våldtäktshandlingar från de fyra åklagarna, i jakt på något förbiseende eller fel som kan blåsas upp. Detta har man inte hittat, så istället väljer man att misstolka en situation när åklagare Anders Sundholm i ett inledande förhör med en flicka frågar vad som hänt, “var det något kul? tråkigt?”
På så vis lyckas man få en urgammal och nödvändig rättslig princip - neutral förhörsteknik - att framstå som arrogans mot förhörspersonen och närmast ett övergrepp i sig. Vanligt hederligt folk, den här gången bestående av min egen far, skickar mig artikeln och har - helt i enlighet med DNs avsikt får man anta - uppfattat den som ytterligare ett exempel på hur illa kvinnor bemöts från rättväsendets sida när de anmäler en våldtäkt.
Varför ska då åklagaren inte säga saker i stil med “Naw lilla gumman, vad hemskt du måste må… Berätta nu för farbror åklagare hur det gick till när du blev våldtagen?”. Jo, det beror på att sådana förhör, där åklagaren så att säga lägger orden i munnen på den förhörde, strider mot god juridisk sed och sällan tas fasta på av rätten. Ledande förhör har använts i många justitiemord genom åren, bl.a. använde Sveriges troligtvis sämste åklagare, Christer van der Kwast, denna teknik när han låste in Thomas Quick för en hel rad mord som han inte begått, plus ett och annat med möjlig - men inte trolig - förankring i verkligheten.
Men vad är det egentligen som förbjuder åklagarna att likt van der Kwast leka Magnus Härenstam och göra om rättsprocessen till något slags juridiskt Jeopardy där de själva ger svaren och den åtalade på sin höjd tillåts vara frågande?
Jo, för att om en sådan förhörsteknik tillämpas kan inte åklagaren förvänta sig en fällande dom. Förhör som låter åklagaren hålla låda om vad som hänt och enbart ber förhörspersonen att bekräfta vad han redan vet ger inte intrycket av att beskriva den förhördes objektiva minnesbilder. De tillmäts därför, som juristerna säger, mycket litet värde.
Så om journalisterna vill se fler män skaka galler för våldtäkt så ska de nog låta åklagarna jobba som de alltid har gjort och försöka angripa dem på något sakligt plan istället. Tramset om att man låter “oerfarna assistentåklagare” hantera våldtäktsmål, istället för överåklagare som van der Kwast, är ett exempel på den direkta motsatsen.
Även argumentet att man borde höra den utpekade gärningsmannen i fler fall är märkligt. De gånger det inte sker är ju våldtäktshistorien antingen påhittad, ihopdrömd eller helt och hållet omöjlig att styrka. I fallet mot den s.k. stureplansprofilen, som nämns som talande exempel, hade han ju både alibi och var med yttersta tveksamhet att betrakta som “utpekad”, då han figurerade över halva internet när anmälningen gjordes.
Ändå fick stureplansprofilen roa sig med att sitta häktad duktigt länge även denna gång. Att åklagaren lät kvarhålla honom i häkte så länge, för att sedan släppa ut honom utan något förhör, tyder mer på att historien visat sig vara helt fel än att åklagaren snålat med resurserna. Häktning är ju också ett frihetsberövande och ska inte - ens i sexualbrottsmål - ske utan mycket starka skäl.
När det gäller våldtäkt hälls det ut miljoner kronor skattemedel så fort en kvinna låter antyda ett knyst om att hon nog känner att hon eventuellt kanske har blivit våldtagen. Det feministiska förslaget, att advokater inte borde tillåtas i våldtäktsmål, kan visserligen göra det hela en smula billigare. Men om alla brott hade utretts lika väl som våldtäkt görs idag, och om beviskraven hade varit lika låga, så skulle vi inte ha någon brottslighet kvar i Sverige.
Alla som begått något brott hade helt enkelt suttit i fängelse.
Och en hel del andra med.
Andra bloggar om: våldtäkt, stureplansprofilerna, stureplan, åklagare, sexualbrott, rättssäkerhet, dagens, nyheter
PS.
Och hur gick det då för Anders Sundholm i sitt mål mot de åtta gossebarnen från Afrika? Tre av dem dömdes för grovt sexuellt utnyttjande till vård inom socialtjänsten, andra hade inte uppnått straffmyndig ålder. Flickans målsägarbiträde var mycket nöjd och de 184 000 kronor i skadestånd som hon tilldömdes utgjorde på sin tid ett rekord för grovt sexuellt utnyttjande, som vanmaktsbrottet hette då. Ett sällsynt framgångsrikt åtal således, helt utan ledande förhör.
Write a comment