En 18:årig tjej och en 20:årig kille försvinner in på toaletten under en pågående fest. Där har de, vilket tjejen senare skulle komma att förtiga, frivilligt sex. Tjejen anmäler därefter killen för våldtäkt, då han enligt henne inte i tid hörsammat att hon ville avbryta utan helt enkelt med våld ska ha fortsatt ändå.
Domen (som har nummer B 4571-08) följer en nymodig praxis för hur en “modern våldtäktsdom” ska se ut. Såväl tingsrätt som hovrätt dömer (såklart) 20:åringen för våldtäkt till ca 2 års fängelse och förpliktigande att betala 85 000 i skadestånd. Domen utgår från målsägandes egen berättelse, vad målsägande sagt till vänner etc, och använder “stödbevisning” i form av skador (sprickor i slemhinnor mm) som även frivilligt sex ofta orsakar.
Som så ofta är det ungefär samma saker som talar emot målsägande. I princip i varenda tveksam våldtäktsdom återfinns samma brister i utredningen och samma förlåtande resonemang kring bristerna i målsägandes berättelse. Den moderna våldtäktsdomens struktur består ju, i huvudsak, just av “bortförklaringar” eller “kringresonemang” som ska belysa varför man trots att målsägnade ljuger och stödbevisningen pekar rakt åt andra hållet, ändå finner det “styrkt utom rimligt tvivel” att en våldtäkt begåtts.
Fyra varningsklockor i moderna våldtäksdomar, som också fanns i denna dom:
Tjejen kan ropa på hjälp men låter bli. Varför?
En vanlig fråga vid “festvåldtäkter” som sker i lokaler fulla med folk. Faktum är att man på 80-talet och 90-talet faktiskt friade våldtäktsåtalade just med motiveringen att målsägande så lätt skulle kunnat avbryta det hela genom att ropa på hjälp. Denna realitet har dock blivit “tabu” på sista tiden, mycket på grund av feministiska reaktioner, och det anses idag inte modernt att utgå från att våldtagna kvinnor ska behöva ropa på hjälp ens om omständigheterna inte inbjuder till någonting annat över huvud taget. Faktum är att våra försvarsadvokater, av domreferaten att döma, verkar ha slutat ställa frågor till målsägande som handlar om varför hon inte ropade på hjälp.
Tanken är såklart god. Kvinnor ska inte behöva ropa på hjälp för att slippa bli våldtagna och den självklarheten behöver man såklart inte vara med i ROKS för att hålla med om. Men är det inte en lika stor självklarhet att den som befinner sig i hot om våld i det närmaste reflexmässigt borde påkalla hjälp om möjligheten finns?
I det här fallet - en fest i en liten lägenhet - måste ett rop på hjälp innebära en hundraprocentig garanti för att det inte skulle bli någon våldtäkt av. Det fanns ju folk i lägenheten.
Ändå återfinns inte frågan i domen. Man har helt ignorerat den.
Våldtäkten börjar med frivilligt sex
En nymodighet inom juridiken är våldtäkter som inleds med frivillighet. Det säger sig själv att om inte målsägande fått tydliga skador eller gärningsmannen erkänner så går det inte att bevisa en sådan våldtäkt. En annan svårighet är att bevisa när gärningsmannen förstod att han inte längre har samtycke.
Förr om åren så gällde principen att sex förutsatte samtycke, och hade man väl ett samtycke så var det inte våldtäkt. Faktum är att man länge såg äktenskapet som ett samtycke, och det gick inte att åtala den äkta mannen för våldtäkt i en existerande relation. Denna princip övergavs, tack och lov, redan på 70-talet. På 2000-talet har man dock övergått till att samtycke behövs under varje sekund av sexet. D.v.s. ett ja kan återkallas när som helst under pågående akt och mannen är då skyldig att omedelbart dra ut den.
Här finns dock en fara, om kvinnan inte är tydlig och mannen inte är uppmärksam. Även om män inte “är djur” eller “sexuella maskiner som inte går att stoppa”, vill jag - med risk att låta “omodern” i min uppfattning - ändå uttrycka tvekan kring att man verkligen ställer rimliga krav här.
Vissa (både män och kvinnor) kan nog ha svårt att hejda sig och omedelbart avbryta ett pågående samlag. Att fortsätta trots att man uppfattar att den andra vill sluta bör såklart vara brottsligt. Frågan är dock om det är “våldtäkt”. Det är trots allt skillnad på att fortsätta ett i grunden frivilligt samlag och att överfalla någon. Även om feministerna argumenterat emot denna självklarhet, med i huvudsak det slagkraftiga argumentet “en våldtäkt är en våldtäkt”, kvarstår fakta. Även om “kränkningen” skulle upplevas lika (vilket jag betvivlar) så är skadan, i och med risken att drabbas av sjukdomar mm, alltjämt högre vid överfall.
Tjejen ljuger i de första polisförhören
Detta liknar “stureplansdomen”. Tjejen påstår vid anmälan att hon från början blev tvingad till sex. Konfronterad med åklagarens frågor gör hon dock “tillägget” (som tingsrätten kallar det) att parterna i och för sig hade frivilligt vaginal- och analsex först och att sexet senare “övergick” i våldtäkt.
Detta är dock inget oväsentligt “tillägg”. Om man anmäler en våldtäkt så bör man väl ha vett nog att tala om hur det, på riktigt, gick till. Inte sitta och ljuga om att man blir överfallen och sedan i tingsrätten ändra sig och erkänna att man nog inledde samlaget frivilligt, men “ångrade sig” och ville avbryta och då blev “våldtagen” eftersom “sexet fortsatte” ändå.
Återigen har feministerna dock segrat över verkligheten. I normala fall tillmäts vittnen och målsägande som undanhåller eller ljuger om fakta mycket mindre trovärdighet än de som ger samma uppgifter i förhör efter förhör. Så icke i sexbrottsmål, så länge det är målsägande som ljuger dvs.
Domstolen förringar normalt betydelsen av lögner (kallar dem “avvikelser” eller liknande) och finner “förklaringar” som ofta utgår från egna amatörmässiga teorier om hur det mänskliga minnet fungerar, hur offer “förtränger” vad de varit med om etc. Faktum är att man ibland vänder bristerna till offrets fördel, genom att resonera om att de otydliga minnesbilderna “tyder på ett upplevt trauma” osv. I denna dom nöjer man sig dock med att konstatera:
“Vad målsäganden uppgett om hur det sexuella umgänget i badrummet inleddes, vilket synes vara det nya i förhållande till polisförhören, kan inte anses stå i direkt strid med av henne tidigare lämnade uppgifter.”
Att först uppge att man blev våldtagen, och sedan lämna “den nya uppgiften” att man hade frivilligt sex, är visserligen inte nödvändigtvis lögnaktigt. Däremot ska man vara bra överslätande för att helt ignorera att uppgifterna går isär. Ändå gör det gång efter gång i våra moderna våldtäktsdomar.
Kvinnan beter sig som om ingenting har hänt
Vid misshandel, rån, stöld, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förtal, förolämpning - ja i princip alla brott - tar målsägande avstånd från gärningsmannen efter brottstillfället. I vart fall uppkommer normalt någon sorts dålig stämning mellan de två.
Bland våra tveksamma våldtäktsmål är det dock förbluffande ofta så att målsägande har en bra kontakt med gärningsmannen efter våldtäkten. T.ex. kanske de fortsätter umgås, skickar gulliga sms till varann eller pratar om ditten och datten via MSN. Att detta beteende är förenligt med att bli utsatt för ett brott med straffskalan 2-10 års får jag svåreligen ihop.
I den här domen skickade målsägande två gulliga sms, bla med innehållet “nafs [smeknamn]”, till gärningsmannen dagen efter våldtäkten.
Att kvinnor har svårt att skiljas från män som slår/våldtar dem tycks vara ostridigt. Påstår man att kvinnor borde försöka sätta sig över känslorna och lämna våldsamma män ändå, ja då brakar helvetet löst (se spec. kommentarer från Unni Drougge). Dock är det frågan om en tillfällig sexuell kontakt som våldtar en omfattas av denna känslomässiga “förklaringsmodell”. Jag tror inte det, och tingsrätten verkar inte heller veta vad de ska tro:
“Hon kommer inte ihåg att hon [..] skickade de två sms till F […] och hon vet inte varför hon gjorde det. Det kan vara så att hon för honom ville dölja att hon hade gjort en polisanmälan.”
Bättre förklaring än så behövdes helt enkelt inte för en fällande dom.
Write a comment