Widar Nord

Thomas Bodström hatar den nya FRA-lagen och liknar regeringens förslag vid hur man stiftar lagar i Nordkorea och Zimbabwe. Ett säkrare tecken på att regeringen försöker stifta en vettig och demokratisk lag går ju knappast att uppleta, så för oss som varit kritiska är det alltså dags att läsa förslaget igen.

Det nya förslaget går visserligen inte att läsa i klartext innan propositionen kommer senare i vår. Dock finns det starka skäl som talar för att vi nu får en bättre lagstiftning. SvD har hela listan. Speciellt gillar jag att bara regering och militär får ge uppdrag (dvs inte Skatteverket och polisen), delgivningsskyldigheten till den som blivit avlyssnad (detta omöjliggör i praktiken “massavlyssning”) samt att tillstånd ska ges i en offentlig domstol.

Mindre imponerad är jag av formuleringen att tillstånd för avlyssning ska ges “till vissa trafikstråk”. Vet man vad man pratar om här? Sätter man avlyssningsutrustning på en stor internetknytpunkt, t.ex. Sol-IX här i Stockholm, så avlyssnar man ju miljoner människor bara genom ett enkelt “trafikstråk”. Jag tror man blandar ihop internet med sådant som vägar och biltrafik. Möjligheten att avgränsa avlyssningen på något logiskt sätt via nätet är starkt begränsade.

Däremot är såklart spaning i kabel bra ur militär synpunkt, om FRA nu är så världsledande på dekryptering etc som de hävdar (vilket jag starkt betvivlar). För vi lever i en ny och tråkigare värld och då är såklart ett fungerande försvarssamarbete med USA nödvändigt.

Tack och lov tvingade inte folkpartistkvinnorna in något krav på brottsmisstanke i förslaget. Det vore just snyggt. En militär som bara får spana på folk om det föreligger en - ur militärt perspektiv helt oviktig - brottsmisstanke!

Läs även andra bloggares åsikter om fra-lagen, fra, lex orwell, försvarets radioanstalt, signalspaningslagen, signalspaning, fralagen, fra lagen

Catrine da Costa.

I dagens Expressen (19/9) kan man läsa en debattartikel skriven av författaren Per Lindeberg, som granskat hanteringen av “styckmordsfallet” från 1984. Två läkare, i pressen kallade Allmänläkaren och Obducenten, anklagades för att ha styckmördat sexsäljaren och missbrukaren Catrine da Costa, på rättsläkarstationen i Solna. Nu börjar den sista ronden i Attunda tingsrätt, då de båda läkarna stämt staten på närmare 40 miljoner kronor i skadestånd.

Sedan 1984 har det förstås hänt en del. Fallet beskrivs numera nästan uteslutande som ett justitiemord och det är framförallt artikelförfattarens egen bok, Döden är en man, som rört om i mediegrytan.

Per Lindeberg har nämligen granskat myndighetsutlåtanden, vittnesutsagor, domar och hela handläggningen i ärendet på ett sådant sätt att det måste stå klart för varje normalbegåvad person som inte heter Diesen i efternamn att de båda läkarna råkat ut för ett enormt rättsövergrepp.

Och appropå Christian Diesen, så var det ju han som menade att själva anledningen till att läkarna ändå blev “friade” från mordanklagelsen (de blev “dömda” för styckningen), var att de var just läkare och tillhörde överklassen samtidigt som dess offer, Catrine, var missbrukare och sexsäljare. Det var helt enkelt lika beklämmande som självklart, menade Diesen, att “nekrofilerna” på så vis skulle gå fria.

Det var ett tag sedan jag läste om da Costa-fallet. Som justitiemord betraktat väger det enligt min mening ganska lätt i jämförelse med många av 00-talets våldtäktsdomar och 90-talets domar för incest. Jag har förmodligen blivit avtrubbad med åren, men trots att den ene läkaren försökte ta sitt liv och då blev permanent hörselskadad, så har rättsövergreppet faktiskt en begränsning. Det blev ju nämligen ett “friande” domslut i den meningen att ingen dömdes till fängelse.

Grundtesen, att sexsäljare skulle behandlas sämre i det svenska rättssystemet än andra, är dock fortfarande intressant. När den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer ägnade 70-talet åt att sätta på 14-åriga prostituerade, underlät staten helt enkelt att väcka åtal mot de inblandade. Endast “bordellmamman” dömdes, men kunderna - toppolitiker ur regeringen - klarade sig.

År 2008 avslog JK en skadeståndsbegäran från de utnyttjade flickorna. Jag höll på att missa hela galenskapen, och tänkte att JK säkert hade goda skäl. Tack och lov uttalade sig dock Thomas Bodström, vilket automatiskt - i alla fall hos mig - för tankarna till sådant som rättsövergrepp, justitiemord och maktmissbruk:

- Det är förtal. Förtal är det ju, det är fruktansvärda utpekanden. Sen är det frågan om det är juridiskt förtal, och det det är mer tveksamt.

Ecpat-ordföranden tycker alltså att “det är förtal”, om än inte juridiskt så i alla fall enligt någon slags Bodströmsk moralisk uppfattning, när kvinnor som utnyttjats sexuellt som barn vill kräva skadestånd. För en objektiv betraktare så är det givetvis inte det. För oss är istället det här ett typiskt förtal. Men Thomas, som är son till Geijers ministerkollega Lennart Bodström, sitter som vanligt på dubbla stolar och har som vanligt inga skrupler och väljer som vanligt den lättaste vägen.

Men vad är det då för vansinnighet som Bodström är ute och försvarar? Jo, i justitiekanslerns avslag på skadeståndsbegäran hänvisar man rätt och slätt till att preskription inträtt. Inget mer! Staten underlåter alltså, i strid med gällande rätt, att åtala sexförbrytarna under preskriberingstiden och hänvisar sedan - när preskriberingstiden gått ut - till att det är omöjligt att få skadestånd också från staten eftersom preskriberingstiden för en sådan fordran också är passerad. Rimligt? Nej.

Om vi går åter till höstens upplösning i målet om Catrine da Costa, så hittar vi - märkligt nog - samma galenskap igen. Läkare och sexsäljare är tydligen - i alla fall hos JK - någorlunda lika (körda) inför lagen. I och med den kommande rättegången, som jag hoppas kunna bevaka här i bloggen, läste jag igenom en mellandom där tingsrätten tar ställning till JKs avslag på de båda läkarnas 40-miljoners skadeståndskrav. Och vad anför då JK för argument för att vägra denna utbetalning? Myndighetschefen Göran Lambertz skriver:

En fordran preskriberas tio år efter dess tillkomst […]. Den fordran på skadestånd av staten som läkarna har framställt är således enligt min uppfattning preskriberad i så gott som alla delar.

Ser man på! Ytterligare ett rättsövergrepp ska alltså låta sig passera utan åtgärd, eftersom en teknikalitet i lagstiftningen förhindrar att fordringar fastställs efter mer än 10 år. En civilrättslig regel som för övrigt syftar till att man (som gäldenär) inte ska behöva spara kvitton i all oändlighet (se sid 19, 3.4.1), och alltså inte är tänkt att fungera som ett sätt för staten att skydda sig från anspråk när den begått övergrepp mot sina medborgare.

Tack och lov tar Attunda tingsrätt effektivt död på denna nya doktrin från JK. I mellandomen som kom i våras, efter JKs invändning om preskription, är tingsrätten i det närmaste överpedagogisk. JK ska inte hindra medborgare att få rätt mot staten genom att skylla på teknikaliteter, heter det. Sådant står nämligen skrivet i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som är grundlag i Sverige sedan 1995. Tingsrätten skriver:

Utöver det nu sagda vill tingsrätten erinra om att Sverige, genom inträdet som medlem av Europeiska unionen den 1 januari 1995, antagit den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sverige. […]

Enligt det tidigare framförda samt sett med ett vidare synsätt framstår skälen bakom statens preskriptionsinvändning såsom föga beaktansvärda. Tingsrätten uppfattar preskriptionsinvändningen som stridande mot proportionalitetsprincipen.

Det är hoppfulla ord för oss som vill tro på rättvisa och demokrati, och de kan förhoppningsvis fungera som sporre även för de flickor som utnyttjades i bordellhärvan på 70-talet. För om staten inte kan skylla på preskription om det inte finns någon rimlig anledning, så borde även bordellflickorna kunna driva sin sak med framgång.

Det återstår att se om resonemanget från tingsrätten i Sollentuna håller i högre instans, men tills dess får vi alla hålla tummarna. JK kontrade ju nämligen med att anklaga domaren för jäv. Men både läkare och horor kan ju tydligen få rätt den här gången, samtidigt som Christian Diesen och Thomas Bodström får slutgiltigt fel. Och det sistnämnda är alltid ett tecken på fungerande demokrati. Den saken är säker.

PS.
I veckan kom Per Lindebergs granskning av da Costa-fallet ut som pocketbok för 40 kronor. Den har belönats med Grävande journalisters pris Guldspaden och detta är en ny, reviderad, upplaga. Efter 690 sidor kan man det mesta om styckmordsfallet. Boken rekommenderas varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om catrine da costa, da costa, styckmordet, rättssäkerhet, allmänläkaren, obducenten, mord, styckmord, brott, bordellhärvan, thomas boström, feminism, juridik, genusvetenskap, feminism, rättsväsendet, polisen, sexualbrott

The Pirate Bay har haft det svårt den senaste tiden. Obduktionsbilder från det s.k. Arbogafallet hamnade på sajten, och när anhöriga hörde av sig och ville ha bilderna borttagna fick man ett snäsigt svar som meddelade att nej, länkarna till dessa skulle minsann ligga kvar. De mördade barnens pappa valde att gråta ut i pressen och i och med det var mediacirkusen såklart ett faktum.

The Pirate Bays ägare Peter Sunde känner sig missförstådd och bloggar ilsket om saken i inlägget Sverige - väx upp!. Han är arg bland annat därför att han i SVTs Debatt, fick frågor från motståndarsidan som han inte kunde besvara:

“Vad skulle du gjort om det var dina barn?!”-frågan slängs på mig. Här sitter jag och tror debatten (enligt löfte från SVT Debatt) ska handla om hur vi ska förstå internet och handskas med offentlighetprincipen - och istället ska jag svara på hypotetiska frågor om barn jag är långt ifrån att få, som jag omöjligen kan besvara - och som faktiskt är totalt irrelevanta i fallet.

Reaktionen är såklart lite märklig. Den vittnar måhända om att pressen gullat lite väl mycket med TPB hittills, och att Sunde helt enkelt hunnit vänja sig. För deltar man i ett program som heter “Debatt”, så som Sunde gjorde, så bör man rimligen inte bli förvånad om man möts av - just det - debatt. Kluriga frågor kommer att slängas på en, oavsett man vill det eller inte. Att Sunde då efteråt går ut och tycker att SVT borde “ta ansvar” och förskona honom från jobbiga frågor i direktsänd debatt är i det närmaste tragikomiskt.

Och frågan är förresten inte alls så irrelevant som TPB vill påskina. Vad hade Peter Sunde gjort om det var bilder på hans barn som någon lagt upp på The Pirate Bay? Jag vill, med vissa belägg, mena att han direkt hade tagit bort dem.

Så har The Pirate Bay nämligen gjort förr. Bland annat när någon hackade The Pirate Bay och lade upp en lista med alla sajtens användarnamn på TPB-trackern. Länken raderades direkt av TPB. Samma censurdoktrin gällde tydligen när en annan torrent-sajt blev hackad och användardatabasen lades upp på TPB. Peter Sunde & Co tog helt enkelt bort filen. Men när bilder på döda barn hamnar på trackern? - då ligger de minsann kvar.

In absurdum verkar den nyliberala “internethögern”, eller vad man nu ska kalla den, alltså hävda att “information vill vara fri” och att ingenting bör göras för att “censurera internet”, som man kallar det. Grundinställningen verkar vara att ingen information är skadlig nog för att inte kunna publiceras. Till och med barnpornografi slåss vissa av piraterna för att legalisera, medan andra har gett upp.

När det gäller omsorgen om den egna ändalykten verkar dock samtliga vara villiga att kompromissa om sin ideologi. Peter Sunde skickar mig följande rad efter att jag publicerat ett kritiskt inlägg om The Pirate Bay där hans (riktiga) efternamn fanns med. Avsikten var att få bort namnet från bloggen, vilket jag faktiskt gick med på:

<brokep> någon respekt kan du väl visa mina anhöriga i alla fall

De flesta tycker nog att denna efterlysta respekt även bör gälla de som blivit av med sina små barn, och inte vill ha likbilder på dessa spridda på nätet. Sundes egen åsikt verkar vara tvärtom, även om han i SVT vill skylla på “åklagaren” som borde ha “sekretessbelagt” förundersökningen. Detta är givetvis mer eller mindre juridiskt omöjligt, men opinionen för en mer sekretessbelagd rättegång skymtar även fram på andra håll.

Men problemet är inte insynen i rättegångarna. De är, i motsats till “rättigheten” att publicera vad som helst på Internet, ett grundläggande krav för fungerande rättssäkerhet och demokrati. Obehagliga bilder, som kan ställa till med tråkigheter för privatpersoner, kan lika gärna vara fotograferade i smyg hemma i sovrummet eller liknande. Det är snarare Internet som utgör problemet än systemet med offentliga rättegångar.

Egentligen är det inte heller “Internet” som är problemet i Sverige, utan snarare två stora men mer eller mindre juridiskt “befriade” sajter. De flesta sajter tar ju nämligen bort material (t.ex. Youtube och Facebook) om det anses stötande eller kan vara ett angrepp på en person, såsom förtal. Två sajter som jag känner till och som är verksamma i Sverige gör det inte: Google och The Pirate Bay. Google rensar visserligen ut länkar till upphovsrättsskyddat material, men knappast på bilder av döda människor eller länkar till förtal eller liknande. (Sannolikt hade man dock vikt ned sig inför ett sådant pressuppbåd som nu riktas mot The Pirate Bay.)

Anledningen till att The Pirate Bay och Google annars har en arrogant inställning till innehållet i sitt eget sökindex är ju att man, som ett mantra ungefär, kan upprepa det faktum att ansvaret ligger hos den som publicerar materialet, och inte hos Google/TPB (som ju bara länkar). Så är det nämligen, rent juridiskt. Men i många fall, t.ex. när förtal dyker upp när man Googlar på en privatpersons namn, är det ju Google som står för själva “publiceringen”, och inte webbhotellet där innehållet ligger (som ju annars skulle vara helt okänt och inte göra någon skada). “Publiceringen” sker i och med att sökmotorn gör materialet känt.

Så vad behöver man då göra för att komma åt sådana som TPB och Google? Ett förslag är att se över den gamla BBS-lagen, som ju fanns redan innan Google och TPB startades och som var tänkt att skydda enskilda från angrepp på datoriserade diskussionsforum, bland annat. Om “länkning” ska kunna medföra skadestånds- och/eller straffansvar är detta dock något som sannolikt också kräver en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen. Jag är ingen jurist så jag vet inte, men förslagsvis skulle något liknande det följande läggas till under rubriken “Skyldighet att ta bort vissa meddelanden” i just BBS-lagen:

§ 6. Den som tillhandahåller ett elektroniskt register över hänvisningar till meddelanden, som sammanställts på ett sådant sätt, är av sådan art eller har sådan omfattning att registret inte utan svårighet kan spridas så som muntligt eller tryckt meddelande, har ansvar enligt 5 § också för det meddelande som registret hänvisar till.

Förslagsvis kompletterar man med lite definitioner av begrepp samt tidsfrister för borttagning, vad som händer om länken är död för tillfället och liknande. Kanske skulle man också ställa krav på att sajtens användare direkt kan rapportera (elektroniskt) om ett meddelande utgör något av det som enl. lagen är skäl för borttagning. Tekniskt sett är det inte svårt att lagstifta bort möjligheten att “skylla på användarna” samtidigt som man bibehåller friheten för vem som helst att starta en seriös sökmotor.

Om rätt väg att gå nu verkligen är en lagändring (vilket jag instinktivt betvivlar) så bör det i alla fall inte ske genom att man inför ökad sekretess i våra domstolar. Istället bör sökmotorerna, såsom Google och TPB, fråntas möjligheten att skylla på användarna, och tvingas ta ansvar för vad de länkar till. Det är inte alls så omöjligt som de vill framställa det eller så tekniskt krävande som vissa tycks tro.

Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, arboga, yttrandefrihet, rättssäkerhet, bbs-lagen, tpb, pirater, piratpartiet, fra, fra-lagen, tryckfrihet

USAs ambassadör i Sverige, Michael M Wood, skriver på SvDs debattsida Brännpunkt att Sverige noga bör överväga en gasledning i Östersjön, samtidigt som han uppmuntrar Sveriges utveckling av alternativa energikällor. Ett ganska ovanligt diplomatiskt utspel med en del tänkvärda rader.

USA är givetvis rädda att Europa gör sig allt för beroende av ryska energikällor, och därmed tvingas till eftergifter nu när Ryssland höjer aggressionsnivån i energipolitiken.

“Vi är alla väl medvetna om att Ryssland inte tvekar att använda energi som påtryckningsmedel. På nyåret 2006 stängde Ryssland naturgasflödet till och genom Ukraina på grund av en avtalsdispyt. (…) I maj 2007 avbröt Ryssland sina leveranser av oljeprodukter och kol till Estland på grund av den estniska regeringens beslut att flytta ett monument till minne av Röda armén till en något mindre iögonfallande plats.

Sverige är världsledande på alternativ energi, menar Wood, samtidigt som ett känt problem här hemma är att ingen inhemsk riskkapitalist vill vara med och investera i framtagandet av nya energikällor. Kärnkraft (som en majoritet av svenskarna numera stöder) och vattenkraft står för närmare 100 procent av elförsörjningen och ökningen av etanol- och elhybridbilar gör att vi inte ens är beroende av olja för transportsektorn på lång sikt.

Wood säger sig jobba mycket för att knyta kontakter mellan amerikanska investerare och svenska företag inom alternativa energikällor. Det tackar vi för. Men amerikanarna har såklart också en tydlig säkerhetspolitisk tanke med sitt nyvunna miljöengagemang:

Sverige kan utifrån sin position som relativt självförsörjande vad gäller energi ta en ledande roll i arbetet för att minska beroendet av rysk energi. (…)

Detta möte understryker en ökande oro kring Europas energiförsörjning i efterdyningarna av Rysslands aggression mot Georgien. Vi måste fortsätta utveckla alternativ energi och dessutom finna nya vägar för import av den olja och gas som vi, för tillfället, inte kan klara oss utan.

Klocken 09.30 imorse kom räntebeskedet från Riksbanken, och nu spår SEB boprisförändringar på -20% över en tvåårsperiod.

Så kan det gå.

Feministen Liza Marklund har slagit huvudet på spiken några gånger i debatten om brott och straff. I dagens Expressen hittar vi en rubrik som jag aldrig trodde skulle få tryckas i en svensk tidning: “Flink borde ha fått nåd“.

Jag förstår att de anhöriga vill låsa in Mattias Flink och slänga bort nyckeln, men nu är det ju inte - tack och lov! - de närstående som utdömer straff i vårt land.

En mycket ovanlig åsikt i dagens Sverige, då ju gemene man går runt och tror att straff och fällande domar främst är till för att “ge brottsoffren upprättelse”. Som om vi levde på 1600-talet ungefär.