Widar Nord

På Pilgatan här på Kungsholmen anmäldes en kvinna (nedan: Norrmälarstrandsprofilen) imorse för våldtäkt av en man hon hittat på krogen.

När paret, vid viss berusning får man anta, kommit hem till mannens lägenhet hade kvinnan velat ha sex. Detta sade sig mannen inte kunna eller vilja, varpå kvinnan iställlet sög av honom, eller något liknande.

Istället för att freda sig valde mannen, liksom så många kvinnor, att istället använda den nya våldtäktslagstiftningen till hjälp. Han dunkade således, klockan 08.23 imorse, resolut in en polisanmälan för våldtäkt hos polisen på Polhemsgatan, sannolikt i hopp om stora skadeståndsmöjligheter. Norrmälarstrandsprofilen hämtades av polis till Södermalms polisstation men häktades, såvitt bloggen vet, inte.

Det återstår att se huruvida åklagaren, trots HD domen som jag skrev om förra veckan, kommer att välja att åtala för “våldtäkt”. Förmodligen nöjer han sig med “sexuellt tvång”, eftersom vi har att göra med ett manligt sexualbrottsoffer. I domen, samt tidigare fall från 2006, framgår att män inte kan bli “våldtagna” ens om saker förs upp i ändtarmen och liknande, utan att det i så fall ska heta “sexuellt tvång” hur klandervärt övergreppet än är. Det framgår även att all form av ofrivillig beröring av en kvinnas underliv, oavsett i vilket sammanhang och mått av klandervärdhet, ska rubriceras som “våldtäkt” och straffas med lägst 2 och högst 10 års fängelse.

En vink om hur mycket HD-tanternas dom tas på allvar kan tyvärr inte utläsas ur kammaråklagare Johan Strömbäcks beslut att åtala dagens andra våldtäktskvinna, 23åringen, för “våldtäkt mot barn”. “Våldtäkt mot barn” är som bekant inte våldtäkt utan frivilligt sex omdöpt till våld av Thomas Bodström.

Om man gör som HD, och dömer idiotiskt men skyller på förarbetena, kanske man kan undvika att fälla även den senare kvinnan för “våldtäkt mot barn”. Lagstiftaren Thomas Bodtröms mening är ju, enligt hans egen utsago, att lagen ska användas som “markering” mot “unga pojkar” som fått för sig att det är “ok och fullt acceptabelt att utnyttja tjejer”. Utnyttja som i att ha frivilligt sex, dvs. Huruvida Bodströms mindre könsneutrala funderingar fått fäste i någon departmentspromemoria eller proposition värd att hänvisa till i rätten får dock tiden utvisa. Jag vet det inte.

Kyssar räknas ju än så länge inte som våldtäkt däremot och därför klarar sig dagens fjärde kvinnliga sexualförbrytare, boråskvinnan, med ett åtal för sexuellt ofredande.

Hur som helst ska det bli grymt intressant att se utgången i Kungsholmsmålet. Oavsett brottsrubricering (som förmodligen blir sexuellt tvång/ofredande) så kan man ju få avnjuta en sån där sexualbrottsdom som bygger på “trovärdighet” när ord står mot ord. Och i ett sådant läge nedvärderas så gott som alltid mannens utsaga, om brottet är av sexuell natur.

Dagens våldtäktskvinnor i pressen:
Kvinna åtalas för våldtäkt mot barn
Mamma åtalad för sexuellt ofredande
Misstänkt våldtäkt på Kungsholmen
Ung kvinna åtalas för pojkvåldtäkt

Vad betyder ordet tabu? På Wikipedia kan man läsa att tabu är en allmän uppfattning, ofta grundad i religion, att något är heligt eller förbjudet. Då en aktivitet eller sedvänja klassificeras som tabu förbjuds den ofta, och görs kriminell, enligt samma nätuppslagsverk. Motsatsen till tabu är alltså politisk korrekthet.

Så när SVT gör sin satsning på TV-programmet “Tabu” kan man nästan skratta ihjäl sig. Till studion har SVT bjudit in allehanda tyckare i sexualpolitiska frågor, vilka i kör sitter och jamsar med varandra i åsikter som alla låter antyda att svenskar är så särdeles sexuellt frigjorda i jämförelse med andra. Det är bland annat fantastiskt att våra Apotek säljer sexleksaker (men bara till kvinnor!) och att man numera - herregud - kan prata öppet om kvinnors sexuella njutning. Det som varit ett sådant tabu!

Programledarparet har den fantastifulla könsfördelningen 100% kvinnor, varav den ena är lite yngre och dessutom jobbar som serietecknare av erotiska serietidningar. När hon ska förklara vad som gör hennes tabubelagda serietecknande så speciellt heter det att:

- Jag har varit väldigt noga med att objektifiera mannen i mina tidningar. Om du till exempel tar den här bilden här, liksom, kolla in muskelaturen. Här är mannen verkligen objektifierad!

Ser man på! Och när det vankas tabubelagt reportage så har man valt att belysa den stora afrikanska sexturismen, där medelålders kvinnor reser till fattiga länder och köper sex av unga svarta män. DN framför i sitt reportage om programmet, Hon trotsar fördomar (sic!), följande tabubelagda åsikt:

Nanna är också svenska, 56 år och mycket medveten om att hon ibland blir manipulerad och utnyttjad.
- Det finns ingen jämlikhet mellan man och kvinna här i Afrika. De afrikanska männen förstår över huvud taget inte vad det ordet betyder. (…) Överlevnad och manipulation hänger ihop här, säger Nanna.

När studiosnacket om afrikakvinnorna kommer igång i “Tabu” är den enda negativa åsikten följande:

- Det enda som gör mig lite oroad är att hon talar om afrikaner som ett enda folk. Som om det vore någon slags ras från ett enda land. Hon säger inte gambier, till exempel!

Vad SVT bjuder på är alltså objektifiering av män, kvinnliga sexköpare som anses “bli utnyttjade” för att de får betala för sig, löspenisar men inga plastfittor på statliga Apoteket, och ett evigt tjat om pornografi för kvinnor och kvinnlig njutning samt en oändlig upprepning av lögnen att kvinnlig njutning ju är något som “anses tabu idag” och som “man inte kan prata om”.

Men hur är det i verkligheten? Talar vi inte 100 gånger mer om kvinnlig njutning än om manlig? Är inte manlig sexuell njutning ett verkligt tabu, ständigt under kriminalisering? Är det inte till och med svårt att vandra i det annars så avsexualiserade offentliga rummet utan att se löpsedlar som handlar om just kvinnlig sexuell njutning? Kan man ens läsa en runktidning av typen Slitz idag utan att behöva stå ut med sextips i stil med “Så ger du flickvännen bättre orgasm” och så vidare? Och har inte dildos funnits i urminnes tider i varje postorderkatalog, men sexleksaker för män helt lyst med sin frånvaro, precis som på Apoteket?

Och varför är det enda någon kan säga, om att svenska medelålders äckelkärringar knullar fattiga negrer mot betalning, att det finns en risk att negern inte “förstår jämställdhet”? Borde inte tanthelvetet åtnjuta samma fängelsestraff som svenska manliga sexköpare och sluta gnälla istället? Tydligen inte.

Nej. SVTs “Tabu” har fel namn. “Politiskt korrekt” borde programmet heta. Som underhållning, om man vill hånskratta åt sitt eget lands förfall, duger SVTs “Tabu” dock alldeles utmärkt. Titta därför gärna. Programtiderna finner du här.

Katrine Kielos. Foto: Expressen

Så var det då dags för ännu ett stjärnskott på våldtäktshimlen att göra sin verkliga debut. Kulturskribenten Katrine Kielos, känd från sin blogg och tidningen Expressen, har skrivit en bok om våldtäkt. Som väntat är det dock inte någon speciellt intressant läsning.

“Sexualiteten upplevs olika beroende på kön”, slår Kielos fast. Den åsikten, i en eller annan form, är den enda i boken som saknar källhänvisning och alltså måste tillskrivas författaren själv. I övrigt rör Kielos ihop en enda stor soppa av akademiska källor (Ann Heberlein, Susan Brison, Judith Butler) med i ämnet obildade våldtäktsentreprenörer (Katarina Wennstam) och en hel del rena galningar (Robin Morgan, Susan Griffin, Catharine Alice MacKinnon).

Genom att ena stunden citera och andra stunden skriva faktatext med källhänvisningar, bygger Kielos sin bok utan att ens beröra vad hon själv tycker eller tänker kring våldtäkt. Även om detta kan tyckas en smula fegt så är det såklart acceptabelt. Vill man inte debattera så kan man ju alltid resonera. En tråkig följd av Kielos format på framställning är dock att det blir omöjligt att hänga med även i det så kallade resonemanget. Citaten och de lösryckta åsikterna saknar en röd tråd.

Lite då och då bryter Kielos emellertid av med en skönlitterär intrig. Det är en novell i jagform som återkommer då och då mellan kapitlen. Med den unga författarens språkliga tafatthet beskriver Kielos hur en artonåring går ut på krogen, träffar en kille och hänger med honom därifrån, för att sedan bli våldtagen. Kielos lyckas i sin historia inget vidare med att erbjuda en förklaringsmodell till sin egen (och fästmannens) politiska krav på att sex i Sverige ska föregås av ett uttryckligt samtycke:

Någonstans funderade jag på om jag borde sagt nej. (…) De säger att det betyder vad det betyder. Inte som alla andra ord som inte betyder vad de betyder utan som betyder något annat. Nej, ett nej är ett nej. Just därför vågade jag inte säga nej.

Och det faktum att nära hälften av våra kvinnor i så fall också skulle få sitta av fleråriga fängelsestraff förklarar Kielos med att våldtäkt är ett “könat” (dvs könsbundet) brott och genom att (likt Högsta domstolen) hävda att män och kvinnor blir olika kränkta av våldtäkt:

Är det verkligen så att bara för att våldtäktsmän inte är passiva offer för den rena kraften i kvinnans sexualitet, så betyder detta att våldtäkt över huvud taget inte har med sexualitet att göra?
…
En våldtäksman attackerar ju faktiskt inte med knytnävarna. Han attackerar med sin sexualitet och sitt kön, mot hennes sexualitet och hennes kön. Ibland är han medveten om vad han gör, ibland tror han att han bara har sex. Hur som helst borde det medvetna eller omedvetna valet av vapen vara signifikant.

Våldtäkt och romantik är en bok du önskar att du inte köpt. Efter 120 glest skrivna sidor är du mest bitter över att du inte lyssnade på varningsklockorna redan i bokhandeln. Dvs. när du med avsmak betraktade det superkommersiella och glättiga omslaget (som förlaget låtit trycka delvis i rosa tyg) med den stora bilden på en välsminkad Katrine Kielos, och helt enkelt insåg att här har vi skit i lyxförpackning, som så många gånger förr.

För hur stort behov Kielos än har av att ge läsaren en bild av sig själv som verkligt intellektuell, så misslyckas hon både med att hålla boken vetenskapligt vederhäftig och att föra några som helst nya resonemang. Våldtäkt och romantik tillför ingenting, den upprepar bara vad som redan sagts. Och författarens försök att briljera är, trots massivt bruk av ord som autonomi, signifikans, dikotomi, narrativ och poststrukturalist, alltjämt bara tydliga exempel på svenskt, feministiskt självhävdelsebehov.

Men trots att Kielos skrivit något som platsar bättre som novelluppsats i gymnasieskolan än i en svensk kommande bestseller, behöver hon knappast oroa sig för kritik. Det fina med att vara feminist är ju nämligen att alla försök till sådan kan avfärdas som manssamhällets konspiration, även om det i vissa fall är svårare än vanligt.

Kielos inleder sin bok med att i fetstil upprepa en gammal klyscha. “Vi måste prata om våldtäkt”. Vad hon dock tycks ha missat är att man, i alla fall för att skriva en bok i ämnet, gärna också får ha någonting vettigt att säga om saken.

Andra bloggar om: våldtäkt och romantik, katrine kielos, katrin kielos, våldtäkt, feminism, genus, våldtäkter, sexuella övergrepp, ann heberlein

Inga besökare nu heller, trots att jag efter förmåga försöker anpassa mig till vad världens smartaste medborgare - svenskarna - efterfrågar och därmed skriva precis så som sveriges största blogg gör.

Hmm. Kanske får jag lägga ned det här projektet snart. Att skriva en blogg utan läsare är ju som bekant inte vidare meningsfullt.

Även om det är rätt personer som läser (vet jag - ni är grymma!) så var ju ambitionen inte att skriva en blogg för bloggare, mediakritiker och journalister, utan för vanliga och tyvärr alltid röstberättigade svenssons som kan behöva höra något annat än vad manstreammedia vanligen förmedlar inom de ämnen jag berört genom åren.

Nåja. Tillsvidare kommer det att bli glesare mellan inläggen men jag hoppas att jag kan hålla en lite högre kvalitet än den sista tiden när något väl postas. Rättsfallsbevakningen kommer dock i princip att läggas ned.

Delvis beror det på tidsbrist och delvis på att våldtäktshysterin faktiskt lagt sig en smula. Måhända har därmed också behovet av en blogg som denna minskat. Pöbeln lät ju till exempel bli att entydigt vifta med högafflarna under justitiemordet av Tito Beltran. Många, även kvinnor, uttryckte förvåning över att Beltran blev dömd enbart på historier.

Att 90% av alla dömda våldtäktsmän blir dömda på just historier och att en väsentlig del av dessa förmodligen inte är skyldiga är en annan sak, men även om alla inte håller med om detta så tycks det ändå som att debatten är på väg att nyanseras.

Istället för att fortsätta vara arg i bloggen varannan dag kommer jag därför att följa utvecklingen och posta något lite då och då när det passar.

Peace out, och på återseende!

Hej! Här är dagens out fit stil som är inspirerad av den samtida IT-nörden runt just Stureplan

Brun Kavaj: H&M - 199 kr
Solglasögon i äkta plast: Tom Ford 3 240 kr
Vita Sneakers: Lacoste - 1 299 kr
Grönt mockaskärp: Hugo Boss - 899 kr
Blåjeans: G-Star raw 2 100 kr
T-shirt: Gant 399 kr

Anlednignen till att jag har råd att köpa så mycket ämrkeskläder är föstås att jag är miljonär på min bloggg!!

Nu ska jag och min MUF-kickcers gäng ut och spöa sossar på stan - hejdå!

Andra bloggar om: modebloggar, mode, kläder, kvinnliga huvudintressen, idiotiska bloggar, blondinbella, meninglöst trams, som folk vill läsa, sveriges största blogg

Från nästan 5 000 personer om dagen till 800 - på ett år! Vad är det här? Var tar ni vägen? Behövs det en ny stureplansvåldtäkt eller ska jag skriva om något annat än rättssäkerhet och feministisk juridik? Har ni tröttnat?!

Så idag var det då äntligen sagt. Att kvinnor ska kunna bli dömda för våldtäkt i Sverige är, trots en lagtext där det faktiskt är möjligt, självklart någonting som vi bara kan drömma om.

Högsta domstolen har nämligen idag förklarat, i två av varandra oberoende domar, att det är en skillnad i “kränkning” beroende på om brottsoffret är man eller kvinna. Ett kvinnligt könsorgan blir nämligen, enligt HD, mer “kränkt” än ett manligt vid övergrepp som sker när offret sover eller är redlöst berusad.

När det gäller sexuella handlingar mot personer som befinner sig i hjälplöst tillstånd gäller alltså sedan idag följande huvudregel som svensk juridisk praxis:

Att onanera åt en utslagen man = sexuellt tvång (högst två års fängelse)

Att onanera åt en utslagen kvinna = våldtäkt (2 - 10 års fängelse)

HD, som i båda fallen bestod av justitieråden Gertrud, Ann-Christine, Ella, Kerstin och Lena, slår fast:

Att en gärningsman onanerar åt en annan person torde i de flesta fall inte utgöra ett sådant övergrepp som innefattar en kränkning jämförlig med den som uppstår vid ett påtvingat samlag.

Således ska det inte dömas för våldtäkt utan för sexuellt tvång. Trots att målsägande i det här fallet var en pojke (17 år) i viss beroendeställning, som blivit utsatt för övergrepp av någon som både var hans arbetsgivare och betydligt äldre. Den utslagne pojken får alltså finna sig i något så fånigt som fyrsiffriga skadestånd.

I det andra avgörandet, med kvinnlig målsägande (22 år), blir det dock andra bullar. Såhär låter det när samma bastanta damer skriver domskäl i ett fall där en jämnårig kille tafsat den sovande tjejen mellan benen:

Hovrätten har dömt DJ för att ha stuckit in sina fingrar i LBs underliv medan hon sovit. Han har enligt vad hovrätten funnit utrett avbrutit sitt handlande så snart LB vaknat och klargjort att hon inte var intresserad av sexuellt umgänge. … Händelsen utspelades i LBs bostad, dit DJ och en kamrat till honom kommit för att övernatta.
…
Även i beaktande av att händelseförloppet varit kortvarigt måste den handling som DJ utfört med hänsyn till kränkningens art och övriga omständigheter anses jämförlig med samlag. Den gärning som hovrätten funnit styrkt skall alltså bedömas som våldtäkt.

Hoppla hoppla. Två år i fängelse för lite tafsande på en tjej som sover. Grattis!

Domarna hittar ni här (målsägande är pojke) och här (målsägande är kvinna).

P.S.
För er som glömt hur man såg på saken förr i tiden, innan avsexualiseringen av samhället blivit vad den är idag, kan följande citat från Big-Brother-Olga, som fick en fefferoni uppkörd i fittan, vara väl talande:

Jag kan förstå att det kan uppfattas som sexuella trakasserier. Men jag känner mig inte kränkt - jag ser det som ett dåligt skämt.

Och för er som läst domarna och förberett en förklaring med hänvisning till svenska tabun, såsom “men det är ju penetreringen som är det hemska”, så kan ni läsa denna HD-dom från 2006. Där har en förskolelärare pillat en fyraåring i stjärten så att smärta uppstått, men ändå inte ens lyckats blivit dömd för “våldtäkt mot barn”. Ni vet, det där brottet som 19-åringar blir dömda för om de har frivilliga samlag med sina strax under 15-åriga flickvänner.

Andra bloggar om: våldtäkt, hjälplöst tillstånd, högsta domstolen, praxis, nja 2008, kvoteringskossor som justitieråd, genusperspektiv

I så gott som alla andra civiliserade länder har man ju någon anständighet på det hela. Till exempel lite lättklädda tjejer av attraktivt snitt.

Men i Sverige firar vi våren genom att ställa ut rikets minst sexiga medborgare - KTH:arna - på gator och torg. Ja ni vet, människorna i fula overaller som snart ska ta examen från det där malliga lärosätet på Valhallavägen, nu i stolt följe av egenhändigt konstruerade fordon byggda av skrotbilar, begagnade toalettstolar och diverse annat skräp.

Quarnevalen är inte bara en jättetöntig gatufest med nördhumor man tröttnat på redan i högstadiet, den är också i mångt och mycket en ren freakshow. Måhända skulle den tjäna som socialantropologiskt studieexempel i hur insnöade grupper kan utveckla en egen och för omvärlden mycket tråkig “humor”, men som nöje på stan fyller dumheterna ingen som helst funktion.

Innan det nu är sommar på riktigt och det är dags för politiskt korrekt freakshow omgång 2 i Tantolunden, så gäller det faktiskt att hinna fly landet.

Om någon vill följa med så har jag några förslag. Vad sägs till exempel om springbreakfirandet i USA, en riktig Karneval i Brasilien eller kärleksfestivalen i Österrike till exempel? Här hemma har man ju som bekant feministat sönder varje anständigt försök till liknande arrangemang.

Andra bloggar om: avsexualiseringen av samhället, politiskt korrekta nöjen, hata kth, quarnevalen, carnevalen, quarneval, kth, kungliga teknika högskolan, civilingenjörer, kthare, oskulder, nördar, valhallavägen

Det är tråkigt att vänstern inte har någon egen ledarredaktion, för de förtjänar ju att få sina åsikter förfinade och förädlade på samma sätt som liberalerna till exempel.

Så sa Peter Wolodarski, ledarskribent på Sveriges Malligaste Morgontidning, i TV-programmet Mediemagasinet någon gång under 2005. Därför är det faktiskt en smula roande när samme ledarskribent idag faktiskt förädlar en av bloggens argaste, och minst regeringsvänliga, tyckanden:

Schenström och Axén Olin har båda tillhört moderaternas topp. De har varit med om att med moraliska undertoner göra arbetslinjen till partiets huvudnummer, vilket medfört skärpta krav på sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade.

Kristina Axén Olin kan livet ut finansiera sin hemmatillvaro med en generös pension från Stockholms stad, som baserar sig på hennes tio år som heltidspolitiker.

Att han missar genusperspektivet var dock väntat. Jag läste Schenström-snyfteriet i Resumé och såg, liksom i rapporteringen av Schymans skattefusk, ingen annan förklaring till bristen på kritiska frågor än de att alla tre är kvinnor. I VpK-fallet fick man ju mot slutet intrycket att Schyman var oskyldig till skattebrott och att hon “friades” i rätten, när ingendera var fallet.

Har egentligen inte tid att blogga, men eftersom det är första maj så ska jag passa på att berömma SEKO för årtiondets första lyckade vänsterkampanj.

Efter 20 års tjat om porrförbud, kvinnolöner, tjatsexvåldtäkter och könsdiskriminerande reklam känns det befriande att se vänstern föreslå något nytt, och samtidigt traditionellt solidariskt, för en gångs skull.

Återförstatligande av misslyckade privatiseringar borde vara tidens melodi för den nya vänstern. Det räcker med att titta på Stockholms kollektivtrafik, 3G-täckningen i glesbygden eller möjligheten att betala räkningar med kontanter, för att förstå varför staten kanske ska sköta vissa saker även i ett land med EU-medlemskap och marknadsekonomi.

Sverige håller nämligen på att bli ett U-land på grund av privatiserings- och besparingshysterin. Ett land där det inte går att resa kollektivt, inte går att betala med kontanter och där det inte finns postkontor, snart inte finns bankkontor och där alla människors rätt till telekommunikation snart är ett minne blott. Människors pension ligger i händerna på diverse (flera numera internerade) direktörer i privata försäkringsbolag och den som inte vill riskera sina besparingar på aktiemarknaden får numera en bankränta som är lägre än inflationen. Det håller inte i längden och det är fler än KPMLR som stör sig på det.

Kvar att förklara, för SEKOs del, är dock huruvida en röst på sossepartiet skulle rädda våra statliga verk. Det står ju 24 - 2 i utsålda statliga storbolag mellan sosse- och högerregeringen. Och nu verkar det ju dessutom som att smygsossen Anders Borg kommer att stoppa utförsäljningen av Svenska Spel. Är det således borgare som SEKO vill se vinna valet 2010?