Widar Nord

Det är alltid kul att se hur feminism som ideologi fungerar om man provkör den i verkligheten

I Sundsvall försökte man, efter fackliga påtryckningar, testa ett antidiskrimineringsprojekt med “avkodade” jobbansökningar, som gjorde att chefen som skulle ta ställning till ansökan inte fick veta huruvida den sökande var man eller kvinna.

Resultatet?

Av en mängd ansökningar valde man ut fyra medelålders, heterosexuella män.

Slutsatsen?

Metoden ger ingen “garanti mot diskriminering”, säger Kommunal.

Rätt utläst ger den inte Kommunal möjlighet att tvinga fram diskriminering av medelålders, heterosexuella män, gissar jag. För får Kommunal/SKTF bestämma så är det ju bara fint folk från feministrörelsen och HBT-lobbyn som ska få bli chefer inom kommunen. Allt annat vore kränkande.

Källa: SMP

Enligt min förra artikel om bolånejävet hade svenska mäklare fel när de påstod att priserna redan i praktiken steg och att de inom en månad skulle vara högre än innan jul.

Såhär en månad senare kan man konstatera att mäklarna ljög och att bloggen som vanligt talade sanning. Nu har till och med de bostadsrättsägande journalisterna i affärspressen blivit tvungna att nyansera sin boprispropaganda en aning.

Till exempel gör man först nu den helt självklara jämförelsen med det permanenta prisraset i Danmark. Man inser liksom att Stockholm och Sverige inte är något unikt bostadsfenomen där priser aldrig sjunker och där de ska stiga 10 gånger generalindex varje år i all oändlighet.

Sveriges priser är övervärderade

Nu är det vrakpris på bostäder

Ok, jag fegade ur.

Men att rekrytera Diesen och Leijonhufvud för att utreda behovet av en samtyckeslag är fortfarande lika dumt som att låta ett gäng nynazister utreda sanningen om Förintelsen.

För att illustrera denna enkla självklarhet behöver dock inte undertecknad ta i lika mycket som nyss.

Peace out!

Miljöpartiets våldtäktsdreamteam.

Det kommer att bli olagligt att ha sex med kvinnor som man träffat på krogen, om Miljöpartiet får bestämma. Man tycker nämligen att våldtäktslagen är otillräcklig eftersom den inte “skyddar” den som i fyllan och villan bestämmer sig för att ha sex med någon som i nyktert tillstånd hade ansetts allt för ful.

Lösningen heter bland annat samtycke och våldtäktsklassning av sex med kvinnor som befinner sig i en “särskilt utsatt situation”, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Där tar straffrättsprofessor Madeliene Leijonhufvud upp ett exempel från Jordbro, som jag skrivit om förut:

- Eftersom de inte använde våld eller hot kunde bara en av männen dömas för våldtäkt. Hon var inte så berusad att hon bedömdes som hjälplös.

Leijonhufvud får det att låta som någon typ av gruppvåldtäkt där endast en man blev fälld eftersom de andra inte använde våld, men så var det inte. Våldtäkten var en isolerad händelse (långt efteråt) och de (helt) andra två pojkarnas sex med tjejen var ömsesidigt frivilligt - alltså blev de inte fällda för våldtäkt.

För en normalt funtad människa är inte detta några problem att förstå. Miljöpartiet, eller snarare Peter Eriksson, har dock någon form av komplex kring det här med frivilligt sex och har därför anlitat den pensionerade straffrättsprofessorn och sexualbrottsdebattören i fråga för att göra en “utredning av våldtäktslagen”.

Man kan naturligtvis fundera över det kloka i att anlita en ökänd extremist på området - vars slutsats redan är given - för att göra en pseudoutredning som bara kan slå fast en enda sak. Än mer komiskt blir det när Leijonhufvud på Miljöpartiets hemsida berättar om vilka övriga militanta sexualbrottsdebattörer som ska “utreda” Peter Erikssons förslag:

Leijonhufvud kommer att samla en expertgrupp omkring sig, bland andra Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms Universitet.

På en enda rad i instruktionen till “expertgruppen” avhandlar Miljöpartiet sina funderingar kring rättssäkerheten:

“Rättssäkerhetsaspekten för den tilltalade ska särskilt beaktas.”

Haha. Som om Diesen och Leijonhufvud skulle klara av det. Valet av personer i “expertgruppen” utgör en självklar garant för att så icke kommer att ske. Diesen har så svårt att förstå att någon som utpekas som skyldig kan vara oskyldig att han nyligen lyckades få tidningen Juridisk Tidskrift att bli skadeståndsskyldiga för förtal, efter att han ljugit om att en oskyldig man blivit dömd för sexualbrott i en publicerad artikel. Eftersom han förmodligen har svårt att få in fler artiklar i JT och SvJT efter denna fadäs kan han inte fortsätta sitt vanliga statsfinansierade heltidsdebatterande i fackpressen, utan måste hitta nya inkomstmöjligheter. Miljöpartiet to the rescue!

Det ska bli intressant att beskåda vilka ytterligare dårar som Miljöpartiet kommer att knyta till sin expertgrupp på våldtäkter. Att alla är med i den militanta antisexorganisationen Ecpat kan vi i alla fall vara säkra på. Så ser det i vart fall ut hittills. Vad säger ni om t.ex. Thomas Bodström, Monica Dahlström Lannes eller kanske sexualbrottsvittnesexperten med egen erfarenhet - Carola Häggkvist?

Tragikomiskt ska det i alla fall bli att läsa deras slutsatser.

Andra bloggar om: våldtäktsfanatism, idioti, carola häggkvist, christian diesen, madeliene lejonhufvid, hjälplöst tillstånd, frivilligt sex, sex, prostitution, våldtäkt, feminism, politik, vänster, höger, mediekritik, miljöpartiet, peter eriksson, maria wetterstrand

Alexandramannen i TV3s “Efterlyst”.

I veckan kom boken Alexandramannen ut på Wienco förlag. Den är skriven av journalisten Katia Wagner och fick en del uppmärksamhet i SvD förra veckan när tidningen publicerade ett utdrag ur första kapitlet. Sydsvenskan gjorde även en recension, så den som vill ha snabb information om boken gör nog bäst i att läsa där. Här i bloggen tänkte jag nämligen fördjupa mig en smula.

Historien om “Alexandramannen” har redan från start intresserat och förvånat mig. Härvan började med att pressen rapporterade hur en man från södra Sverige hade “lurat sig till sex” av ett stort antal flickor som han övertalat genom att påstå sig vara ung kvinna på nätet. Offren för lurendrejeriet skulle vara mellan 14 och 18 år, hette det i den inledande rapporteringen.

När domen kom i mitten av 2006 var det fler än jag som inte trodde våra ögon.

– Det var som fan. Fick han elva års fängelse? Det måste vara unikt, sade psykologen Anders Nyman på Rädda Barnen till Sydsvenskan.

Elva års fängelse, och livstids utvisning (till Irak). Det är mer än vad många mördare fått på senaste tiden.

Men boken Alexandramannen handlar inte om juridik eller rättssäkerhet. Den handlar om människor och mänsklighet, får man nog säga. För även om utformningen är så glättigt kommersiell att det sticker i ögonen, så lyckas journalisten Katia Wagner faktiskt ganska väl i sitt uppsåt att både uppröra och, får man anta, folkbilda utan att det hela blir moraliserande.

Boken tar upp vilka människoöden som döljer sig bakom målsägarpseudonymerna M, J, L, E, P och S. Det verkar som om tjejerna fått berätta utifrån sin egen horisont och kunnat göra det relativt obehindrat, då intervjuerna inte ger intryck av att ha blivit tillrättalagda. Av denna anledning är boken i stora stycken också mycket svår att känslomässigt ta sig igenom. Då och då blir den så magstark att tårarna är nära, i alla fall för den icke uppenbart empatistörde läsaren.

Så känns det när man läser om trettonåringen L som första gången blir uppringd av Alexandramannen på telefon, och tycker att han låter som ett mumintroll. Hon älskar ju de finländska sagotrollen och bestämmer sig genast för att hon vill träffa honom.

Genomgående är också de tragiska familjeöden som cirkulerar kring de utsatta tjejerna. Som flickan som vill hjälpa sin heroinberoende och handikappade mor, och därför träffar Alexandramannen för att tjäna ihop pengar till familjens mat. Ett bidrag som mamma sedan knarkar upp.

Men boken börjar med medelklassflickan M, som är 12 år och tidigt utvecklad för sin ålder. Folk trodde oftast att hon var 16 år på den tiden, säger hon i början av boken.

M är vacker. I årskurs fem var hon den populäraste tjejen bland killarna i klassen - men av tjejerna blev hon hårt ansatt för sitt slampiga klädval och sexuellt utagerande beteende. Hon träffade “Alexandra” på en mötesplats på nätet och övertalades senare via MSN att göra en nakenfilm framför webbkameran hemma i flickrummet. Den ska, enligt samma Alexandra, säljas till porrkunder i USA så M behöver inte oroa sig för att någon där hemma ska se filmen.

Alexandra påstår sig vara en 25-årig modell som då och då jobbar som eskort, där hon tjänar mycket pengar på att ha sex med rika kunder. Hon tycker att M ska börja sälja sex till hennes bäste kund, “FK”, eller Alex, som han också kallas.

Efter att Alexandra ihärdigt tjatat på M går hon med på att träffa Alex. Hon vill inte lova att hon ställer upp på sex men menar att vi “får se vad som händer”. Hon träffar Alex som hon upplever som snäll. Han ger henne pengar och presenter och hon har sex med honom mot betalning. Och så ska det hålla på. Trots att M lever i en medelklassfamilj och får pengar till vad hon behöver från pappa och mamma, fortsätter hon att träffa Alex hela tiden fram till gripandet.

Under tiden hinner nakenfilmen komma ut i området där M bor. Klasskamraterna tar avstånd från henne och hon kallas “porrstjärna” och “hora” i skolan. Lärarna håller sig undan, en IT-expert kommer och rensar skolans datorer och lokaltidningen skriver om att en “barnpornografisk film” påträffats med en tjej från bygden. M upplever att alla pratar om henne men att ingen pratar med henne. Ingen frågar hur hon mår.

M flyr till Alex och de träffas i största hemlighet. Hon spelar in fler filmer, trots sin medvetenhet om risken för att de läcker ut. Hon får betalt i form av kontantkort till mobilen.

Ovetande om att händelserna fortfarande pågår, utreder en socialsekreterare vad man ska göra med flickan efter att den första filmen kommit ut. I dagboksanteckningarna framgår att hon tycker att situationen är svårhanterlig:

“Vad ska man göra med en så ung tjej som gjort sexuella filmer och som haft sex för pengar? Och som säger att hon kan tänka sig att göra det igen?”

Socialen kontaktar Rädda Barnens expert som föreslår omhändertagande på fosterhem. Man tvingar M till regelbundna psykologsamtal och samtal med den ofta uppenbart oengagerade socialtjänsten. Någon fosterhemsplacering blir det aldrig. Däremot skickar man M mellan olika handläggare på socialen som alltid är dåligt insatta och ber henne ta om allt från början.

Boken lägger inte mycket tid på att lyssna på ömkanden och snyftanden från tjejerna, som faktiskt inte utmålas varken som offer eller oskyldiga och ovetande barn. Förmodligen beror det på att tjejerna helt enkelt inte känner sig som offer, då de i de flesta fall är överens om att de agerat av egen vilja, om än efter övertalning och tjat. För många har livssituationen redan från början varit helt sönderslagen, och deras möten med Alexandramannen ger alls inte intryck av att vara skälet, eller i vart fall inte det enda skälet, till att flera av tjejerna mår psykiskt dåligt.

Den avslappnade attityden till sex, i alla fall inledningsvis, är ett genomgående drag i deras historier. Flickan E berättar om när hon och hennes kompis för första gången satt på bussen och skulle träffa Alex:

- Det var så kluvet, vi var jätterädda och tänkte att vi är helt sjuka i huvudet, men samtidigt lockade pengarna otroligt mycket. Vi skrattade mest och sa att nu ska vi bli horor. Då gick vi i åttan.

Problemen ser nästan alltid ut att dyka upp först när socialtjänst, polis och psykologer börjar rota i vad som hänt. Utredningar av det här slaget är nämligen ingenting som sker på brottsoffrens villkor. Man får bilden av att utredarna - måhända omedvetet - önskar sig brottsoffer som mår sämre än vad de egentligen gör. Det är som att man, på ett ideologiskt plan, vill att sex alltid ska vara skadligt och traumatiserande, och denna önskan är så stark att själva önskan i sig - och de uttryck den tar sig (i form av tvångsåtgärder, psykologsamtal och rättsprocesser) - gör offren mer skada än vad brottet de utsatts för har gjort. M, som idag är 17 år, beskriver det hela såhär:

- Det där med “Alexander”, alltså Atheer, gör inget. Jag mår inte så dåligt av det. Jo, av rättegången, det var jobbigt. Men inte av det andra. Det tycker de på soc är så konstigt. De säger att det kommer senare i livet, att någon gång kommer en reaktion på det jag varit med om. Men jag kan ju inte pressa fram det.

Resonemanget från M går att begripa. Könsmogna människor kan förmodligen ägna sig åt frivilligt sex utan att det behöver innebära en psykisk påfrestning, även om den yngre är 12 år och den äldre är 26. Vad som är jobbigt att leva med, och som verkar leda till depressioner och svårigheter för tjejerna, är däremot familjens (pappans) och samhällets smuts- och skuldbeläggande resonemang kring vad som hänt. Den som ser ut att ha lidit störst psykisk skada av “Alexandramannen” är i regel målsägandes far.

I så gott som samtliga fall är det nämligen pappan som får komma till tals i egenskap av offer. Han anser sig förödmjukad, överkörd och i det närmaste själv våldtagen. Den spontana reaktionen från M’s far är att han ska leta reda på fanskapet som rört hans dotter, och spöa upp honom. Flickan L’s far berättar hur han var på väg till Alex bostad, men hejdade sig i sista stund:

- Jag ville bara ta ut honom i skogen och hänga ett bildäck över halsen på honom och tända på.

Att män har svårt att hantera tanken på sina döttrars sexualitet är inget nytt, men i fallet M blir det extremt. Pappan påpekar flera gånger i boken att han “inte vill veta några detaljer” och han smiter till och med ut under den sista rättegångsdagen för att slippa höra sin dotter berätta vad hon varit med om.

Denna mycket primitiva och patriarkala fobi finns djupt rotad hos många män och är förmodligen ett starkt skäl till att unga kvinnliga sexualbrottsoffer säger sig börja må dåligt först när brottet uppdagas. En far som fylls av smuts- och äckelkänslor av tanken på sin dotters sexualitet är förmodligen inte det bästa för någon som redan befinner sig i en utsatt situation. För hur naturligt primitiv den här alfahanneinstinkten än är, så innebär äcklet från faderns sida inget annat än ett känslomässigt avståndstagande från ett barn som förmodligen behöver en förälder närmare än någonsin.

Även myndigheternas agerande visar hur huvudintresset inte är att skydda eller hjälpa den som utsatts, utan att hårdast möjligt straffa gärningsmannen. När flickan L inte tror sig klara av att gå till rättegången, efter en lång tid av svår ångest och depressioner, vill pappan ordna ett läkarintyg på att hon inte klarar av att vara där som målsägande. Han ringer polisen för att meddela detta, och polisen kontrar med att de i så fall “med lagens hjälp” kommer att släpa flickan till rättegången med våld. Något som inte bara är en juridisk omöjlighet utan också ger starka skäl att tvivla på vad som egentligen avses med begreppet “skyddslagstiftning”.

I slutet av boken går Katia Wagner igenom vilka slutsatser hon själv drar, och jag är väldigt nära att dra ungefär desamma. Även om jag inte tror att ungdomarnas okonservativa tankesätt kring sex är nytt (det fanns i “vuxenvärlden” på 70-talet) så är det nog sant att det (alltjämt) finns en spricka mellan ungas och vuxnas syn på sex. Jag vill återge (med egna fetmarkeringar) författarens slutord i den utsträckning som citaträtten nu tillåter:

“Tjejerna har också gjort tydligt att det finns ett nytt synsätt på sex och den egna kroppen som många i äldre generationer inte känner och har svårt att stå ut med. En webcamshow kanske inte upplevs som känslomässigt problematisk. Inte heller att ha sex utan känslor.

Vad de behövt och längtat efter är vuxna som inte fördömer, så att de kan söka stöd och hjälp även när de agerat på ett sätt som är främmande för vuxenvärlden. De vill kunna gå till skolsköterskan eller ungdomsmottagningen ifall de i efterhand mår dåligt, och säga: “jag poserade naken i en webcamshow för hundra spänn igår, jag har sån jävla ångest”, utan att bli uppläxade. Och utan att behöva förklara vad en webcam är för något.
…
För det behövs kloka, icke fördömande vuxna som har egna erfarenheter och uppdaterade kunskaper.”

De flesta offer är födda ungfär samma år som undertecknad, dvs 1985-1990. Lite av den här bloggen tycks väl ha visat att i alla fall jag stör mig på den lagstiftande vuxenvärldens synsätt när det gäller sex. Att många jämnåriga kvinnor håller med mig har även kommentarerna på denna blogg visat.

Förhoppningsvis kan vår generation, när vi väl skaffar barn, bli något bättre föräldrar på det här området, än de som återges i boken. För hur duktiga vi än är på att straffa både oskyldiga och skyldiga gärningsmän så hjälper det inte mycket när våra unga sexualbrottsoffer skyr rättsprocessen mer än själva brottet.

Boken om Alexandramannen ger gott hopp när det gäller att fler ska börja fundera kring det här, och den väcker också många nya frågor. Det är faktiskt en bok som alla borde läsa. Den berör ett viktigt ämne. Du finner den på Akademibokhandeln eller Adlibris under veckan.

Andra bloggar om: alexandramannen, böcker, alexandra, katia wagner, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig

Regeringsrätten fastställer ett intermistiskt beslut från snart 4 år tillbaka. Viagra och Levitra ska, som i princip enda receptbelagda läkemedel, vara undantaget från reglerna om subvention. Samtidigt ökar andelen unga som drabbas av erektionsproblem.

Det synes kanske vara en löjlig fråga att bråka om, men en tablett Viagra från Pfizer kostar runt 120-140 kronor beroende på dosering. Den aktiva substansen heter sildenafil (citrat) och är patenterad och skyddad som medicin i hela västvärlden i många år till.

Kanske är det inte så underligt att samhället inte vill betala för en medicin som kostar så mycket, men motiveringen som man använder är inte direkt slående. “Det finns många andra medicinska problem som är mer angelägna att ta hänsyn till”, heter det. Kort och gott: Det är ingen sorts rättighet att ha sex. Om man är man, vill säga. För det är väl ingen som tror att något undantag av subventionering för medicin mot kvinnors sexuella problem skulle få gehör någonstans? Föreställ er vilket jävla liv det hade blivit i så fall!

Det intressanta är också kostnaden när även yngre människor i ökad utsträckning drabbas av diabetes och erektionsproblem som psykisk sjukdom. Kostnaden för att upprätthålla ett normalaktivt, eller i värsta fall väldigt aktivt sexliv, blir skyhög.

Låt säga att varje samlag kräver 1-2 tabletter och att varje tablett kostar 140 kr. Ett samlag om dagen i snitt kostar således 4 200 sköna kronor i månaden. Värre blir det såklart för ungdomar som vill ha sex ännu oftare. Då skulle man kunna tänka sig uppåt 6 - 7 000 kr/mån.

Eftersom regeringsrätten tagit bort subventionskravet från Läkemedelsförmånsnämnden försvinner det också från försäkringsbolagen. Det får självfallet inte heller dras av på skatten för anställda och jag är osäker på om det ens får dras av som företagshälsovård inom ett företag som erbjuder sina anställda viss läkarkonsultation.

För oss som bloggar om feminism, och således ständigt matas av statens antierektionspropaganda, är det ju uppenbart att vi lever i riskzonen. Jag glädjer mig dock åt det faktum att jag är så lyckligt lottad att jag har råd att köpa Viagra från Pfizer, hur lite den än subventioneras. Ni andra ungdomar får väl se till att hitta en tjej med vestibulit.

Fast det är ganska kortsiktigt. För samtidigt som man drar in subventionen för män med sexuella problem har man nämligen bestämt sig för att storsatsa på vestibulit, ivrigt påhejad av media.

Komiskt, mediamässigt, är också att se hur tidningarna samstämmigt förtiger nyheten. Lilla Sörmlandstidningen, (där jag f.ö. tydligen ska vara citerad idag, okänt hur) har man dock gjort en liten notis. Fantastiskt.

P.S.
Ni som vill köpa sildenafil citrat som piratmedicin för 20 spänn tabletten kan göra det här, här och här. Inom EU hittar tullen normalt inte paketen men skulle det ske riskerar importören att dömas för olaga hantering av smuggelgods, eller något i den stilen, till böter. Lycka till!
D.S.

Andra bloggar om: viagra, levitra, impotens, feminism, antierektionspropaganda

24 timmar har gått sedan Svea Hovrätt offentliggjorde domen i mitt förra inlägg. Idag kommer hovrätten i Jönköping med ytterligare ett beslut. Man har rivit upp en precis lika galen dom igen.

Den här gången var det feministen CP som anmält kollegan TE för våldtäkt och vunnit 85 000 i skadestånd i Tingsrätten. TE hade fått nöja sig med utmätning och 2 år i fängelse för våldtäkt. Bakgrunden var följande.

TE och CP hade träffats i byhålan Tjörn utanför Uddevalla och efter en längre tids dejtande gått hem till TE och haft sex. Oklart var om TE hade förgripit sig på CP eller ej. CP påstod att hon knivhotats samt blivit tagen analt med våld, och TE påstod att de haft frivilligt sex men att CP avbrutit samlaget och gråtit. Några anala äventyr hade det enligt TE inte över huvud taget varit frågan om.

Våldtäkten anmäldes inte av målsägande själv och anmälan damp ned en lång tid efter det påstådda brottet.

Återigen fanns uppgifter av s.k. Beltran-kvalitet, dvs vad målsägande själv sagt till sin kompis och vad kompisen (i Beltran-målet Carola, i detta fall väninnan JN) sedan återberättar i tingsrätten.

Problemet var bara att kompisen JN’s vittnesmål bestod i att CP beskrivit det hela som ett frivilligt samlag som CP sedan avbrutit. D.v.s. den tilltalades version vann hundraprocentigt stöd i målsägandes väninnas vittnesmål.

Ett läkarintyg fanns också, och i detta fastslogs att målsägande helt saknade fysiska tecken på vare sig våldtäkt eller analsex.

Och hur dömer tingsrätten då på dessa grunder?

Jo, man kommer fram till att kvinnans berättelse är “så tillförlitlig att det är ställt utom rimligt tvivel att TE med våld tvingat CP till samlag”. Så enkelt var det med det. Tillförlitlig berättelse som vittnen och läkarintyg säger rakt emot = den tilltalade är skyldig “bortom rimligt tvivel”. Tingsrätten meddelar fällande dom innehållandes 2 smaskiga år i fängelse för mannen och 85 000 smaskiga kronor i skadestånd till kvinnan.

Strax innan CP hunnit glida förbi Brottsoffermyndigheten och casha ut stålarna bestämde sig dock Hovrätten för att, som undantag från sin vanliga arbetsmetod när det gäller våldtäktsmål, börja trilskas och ställa krav på bevisningen. Göta Hovrätt ogillade skadeståndsanspråket och åtalet som helhet. TE har sannolikt lite deg att se fram emot från staten då han suttit häktad under precis hela processen.

Domen kan du läsa här.

Andra bloggar om: våldtäkt, omvänd bevisbörda, feminism, genusvetenskap, delad bevisbörda, våldtäktsmål

Stockholms Tingsrätt försökte nyligen justitiemörda sandneger S. Det hela skulle gå enkelt och snabbt genom att man skickar hem honom till någon kamelknullardiktatur i mellanöstern under 10 år, men först efter att ha låtit honom avtjäna ett drygt tvåårigt fängelsestraff här hemma i konungariket Svedala. Och vad var då saken? Våldtäkt förstås.

17-åriga skarpnäcksflickan P hade nämligen träffat S på tunnelbanan och bestämt sig för att följa med honom till McDonald’s, för att “kunna skaka av sig honom” då han verkade “efterhängsen”. Därefter hade hon följt med honom hem varpå parterna, vilket de var rörande överens om, haft samlag. Om huruvida detta varit frivilligt eller ej rådde dock delade meningar.

Efteråt hade nämligen parterna duschat tillsammans, utan tvång av allt att döma. Förklaringen? “När han hade fört in sin penis i mig hade jag ju redan förlorat”, hette det.

Därefter hade S kompisar kommit och P hade varit glad och trevlig och inte gett några tecken ifrån sig på att just ha blivit utsatt för en våldtäkt. Förklaringen? “Jag var tvungen att göra som S sa för att komma därifrån”.

Därefter tog S några bilder på sig själv och P, när de kysser varandra och när S suger på Ps underläpp. Inte heller dessa bildbevis ger något annat intryck än att här förekommer en öm och vacker samt i högsta grad frivillig kärleksakt. Och vad hade målsägande för förklaring? Jo, hon “förstod att hon behövde spela ett spel och göra som S sa för att komma härifrån”.

Tingsrätten hånskattade åt S töntiga bildbevis för sin egen oskuld och fann att målsägandes berättelse “framstår som självupplevd”, och att den berättats “sakligt, konsekvent och utförligt”.

Eftersom den så kallade stödbevisning som fanns var av s.k. Beltran-kvalitet, dvs utgjordes av vad tredje person hört målsägande säga efter den påstådda våldtäkten, hade det måhända gått att döma S lika lätt som Beltran.

Svårare blir det dock att meddela fällande dom när Ps egen far uppger att han uppfattade sin dotters uppträdande och gråt efter den påstådda våldtäkten som “tillgjort”. Det är också svårt att fälla någon om målsägande har anledning att ljuga. Och det hade hon, då hon varit otrogen mot sin pojkvän.

Tingsrätten konstaterar att försvaret “pläderingsvis” kommit med “teorier” om att målsägande skulle ljuga därför att hon ångrade att hon varit otrogen. Detta menar man dock, utan vidare motivering, framstår som ett allt för “besynnerligt motiv” för vår kära tingsrätt.

Därefter fick det tydligen vara färdigdiskuterat, pläderingsvis, och rätten dömde snabbt och enkelt S för våldtäkt till 2 år och 5 månaders fängelse samt tio års utvisning från världens bästa land.

Hovrätten friar idag alltså samme S och konstaterar att de, tyvärr får man anta, har att “rätta sig efter” HDs praxis. Så kan det gå.

Andra bloggar om: våldtäkter, omvänd bevisbörda, dömd utan bevis, våldtäkt, skarpnäcksmålet

Jag garvar ihjäl mig.

Katrine Kielos och ett gäng andra feminister menar i DN att det är hög tid för feministerna att sluta bråka med varandra, och istället enas kring vad de nu håller med varandra om. På så sätt ska de, menar Kielos, bli starkare i sin kamp mot patriarkatet.

Jag låter härmed meddela att patriarkatet inte oroar sig. Vi vet nämligen att det alltid kommer att kacklas och kucklas i hönsgården och att alla försök att ändra på den ordningen kommer att misslyckas. Har ni själva redan förträngt hur det gick förra gången?

Så nej. Feminister kommer inte att kunna enas om en gemensam intellektuell “minsta gemensamma nämnare”, som Kielos hoppas. Istället har man att se fram emot ett evigt och olösbart bråk.

Själv undrar jag om inte fröken Kielos två hjärnhalvor också kan liknas vid ett tämligen svårförenklat polynom. Hur tänker damen när hon till exempel svarar på dessa snabba frågor från DN?

- Porr?
- Ja
…
- Prostitutions­lagen?
- Ja.

Sist jag kollade var män astronomiskt mycket bättre på matte. Nu ska dock sägas att patriarkatet inte får ihop ekvationen. Får ni?

Andra bloggar om: dumheter på kultursidorna, idioti, dumma feminister, dumma blondiner, feminism, genus, genusvetenskap, schyman, katrine kielos, sveriges malligaste morgontidning

Kjell Hultman, SL-profil.

SL har ju alltjämt varit kända som stockholmarens hatobjekt nummer ett. Senast idag blev jag påmind om varför.

Slussen, 13.00. Jag är på väg till kontoret efter en lunch med en god vän och har inte tid att bli sen, då jag ska ha telefonkonferens med vår advokat och ett amerikanskt säkerhetsföretag om exakt 15 minuter.

Glad över den nya tekniken SMS’ar jag till SL:s betalnummer för SMS, och får svaret “Störning i mobilnätet, SMS-biljett kan ej skickas”. Om jag blev 30 kronor fattigare eller ej låter SMS:et dock inte tala om, men eftersom SL är allmännyttigt och även omfattas av SL:s egna “resevillkor”, antar jag att denna brist hos SL eller deras teknikleverantör alltså ska gå ut över SL, och inte mig som konsument.

Väl framme vid spärren får jag dock veta att eventuella fel i SL:s teknik visst ska gå ut över mig som konsument.

- Du kommer inte in utan en giltig biljett.
- Men det går inte att köpa en giltig biljett. Se här, säger jag och håller fram svaret.

Den klåfingriga SL-medarbetaren försöker nu handgripligen slita telefonen ifrån mig för att läsa. Jag får med våld bryta loss den ur vederbörandes smutsiga SL-händer för att raskt ta den tillbaka och be henne att se men inte röra.

- Jag släpper inte in någon utan giltig biljett. Punkt.
- Men svaret kommer ju från SL, vilket borde betyda att ni har fått mitt SMS i alla fall. Ska jag ta ansvar för att er teknik inte funkar eller?
- Nej, men ska JAG ta ansvar för det eller? Det är väl SL i så fall?
- Ja och jag förutsätter att du förstår att du agerar i egenskap av din arbetsgivare när du har den där uniformen på dig.
- Jag släpper inte in någon utan giltig biljett. Är det nej så är det nej. Punkt.

Nähepp.

SL begriper inte att om de inte kan returnera en giltig biljett när man betalt för en resa så är det DERAS PROBLEM och INTE KONSUMENTENS. Det är som om fanskapen inte begriper att vanlig avtals- och konsumenträtt även gäller dem, då de är näringsidkare och deras kunder faktiskt är privatpersoner, konsumenter, som betalar.

Visserligen kan man anta att det är enskilda idioter som jobbar i spärrar och/eller som chaufförer som står för den låga intellektuella nivån i hela SL:s organisation. Jag är dock tveksam. De gånger jag hamnat i problem med pajasföretaget och vidtagit åtgärden “ringa chefen”, är det alltid en ännu mer pantad människa jag får prata med.

Många som jobbar i spärrarna jobbar där tillfälligt och studerar i själva verket på högskolan eller liknande. De kan förmodligen ha ett snitt-IQ över 90, vilket rimmar illa med intrycket av SL som helhet.

De som däremot jobbar “seriöst” på SL, som chefer, verkar inte kunna förstå ens att när man bjuder frugan på en företagsbetald resa till Thailand så kommer skiten att hamna i fläkten förr eller senare (idioten Lennart Jangälv). Inte heller lyckades man förstå att om man konsekvent ber sina anställda att misshandla resenärer så kommer detta förr eller senare att bli ämne för till exempel Robert Aschberg (idioten Björn Johansson, chef på Connex).

Ett annat SL-fanskap att ta som exempel är Kjell Hultman, 52 år och chef för SL:s krig mot klottrarna och plankarna (”Säkerhetschef”). Han åkte emellertid själv dit för mutbrott sedan han blåst skattebetalarna och SL-resenärerna på åtskilliga miljoner kronor i ramavtal då vederbörande låtit sig mutas (med många hundra tusen kronor). Idag har han drygt ett år kvar på sitt fängelsestraff.

Och så då VD:n Gunnar Schön (som föregick Lennart Jangälv) som fick ett villkorligt fängelsestraff förrförra året, sedan han fuskat undan en hel del cash för privata ärenden från SL-kassan. Skattebetalarna och SL-resenärerna fick bl.a. betala dotterns mobiltelefon.

Om jag hade haft obegränsat mycket fritid hade jag dragit upp fanskapen i tingsrätten och krävt tillbaka pengarna för den här förbannade SMS-biljetten. Nu fick jag istället betala för en biljett till, vilket ledde till att gruppen av 8 ordningsvakter (som SL-fanskapen skickat för att spöa upp mig) fick vända om i rulltrappan.

Men nån gång ska de fan få. En vacker dag smäller det! SL-helvete.

Andra bloggar om: kjell hultman, hata sl, sl, storstockholms lokaltrafik, sms-biljett, planka, jävla sl