Widar Nord

I en artikel i Sveriges malligaste morgontidning har någon som heter “Stefan Jonsson” fått beklaga sig över att yttrandefriheten även rymmer åsikter som han och statsmakten inte delar.

Vi som menar att yttrandefriheten inte bör inskränkas av så enkla skäl som att (vissa, feta) kvinnor känner sig besvärade av att se vackra kvinnor i reklam (lagförslaget mot “könsdiskriminerande reklam”) anklagas helt enkelt för att försvara yttrandefriheten “in absurdum”.

För bristen på det föreslagna förbudet leder ju, enligt denne “Jonsson”, till att reklamen skulle kunna innehålla sådant som en “kvinna som ligger utslagen på marken omgiven av de påtagliga bevisen för en nyss begången våldtäkt och iklädd ett linne eller en sko som ska säljas.”

Denna tämligen kreativa ordkonstruktion ger, precis som så ofta förr när det gäller frilansare på DN Kultur, upphov till en undran huruvida det denne “Jonsson” skriver om är upplevt i verklighetens Sverige eller om det bara existerar i artikelförfattarens eget huvud. Likaså kan jag inte beripa varför alla uppenbara idioter alltid måste få med något osakligt och orelaterat om “våldtäkt” i varje argument de försöker sig på att lansera.

Nåväl, istället för att bemöta inlägget i sak (vilket inte går) så erbjuder jag er, kära läsare, att ta del av Jonssons artikel på självaste DN.se. Den talar helt enkelt för sig själv:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=735922

Andra bloggar om: yttrandefrihet, våldtäkt, dn

Den feministiska viljan att låsa in oskyldiga män i fängelse har inte bara ett pris i mänskligt lidande - den kostar också skattepengar. Idag stod det klart att Bo Larsson, som 2001 dömdes för grov våldtäkt och sexuellt ofredande till icke tidsbestämd rättspykiatrisk vård, får 4, 2 miljoner kronor i skadestånd. Fallet var ett incest-/pedofilmål från 1990-talets slut, d.v.s. strax innan pedofilhysterin övergick till dagens hysteri kring våldtäkter mellan vuxna.

Mannen släpptes fri i juni förra året, efter att åklagaren ansökt om resning för mannens räkning. Som vanligt inte självmant utan först efter att journalisten Hannes Råstam och Uppdrag granskning gjort ett blottläggande reportage. En tryck och pressfrihet som juristerna Christian Diesen och Madeleine Lejonhufvud senare velat inskränka.

JK, som beslutar om statliga skadestånd av det här slaget, gör jämförelser med bl.a. Joy Raman och bestämmer alltså beloppet till 4,2 miljoner kronor.

Svarta pengar. Populärt bland mäklare.

Loppet är i och för sig kört för boprisoptimisterna. Dock saknas det fortfarande inte skäl att irritera sig på de tidningar som frågar mäklarna, av alla människor, hur det kommer att gå med bostadspriset framöver.

För såhär funkar det: Om mäklare A säger till pressen att priserna kommer att falla så kommer köpare B att bli mindre benägen att lägga ogenomtänkt höga bud på den lägenhet som mäklare A har till försäljning. Alltså bör inte mäklare A tillfrågas om bopriset då mäklare A är jävig.

Men detta förstår inte ekonomijournalisterna C, D, E, F, G och H. Eftersom de jobbar på pajastidningar som “e24″, DN, “dina pengar”, Dagens Industri och inte Forbes så tror de tydligen att de kan bete sig hur som helst. För när så gott som alla analytiker inkl. bankernas och högskolornas experter säger att bopriserna kommer att falla, så går ekonomijournalisterna istället till mäklarna för att få en kommentar.

Bopriser vänder snart upp igen skriver E24, utan att sätta välbehövliga citattecken runt rubriken. Uppgiften bygger på en enskild mäklares privata prognos.

Och när Dagens Industri tvingas erkänna att utbudet är rekordstort på Stockholms bostadsmarknad låter man en mäklare bortförklara situationen. När samma annons gång efter gång återkommer på Hemnet och i tidningarna så beror det alls icke på att lägenheten är svårsåld - nej, det beror på den övergående hajpen med vad mäklaren kallar “homestajjling”:

“Vågen med homestajling har förkortat genomloppstiden. Det är inte lika bråttom att lägga ut objekten”, säger Peter Lundell som konstaterar att utbudsökningen i vissa storstadsregioner därmed kan underskattas i siffermaterialet.

Som om vi gick på den, liksom.

De stackars bostadsrättsägande ekonomijournalisterna gör visserligen ett gott försök, men ingen kan gärna tro på dem när samtliga bookmakers sätter odds som tydligt visar att man tror att bostadsmarknadens största prisras på över 20 år står för dörren. Försvårande är också att Riksbanken återigen höjde räntan och att vi otvivelaktigt är på väg in i en lågkonjunktur.

Hur mäklarna “spår” sina ökade bopriser framgår sällan eller aldrig. Det handlar mest om att de i egenskap av mäklare gissar en utveckling som inte kräver någon förklaring. Men vill man inte förlita sig på spådomar från Sveriges smutsigaste yrkesgrupp (efter ordningsvakterna) så kan man titta på fakta. Och fakta är t.ex. hur det ser ut i USA, eller för all del Köpenhamn där prisraset redan är en katastrof.

Att fråga en mäklare om bopriset är lika klokt som att fråga en renaultförsäljare om bästa bilmärket. Det är uppenbart även för korkade Di-läsare och det borde väl till och med ekonomijournalisterna begripa…

Andra bloggar om: bostadspris, mäklare, journalistik, dagens industri, idioti, bopris, ränta, lågkonjunktur

Fredrik Wersäll.

Utredaren Fredrik Wersäll fick av Thomas Bodström (vem annars) i uppdrag att se över hur nätraggande ungdomar och vuxna enklare och med mindre bevisning skulle kunna låsas in för att ha fantiserat om att ha sex med de tonåringar de möter på nätet.

Problemet idag, menade man, var att polisen hade till uppgift att styrka att en gärningsman faktiskt haft för avsikt att begå ett sexbrott, innan någon kunde åtalas. Det borde räcka, enligt förslaget, med att en vuxen är på väg att träffa en tonåring på stan efter en nätchatt för att inlåsning i fängelse ska bli aktuell.

I f.d. HD-ledamoten, riksåklagaren och numera hovrättspresidenten Fredrik Wersälls huvud fanns även idén att polisen borde få “provocera fram” sådana möten med ungdomar. Om polisen, genom att spela 14-årig kåtchattande flicka, därmed kunde lyckas få någon straffmyndig tonåring fastna på kroken, skulle det räcka med att han gav sig av till ett möte med sitt fiktiva brottsoffer för att polisen skulle kunna gripa honom som “pedofil” och kasta honom i fängelse.

Vi har ju redan idag läst många artiklar om hur den “19årige pedofilen” helt enkelt “våldtog” sitt “14-åriga offer” och så vidare. Då ska vi dock minnas att det i samtliga fall (när det gäller domar för “våldtäkt mot barn”) är helt frivilligt sex det handlar om. Så är lagen utformad nämligen, med det uttryckliga syftet att vara en “markering” mot “unga pojkar”.

De flesta remissinstanser var såklart positiva, till exempel förre justitieministern, numera advokaten och justiteutskottets ordförande Thomas Bodströms organisation Ecpat. Där var man emellertid negativ till att förslaget inte även kriminaliserade kontaktsökande med 16-17-18-åriga ungdomar, utan endast de under 15. Vad som rör sig i tonårspappan Bodströms huvud kan man bara sia om, men invändningarna från Ecpat ger såklart en kuslig inblick i vederbörandes illa dolda agenda.

Lunds Universitet avslog förslaget i sin helhet, liksom såklart advokatsamfundet. Per-Ole Träskman på LU kommenterade såhär:

- Detta kriminaliserar en gärning som ännu inte kan tänkas finnas på ett förberedelsestadium. Det är en ny typ av kriminalisering som vi inte tidigare haft i Sverige.

Och något som glädjer mig extra mycket är att även RFSU, som troligen har störst praktisk erfarenhet av området ungdomar och sexualitet, invänder mycket klokt mot förslaget. För det första hänger man upp sig på att Fredrik Wersälls utredning till stora delar bygger på uppgifter från en antisexlobbyist och privatperson (Mats Nilsson) och att vidare kunskap saknas hos utredarna. Men vad som är ännu bättre är att man, från RFSU, faktiskt invänder mot den bristande rättssäkerheten:

“Att kriminalisera ett syfte kan leda till rättsosäkerhet. De föreslagna beviskraven framstår som vaga och därmed diskutabla (att den vuxne uppskattande kommenterar barnets utseende, ljuger om sin ålder etc). Kontakter som saknar sexuella förslag och anspelningar föreslås även kunna omfattas av straffbestämmelsen (s. 131). Promemorians förslag om provokation som arbetsmetod kan mot denna bakgrund göra rättsosäkerheten än större.”

Och ännu mer glädjande är att RFSU klart tar avstånd från Ecpat och antisexlobbyns “barnifiering” och “offerifiering” av våra könsmogna ungdomar. Mer klart och tydligt än såhär kan det knappast formuleras:

“I promemorian (s. 136) anges som typexempel på straffrihet om en 16-åring och en 14-åring har en sexuell förbindelse och relationen präglas av ömsesidighet, frivillighet och kärlek. (…) Kan en 17-åring som har en relation med en 14-åring eventuellt ges ansvarsfrihet, eller en 16-åring som har en relation med en 13-åring? Samtidigt som promemorian uttrycker att en 14-åring frivilligt kan ingå i en sexuell relation uttrycks i samma stycke tvekan över att barn under 15 år alls kan ge uttryck för frivillighet.”
…
“Är 15-årsgränsen i första hand ett skydd så att barn inte utsätts för vuxnas övergrepp, eller markerar den att barn under 15 år inte kan fatta egna beslut om sin sexualitet? Är konsekvensen t.ex. att två 14-åringar kan förbjudas ha en relation som innefattar sex?”
…
“Liksom vuxna personer har enstaka sexuella förbindelser så har också yngre personer sex utan krav på kärlek. RFSU:s mening är att frivilliga och ömsesidiga sexuella förbindelser mellan unga i nära ålder inte ska vara fortsatt straffbelagda.”

RFSUs inställning är både glasklar och sund. En allmänt negativ inställning till strafflagstiftning för att reglera ungdomars sexualitet, till förmån för utbildning och kunskap, verkar ha blivit förbundets hållning. Bra att det äntligen kommer på pränt. Förhoppningsvis kan Rädda Barnen, RFSL och övriga organisationer också lämna antisexlinjen och låta Bodström och Ecpat framstå som vad de är - dvs en organisation som främst är till för att hantera medlemmarnas egna psykiska problem.

Tittade på TV3’s efterlyst och såg Leif GW Persson svara på tittarfrågor. Frågan var:

“Hur kan man bli dömd för våldtäkt utan att det finns tekniska bevis?”.

Leif GW lutar sig tillbaka och svarar:

“Idag har man en sådan praxis att man, när det inte finns vittnen och inte tekniska bevis, helt enkelt mäter större tilltro till målsägandes uppgifter än till den påstådda gärningsmannens. Det här kan ju få lite tråkiga konsekvenser i vissa fall. För 20 år sedan så såg det helt klart ut så att man hade blivit frikänd istället.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det som är “lite tråkiga konsekvenser” är alltså mellan 2 och 10 års felaktigt fängslande. Törs man bo kvar i det här landet? När svenska Rikspolisstyrelsens egen professor går ut i polisens eget tvprogram och helt enkelt erkänner att det föreligger omvänd bevisbörda i våra domstolar finns det skäl att överväga ett asylsökande både här och där. För det är ju ganska uppenbart att Sverige inte följer artikel 9 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

TITOCIRKUSEN. “Räkte verkligen bevisningen?” undrar SvDs ledare idag. För en gångs skull får jag nog hålla med ledarsidan och dess skribent, juristen Maria Abrahamsson:

Kvinnliga jurister och journalister applåderar vad de uppfattar som en kursändring i domstolarnas syn på brott mot kvinnor. Om domarna bara sätter på sig genusglasögonen inser de att kvinnors ord väger tyngre, ungefär.

Tyvärr hänvisar hon dock bara till att hovrätten inte sagt sitt och att man därför bör vänta på en lagakraftvunnen dom med att uttala sig i skuldfrågan. Tyvärr är det inte sällan hovrätterna meddelar fällande dom endast genom att låta kvinnors ord väga tyngre. Om de bara förmår presentera en detaljrik och unik beskrivning av händelseförloppet som inget direkt talar emot så ska mannen fällas - oavsett om denne förmår presentera en lika trolig historia. Det har nämligen inte någon hovrätt utan självaste Högsta domstolen bestämt för ungefär 10 år sedan.

Läs hela spalten

Det finns ett någorlunda säkert sätt att ha sex i Sverige idag för män som inte vill sitta inne: Filma akten. Eller gör en ljudupptagning.

Man kan ju inte helt säkert veta om tjejen man ligger med är sugen på att offra en till kriminalvården mot 340 000 skattefritt några år senare.

I den omvända bevisbördans land har motbevisning (genom inspelning) alltså varit det enda alternativet. Straffritt har det också varit, om man inte lägger upp filmen på Youtube eller visar den för polarna och dylikt. Men nu är det lagändring på g.

– Män som gör så här ska inte slippa straff. Det behövs bättre lagar.

Aftonbladet kör storkampanj.

Sitt i fängelse eller sitt i fängelse, blir sannolikt de enda alternativen. Roligast i soppan är att det är samma sexualbrottsfantaster som återkommer i denna debatt som i debatten om våldtäkt. Slump?

“BESLUT I ÖVRIGA FRÅGOR, SKADESTÅND M. M.
1. Tito Beltran skall utge skadestånd till målsäganden med 112 035 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 23 juli 1999 till dess betalning sker.”

Smaka på den. 6 § räntelagen handlar om dröjsmålsränta. Tito ska alltså casha ut:

112 035 * 1.12 ^ 10 = 347 963,70 kr

Beloppet kan hämtas ut skattefritt hos Brottsoffermyndigheten så snart domen vunnit laga kraft och Tito förpassats till fängelset.

Visserligen fanns det ju inga bevis i det här målet heller, men tingsrätten konstaterar som vanligt att målsägande saknar skäl att ljuga och att hennes berättelse är “fullt trovärdig och uppfyller kraven för att kunna läggas till grund för en fällande dom”.

Jag vet inte hur säker man vågar vara på det förstnämnda. Själv skulle jag gärna ljuga både detaljrikt, sammanhängande och trovärdigt i både en och två förhör om det kunde ge mig närmare en halvmille skattefritt. Men sen är jag ju inte kvinna och talar därmed inte alltid sanning heller…

Läs hela Tito-domen här (PDF)

PS. Domen är lättläst och påminner mer om ett kriminalreportage än en tingsrättsdom (med innehållsförteckning, alias för sekretessbelagda namn och hela baletten).

Stolligheternas högborg?

Den juridiska bevakningstjänsten Lexnova är inte Aftonbladet. Ändå kan man fanemej tro det när man läser vissa stolligheter i deras domstolsreferat. Värre blir det dock när man läser själva domarna och inser att citaten faktiskt är korrekta och helheten återspeglar ett i grunden sjukt rättsväsende.

Ta till exempel den här dagsaktuella domen i ett medialt ouppmärksammat incestmål:

“Tingsrätten fann bevisläget “mycket svårbedömt”, men ansåg inte att försvaret förmått visa att målsäganden talat osanning. Mannen dömdes till fyra års fängelse i tingsrätten.”

En stilla undran från oss utomstående är förstås huruvida det verkligen är försvarets ansvar att bevisa att målsäganden talar osanning. Hur vore det till exempel om man överlät till åklagaren att bevisa att den tilltalade är skyldig istället? För mig låter tingsrättens dom mest som ett ytterligare fall av omvänd bevisbörda i våldtäktsmål. Tack och lov undanröjde hovrätten den fällande domen.

Annorlunda gick det i det här lika ouppmärksammade kvinnofridsmålet från samma instans. Där lyckades mannen nämligen bevisa sin oskuld genom att kvinnan tog tillbaka sin story och erkände att hon “inbillat sig” (ljugit). Ändå dömdes mannen till fängelse för olaga hot, trots att kvinnan alltså både tagit tillbaka sin story och fristående teknisk bevisning saknades:

“Målsäganden har också ändrat sin berättelse i viss mån, och uppger nu att hon “hört röster” som uttalat hotelser och att hon är osäker på om gärnings- mannens påstådda hotelser varit inbillade. Hovrätten uttalar att det inte är ovanligt att målsägandeberättelsen ändras till förmån för den tilltalade, men finner inte att det i sig utgör hinder för att berättelsen i tingsrätten läggs till grund för bedömningen. Hovrätten bedömer att uppgifterna kan ha ändrats för att kunna lösa situationen utan inblandning av rättsväsendet.”

Mannen friades från anklagelserna om våldtäkt men dömdes för de icke bevisade och, enligt både den tilltalade och målsägande, helt inbillade hoten till fängelse i fyra månader. Här snackar vi alltså inte omvänd bevisbörda utan något ännu mer effektivt: Avskaffad bevisbörda. Domstolen dömer dig helt enkelt även om du bevisligen är oskyldig.

Är det såhär det är tänkt att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas?

Andra bloggar om: våldtäkt, olaga hot, omvänd bevisbörda, juridik, genusvetenskap, mäns våld mot kvinnor, thomas bodström, sex, våldtäkt

Tidningen Metro körde ju ett löp med texten “Smslån en kvinnofälla” här om dagen, och syftade förmodligen på den typ av korttidskrediter som Folkia, Kredit365.se mfl. ger ut. Läser man själva artikeln så framgår följande:

“Kvinnornas andel av de obetalda sms-lånen växte från 37 procent 2006 till 44 procent i fjol”.

56 procent av de som Kronofogden jagar är alltså män. Ur vilket genusperspektiv betraktar feministjournalisterna på Metero omvärlden när de får detta till en “kvinnofälla”?

Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av ett land som lägger 800 dedikerade miljoner på att bekämpa “våld mot kvinnor”, när närmare 80% av de som slås ihjäl varje år är män?