Widar Nord

I jämställda Sverige har regeringen som bekant nyligen lanserat sin handlingsplan för att stoppa våldshandlingar mot den grupp av medborgare som utsätts för sådana i allra minst utsträckning, dvs våra kvinnor. Man har dock nöjt sig med att bekämpa just de människor (män) som utsätter kvinnorna för våld, och inte män i allmänhet, vilket upprör ett visst manshatarparti i mitten.

“Det är en backlash för jämställdhetsarbetet i Sverige” sa Esabelle Reshdouni, ansvarig för genusfrågor i miljöpartiet, när borgarnas handlingsplan presenterades. Detta trots att planen får sägas vara, ur en miljöpartistisk/radikalfeministisk synvinkel, föredömligt tvångs-, straff- och förbudsinriktad, med bl.a. sådant som förbud mot porrkonsumtion för sexbrottsdömda interner på agendan. Att lagreglera manssvinens runkvanor, det låter ju mer som en våt dröm för varje miljö-/vänsterfeminist än något som borde återfinnas i en borgerlig handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, om ni frågar mig.

Vad är det då miljöpartiet inte gillar, kan man fråga sig. Svaret bringar en svag antydan till klarhet i vad som är skillnaden mellan liberal och socialistisk jämställdhetspolitik. Vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet föredrar nämligen att betrakta våld mot kvinnor som en del av en samhällsstruktur snarare än som en enskild typ av brottslighet. När en man slår en kvinna så är detta inte bara ett brott - det är också ett uttryck för kvinnors underordning i samhället i stort.

Lösningen, enligt vänstern, är då inte bara att bura in de män som bevisligen (eller förmodligen, vilket de ofta anför som en lösning) slår eller våldtar kvinnor. Det är också, i vänsterns arbete mot kvinnovåld, minst lika viktigt att snabbt börja tvångskvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, med hast tvångsuppdela föräldraledigheten i våra familjer och omedelbart lära unga kvinnor att ta för sig sexuellt och samtidigt få unga män att förstå att en kvinna som säger ja till sex förmodligen menar nej. En sådan sak som förbud mot lättklädd reklam är också av yttersta vikt för kampen mot kvinnovåldet, enligt vänstern.

Sammantaget är skillnaden i blockens jämställdhetspolitik enkel. Medan högern genom konkret brottsbekämpning vill få ett snabbt slut på våldet mot kvinnor föredrar feministvänstern att istället bråka om sådant som stringtrosor i H&M’s julkampanjer. Några ihjälslagna kvinnor mer eller mindre får helt enkelt gå åt undertiden.

Naturligtvis kan man, som vissa mer intellektuella än svartsjuka feminister, bli förbannad på miljöpartiets utspel, då politiken i värsta fall leder till att det dödliga våldet mot kvinnor får fortsätta. Å andra sidan är det inget som är nytt under solen. Att radikalfeminister struntar totalt i verkliga brott såsom riktiga våldtäkter, med därtill hörande brottsoffer, har länge varit ett faktum. De anser sig förmodligen inte löpa någon risk att bli utsatta.

När det däremot blir diskussion om sådant som könsdiskriminerande reklam, “sjuka ideal”, tvångsuppdelningar, förbud mot porr och prostitution samt kampen för kvotering in i bolagsstyrelser - då vaknar radikalfeministen genast till liv. Här finns egna bekvämligheter att uppnå och både makt och pengar att roffa åt sig. Förmodligen utgår den helt meninglösa kampen mot snygga kvinnor i reklam från det faktum att blotta åsynen av sådana riskerar att påminna miljöpartisten om att hon borde banta, vilket upplevs som obehagligt för såväl män som kvinnor. Kombinerat med en vanföreställning om att denna mindre bekväma verklighetsinsikt faktiskt kan lagstiftas bort bedriver miljöpartistiska radikalfeminister krig mot “sexistisk reklam” (dvs sexig reklam) som om det vore någon slags kamp mot mäns våld mot kvinnor.

Mest skadligt för de utsatta kvinnorna är emellertid feministernas ovilja att acceptera fakta inom den verkliga forskningen kring själva problemet. Till exempel lobbar man på ett politiskt plan mycket effektivt för att polisen ska jobba utifrån den felaktiga föreställningen om att “alla män kan våldta” och att “vem som helst kan misshandla sin fru”. Under sosseregeringens tid i Rosenbad bedrev man propagandakampenjer via ClearChannel för att även lura i svenska folket att så var fallet. Över hela Sverige syntes utomhusreklam med bilder på vanliga och till synes schyssta män i olika kläder, ackompanjerat med bildtexen “Han slår sin fru”. Sossetidningar, i pöbelns och den högaffelviftande bondmobbens landskap, Norrbotten, hängde ut personuppgifter på män som dömts för kvinnofridsbrott till allmän beskådan och bestraffning. Om någon kvinnofridskränkare blev mördad eller inte är ej känt. Dårskapen gick till sist så långt över styr, i rapporten “Slagen Dam” (Eva Lundgren, UU 2001), att till och med DN:s egen lilla radikalfeminist tvingades ta avstånd från idiotin. Även polisen lackade ur.

Nej. Sverige behöver mer av konkret jämställdhetsarbete och mindre av gnälliga feministkvinnor med hybris, som tror sig kunna göra sig själva till maktfullkomliga och ekonomiskt oberoende skönhetsideal genom strafflagstiftning. För nog är det så att kampen mot “idealet” faktiskt inte hjälper våldtagna eller misshandlade kvinnor speciellt mycket. Och det är en allvarlig fråga, som inte borde få klantas bort av en hop svartsjuka kvinnor med komplex.

Situationen för misshandlade kvinnor i Sverige är faktiskt värre än på många andra håll, och för att råda bot på det problemet krävs sådant som behandling av våldsamma män, forskning kring våldsrelaterade personlighetsstörningar, ökade polisresurser (även i form av utbildning för verksamma polismän) och så vidare. Allt detta, och mycket mer, ryms i borgarnas förslag. Ändå sparkar miljöpartiet bakut och kritiserar regeringen för dess bristande fokus på kampen mot “strukturer” och “könsmaktsordning”. Att det är en livsfarlig politik för de kvinnor som de påstår sig värna om kan ju omöjligen ha gått dem förbi. Därför kan vi tillsammans med de som utsätts för våld skratta oss lyckliga över att miljöpartiet är föredömligt långt ifrån att sitta i regeringen för tillfället. Vi får hoppas att det förhåller sig så även efter år 2010.

Andra bloggar om: kvinnovåld, högerregeringen, regeringen, alliansen, miljöpartiet, idioti, genus, genusvetenskap, mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, feminism

Finansborgarrådet här i huvudstaden, moderaten Kristina Axén Olin, har drogat ned sig i totalt missbruk med hjälp av alkohol och smärtstillande läkemedel. Med ansvar för 50 000 anställda och 40 miljarder kronor skattepengar är nu Stockholms högsta kvinnliga chef åter på jobbet som om ingenting har hänt. I media har hon fått ett genomgående positivt mottagande som helt saknar varje inslag av kritisk granskning.

Man kan naturligtvis tycka att det är lite märkligt med tanke på att samma Kristina Axén Olin för en tid sedan - på fullt allvar - menade att man borde tvångsmata narkomaner med kräkmedel, drogtesta 13-åringar i skolan och förbjuda missbrukare vid straffansvar att tigga på gator och torg. Om polisen inte kan hitta bevis för narkotikabrott föreslog Axén Olin också att man borde få “provocera fram” sådan brottslighet och därefter sätta dit den som låter sig provoceras. Att döma psykiskt sjuka missbrukare till fängelse istället för vård är även det något som vårt finansborarråd propagerat för. Hårdare tag mot missbrukare kan man alltså knappast tänka sig.

Och nu sitter alltså Axén Olin själv där, hopplöst nere i missbruksträsket. Men lika självklart som hon i egenskap av moderat anser att missbruk ska bemötas med fängelse, kräkmedel och batonger är det tydligen att hon i egenskap av kvinna nu blixtsnabbt iklär sig den berömda rollen som offer. På så vis undslipper hon varje ansats till kritisk granskning. Tidningarna och Axén Olin tycks nämligen vara rörande överens om att missbruket inte är hennes eget fel, utan förmodligen något som Sveriges alla män ligger bakom. Det blir rent av löjeväckande långsökt i några exempel:

• Aftonbladet gör en intervju med vinjetten Axén Olin om livskrisen, nykterheten – och sin väg till sinnesro. I denna ställer man frågan “Vad har du gjort politiskt för att underlätta för dig?“, som i mina öron låter mest som en oförskämd anklagelse. Men så är det tydligen inte, utan Axén Olin svarar glatt att hon infört amningsrum i kommunfullmäktige och drivit frågan om avdrag för hushållsnära tjänster. Varför inte ställa högre krav på männen?“, frågar Aftonbladet oprovocerat och när Axén Olin svarar undvikande - eftersom hon troligen inte begriper vad i hela världen de far efter - kommer följdfrågan: “Är män hopplösa?” som från klar himmel. Axen Olin svarar nej.
• Under rubriken Hård press nära knäcka Axén Olin ställer DN inte en enda kritisk fråga. “Det är tufft att vara chef och kvinna” slår Axén Olin oemotsagt fast och berättar att hon numera lämnar in kläder för tvättning istället för att sköta tvätten själv. “Ursäkta, men är det din uppgift att hämta skjortor på tvätten“, undrar DN och man anar undertonen. Kvinnliga kommunalpolitiker borde låta sin man hämta tvätten hos tjänstefolket - även om denne också råkar jobba heltid och dessutom också faktiskt är chef.
• SvD citerar i artikeln “Politiker måste få vara människor” oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) som säger sig ha extra “stor respekt” för Axén Olin eftersom hon sjukskrev sig och dessutom är kvinna, med svårigheter att få “livspusslet att gå ihop”. Man konsulterar också statsvetare som konstaterar att illasinnade vänstersympatisörer kan tänkas reagera negativt på finansborgarrådets knarkande, och citerar tre bloggar som alla stöttar och tycker synd om Axén Olin.

Det är fantastiskt att bo i en stad styrd av kvinnor. Nästan lika fantastiskt som att jobba med en kvinnlig chef. Jag kan inte föreställa mig vad som hade hänt om en manlig batongmoderat som lika tydligt som Axén Olin profilerat sig i kriget mot drogerna (missbrukarna) plötsligt sjukskriver sig för eget tablett- och spritmissbruk. Folk hade hånskrattat och Jan Guillou hade raljerat bakom PLUS-avdelningen på Aftonbladet. Hade mannen dessutom inte haft något bättre att skylla på än att frun lämnat honom, eller att hans “mamma dog för två år sedan”, hade han förmodligen bemötts med ännu större förakt. Newsflash 1: Relationer spricker alltid förr eller senare. Newsflash 2: Människor över 80 brukar dö förr eller senare. Det är dåliga anledningar att börja ett liv på Citodon och starksprit.

En referens kan väl vara det mediala gatlopp som följde efter att riksdagsmannen Per Bill fått spö av en krogvakt utanför båten Patricia. Han hade varit på vinprovning och haft någon promille alkohol i blodet när han var på väg hem och en krogvakt oprovocerat slog ned honom, varpå drevet genast var igång. Han blev petad från sin post i moderaterna och tvingades låta psykologer göra en utredning om hans “alkoholism”. Helt utan grund och endast som följd av mediastormen givetvis. Mannen Per Bill var, till skillnad från kvinnan Kristina Axén Olin, inte alkoholist och inte heller, som Axén Olin, någon knarkare.

När medelålders heterosexuella män som sköter sig får ett uppenbart osakligt drev på halsen viker sig alla - inklusive det egna partiet - och kräver hans avgång. Om en kvinna däremot, må det vara missbrukarnas och de sjukskrivnas fiende nummer ett, börjar supa och knarka och sjukskriver sig så händer något helt annat. Då ställer sig den samlade pressen, allmänheten, bloggarna och även oppositionspartiet enade på hennes sida och kräver ansvar av de “hopplösa männen” som inte har ett dugg med saken att göra.

- Jag önskar henne all lycka och hoppas att hon snart kan komma tillbaka till politiken, säger socialdemokraternas fullmäktigeordförande Carin Jämtin till DN. Och hela Sverige jamsar med.

Andra bloggar om: alliansen, kristina axen olin, feminism, genus, genusvetenskap, alliansregeringen, sjukskrivning, försäkringskassan, knark, narkotika, missbruk, psykvården, carin jämtin, stockholms kommunfullmäktige, sjukskrivningar

Familjeenhetens chef på socialtjänsten i Vetlanda, Bo Hedbrandt, delgavs misstanke om tjänstefel i samband med Uppdrag Gransknings reportage i “fallet Louise”. Nu väljer dock åklagaren att lägga ned fallet, då uppsåt inte kan styrkas.