Widar Nord

Några har bett mig säga något om att Stureplansprofilerna inte fick prövningstillstånd i Högsta domstolen och vad det innebär.

Enskilt innebär det inte så mycket mer än att hovrättens dom vinner laga kraft. Rent praktiskt betyder detta i sin tur att målsägande kan besöka Brottsoffermyndigheten och kvittera ut sitt skadestånd på 155 000 kronor skattefritt och att de dömda pojkarna flyttas från häktet på Kungsholmen till fyra års internering på anstalten Kumla.

Men så speciellt oväntat var inte avslaget från HD. Landets högsta instans omprövar nämligen inte gärna domar bara för att stora värden står på spel, eller för att bevisningen kan sägas ligga på marginalen. HDs uppgift i Sverige är inte främst att garantera rättssäkerheten, utan att skapa prejudikat kring nya och intressanta juridiska frågeställningar.

Detta leder till att hovrätterna ofta tjänar som sistainstans även när bevisläget får anses mycket oklart, och mycket stora mänskliga konsekvenser (i det här fallet 8 års fängelse för unga människor) står på spel. Under tiden ägnar sig HD åt att pröva rena bagateller ur mänsklig, ekonomisk och allmän synvinkel, till exempel i denna fråga om p-böter. Ofta avslås faktiskt ett överklagande, som i detta fall, helt utan motivering.

Andra bloggar om: stureplansprofilerna, bevisvärdering, bevisprövning, omvänd bevisbörda

Rädda Barnens distriktsordförande Kerstin Blomberg har anmält Veckorevyn till JK för tryckfrihetsbrott, med anledning av att man förmedlar en bild av sex och prostitution som inte stämmer överens med statspropagandan. Det ska bli roligt att se hur pedagogiskt JK förklarar sitt avslag på den anmälan.

För en pedagogisk beskrivning lär Blomberg och hennes organisation behöva, eftersom de tydligen skolkat från samhällskunskapen när det gick i lågstadiet och därmed sannolikt missat vilket statsskick vi har i Sverige - dvs demokrati. Eller vilken annan förklaring kan det finnas till att en medborgare tror sig kunna kasta alla som inte delar hennes sexualpolitiska inställning i fängelse? Helt oavsett vilket skvallrar agerandet om att Blomberg lider av en högst genant självsyn.

Det är tråkigt att en tidigare seriös organisation som Rädda Barnen blivit ett forum för hysteriska nuckfeminister, pedofil-/våldtäktsfanatiker och sexhatare i största allmänhet. Tack och lov har de genom den här aktionen verkligen lyckats göra ett tydligt statement för allmänheten som knappast kan missförstås - Rädda Barnen är numera en organisation för dårar!

Läs DN: Veckorevyn Kritiseras för bild av prostitution
Läs tidigare inlägg: Brist på hyckleri

Klok läsarkommentar från Daniel Eliasson:

Måste för övrigt länka till http://ultravs.blogspot.com/2007/11/politiskt-korrekta-vecko-revyn.html där JK-anmälan finns i sin helhet. Bonuspoäng till den som kan hitta själva anklagan, det ser mer ut som som ett politiskt budskap än en anmälan. Sannolikt för att det är uppenbart för exakt alla att här inte finns någonting att anmäla.

Notera även, för extra skratt, vad som står i högerspaltens bloggpresentation om kommentarer, versus den åsikt som uttrycks i själva kommentarstråden. Obetalbart.

Fy skäms VR! En icke förvanskad intervju.

Veckorevyn hade den dåliga smaken att inte åsidosätta god journalistisk sed när de gjorde en intervju med en prostituerad härom sistens. Det upprör. Problemet var nämligen att horan trivdes med sitt jobb, och att de stackars unga tjejer™ som läser tidningen kunde få för sig att det vidriga fnaskeriet var något helt accepterat.

Eftersom den svenska statens åsikt är att horor har helt andra åsikter än vad som framgick i reportaget, censureras så gott som alltid de så kallade lyckliga hororna bort från debatten. Veckorevyn kritiseras nu från en rad håll för denna brist på respekt för svensk konsensus.

Läs mer på Resumé

Andra bloggar om: horor, feminister, prostitution

“En 22-årig kvinna dömdes på tisdagen till 80 dagsböter för att hon bitit en man i hans penis. Händelsen ägde rum på ett gatukök en natt i mars.

Kvinnan gick fram till mannen, som hon inte kände, och frågade flera gånger om han ville ha oralsex. Mannen sade nej, och försökte vända sig bort medan han talade henne till rätta. Men kvinnan ryckte ner mannens byxor och bet honom i sidan av penis. Sedan klöste hon honom i ansiktet.

22-åringen har medgett att hon var mycket berusad och säger sig inte minnas att hon var inne på gatuköket, skriver Skaraborgs Allehanda.”

Hela artikeln: Dagens Nyheter

P.S.
Vad hände med Bodströms älskade praxis om ickepenetrerande våldtäkter? Turken som smekte 15-åringen mellan benen på Husbybadet dömdes ju för “våldtäkt”, och alla som ifrågasatte det fick ju lära sig att “en våldtäkt är en våldtäkt”. Föreligger det omvänd könsmaktsordning i vårt åklagarväsende eller varför yrkar man inte på annat än dagsböter i fallet ovan? Sexuellt ofredande är väl likställt med “ovälkomna blickar” (Lundgren, 2001) när män är föremål för anmälan?
D.S.

Svar till Katarina Wennstam och Thomas Bodströms artikel i GP, återges här eftersom tidningen refuserade det:

Kampen mot prostitution är i grunden en god sak. I alla fall om man ser till arbetet mot de inslag av tvång, hot och våld som är verklighet för en del av sexsäljarna idag. Inom den s.k. frivilliga prostitutionen, som förvisso utgör nästan all sexförsäljning, kan det också dölja sig sådant som dåliga arbetsvillkor, drogberoende och andra inslag av ofrihet som gör att utövarna endast ur mycket nyliberal synvinkel kan sägas själva ha valt sin situation.

Min förhoppning är därför att de som år 1999 lät kriminalisera sexköp, precis som de påstod, endast hade de prostituerades bästa för ögonen. Om detta var sant är det rimligen, såhär 9 år senare, dags att göra en utvärdering av hur lagen fungerar och vilka effekter den har haft för våra sexsäljare, d.v.s. de som är tänkta att skyddas. Av detta verkar dock Wennstam och Bodström helt ointresserade.

Det första man märker om man lyssnar på sexsäljarna, både på gatan och i den s.k. bloggosfären (det enda forum där dessa får komma till tals), är att det i princip finns tre typer av kvinnor som säljer sex. De två grupper som ser ut att vara minst till antalet är de som beskrivits ovan, d.v.s. de som på något sätt utnyttjas, utan att det (förutom i ett fåtal fall) är fråga om människohandel. Vanligt är dock drogproblem eller en utsatt ekonomisk situation.

Resten av sexsäljarna, och här talar vi sannolikt om majoriteten, jobbar faktiskt under en frivillighet som i högsta grad är värd namnet. De har sig själva som chef, sätter sina egna villkor och väljer själva vilka kunder de vill ha sex med. Även Bodström och Wennstam har insett detta, varför de tvingas erkänna att ofrivillig prostitution nästan uteslutande återfinns i “skräckhistorier” med mycket liten förankring i verkligheten. Det förvånar mig faktiskt att just Wennstam och Bodström är medvetna på den punkten, speciellt med tanke på vad de faktiskt föreslår.

Fakta till trots vill nämligen Bodström och Wennstam sluta skilja stort från smått i sexköpssammanhang. De sexsäljare som jobbar seriöst och frivilligt tycks vara eniga om att kvaliteten på kunderna sjunkit sedan sexköpslagen infördes. Detta går att begripa. Om det avkrävs kunderna att de ska begå brott för att köpa sex avspeglar sig detta självklart i klientelen. Istället för vanliga kåta affärsmän, kändisar och politiker med karriärer - sådana som tidigare varit de typiska torskarna - tvingas våra prostituerade nu att leta upp kunder bland kriminella. Även om det idag bara krävs en brottslighet av samma grad som att till exempel röka cannabis, vill jag ändå påstå att det är en viss typ av män, av mer opålitligt slag, som våra sexsäljare därmed är tvingade att ägna sig åt. Bodströms tendens att inte våga eller orka se kopplingen här är förödande för dessa kvinnor.

Förslaget från Bodströms sida går nämligen ut på att förmedling av frivilliga sexköp ska bestraffas lika hårt som människohandel (d.v.s. sexuell slavhandel). Vi ska alltså genom att låtsas att brottet är grövre än vad det är lyckas bli av med kunderna och därmed slå undan marknaden för prostitutionen. Denna kärlek till lagreglerad begreppsförvirring har Bodström uppvisat prov på förr, ofta med målsättningen att stigmatisera de så kallade gärningsmännen som ett sorts extra straff vid sidan av straffet. Till exempel valde ju Thomas Bodström redan för två år sedan, för att göra en “markering mot unga pojkar” (Sydsv. 16/6 -04), att utvidga begreppet våldtäkt till en i det närmaste parodisk omfattning. Nu låser vi in 17-åriga ungdomar som haft frivilligt sex med sina 14,5 år gamla flickvänner för just “våldtäkt”, vilket skapat viss mediauppmärksamhet kring en “dramatisk ökning av antalet unga våldtäktsmän”.

Att det är viktigt att skilja stort från smått när det gäller strafflagstiftning är dock inte enbart en angelägenhet för gärningsmännen. För den fjortonåring som får se sin pojkvän kastas i fängelse för ett umgänge som pappa råkade ogilla är sannolikt inte road över sin nyvunna status som ”våldtäktsoffer”. Detsamma gäller förmodligen de sexsäljare som efter Bodströms föreslagna lagändring måste börja leta efter kunder med vana vid kriminalitet.

Det finns grader i helvetet även när det gäller sexbrott och i vissa fall borde gärningen kanske inte alls vara brottslig. Grundkravet för att väcka åtal i sexköpsfrågor borde kanske vara att det finns ett brottsoffer som önskar detta, eller att brottet kan tänkas ha en sådan omfattning att sexsäljarens åsikt inte är relevant (på juridiska: påkallat ur allmän synpunkt). I annat fall riskerar vi att lagen jävlas mer med våra så kallade brottsoffer än våra så kallade gärningsmän. Låt mig ge ett belysande exempel på detta.

Under årets musikfestival i Hultsfred satt en 20-årig tjej vid sidan av en gångväg med en handmålad skylt, “Ta på bröst, 5 kr”. Några pojkar på 14 och 15 år nappade på erbjudandet, liksom några flickor faktiskt, och tjejen gick och köpte cigaretter och öl för pengarna hon tjänat.

Ordningsvakter och polis fick nys om händelsen, liksom tidningen Expressen som lyckades få polisens informationschef Sven-Erik Karlsson att lova att man skulle se över möjligheten att lagföra ungdomarna för sexköp, “för man vet ju inte vad som händer i tälten”.
För tjejen, som för övrigt inte säljer sex över huvud taget förutom i gränsfallet ovan, är saken lika enkel som för mig och de flesta andra i vår ålder:

- Sex är bra, sex ska man ha. Om någon får pengar för det så är det väl bara ett plus i kanten?

Mitt brottsoffer hade också en smula svårt för Bodströms åsikt att pojkarna borde dömas för delaktighet i människohandel. Detta är dock bara ett “attitydproblem” enligt Wennstam och Bodström, “just denna tendens, att inte våga eller orka se kopplingen mellan sexköparna och människohandlarna är förödande för synen på de här brotten. Återigen - utan köpare, ingen marknad”. Ointresset för för sina så kallade offer är i det närmaste regel för prostitutionsmotståndarna. Oviljan att diskutera i termer av frivillighet kontra missbruk och tvång drabbar i första hand de man påstår sig vilja skydda.

Det ter sig också svårbegripligt varför just Bodström engagerar sig i frågor om människosmuggling och övergrepp. För några år sedan skickade ju samme Bodström gladeligen iväg två icke brottsmisstänkta människor, iförda stopiller och overaller, från Bromma flygplats till CIA-tortyr i Egypten. Att denne f.d. justitieminister åberopar sitt genuina motstånd mot människosmuggling och övergrepp, som argument i sin kamp mot något så trivialt som frivilligt sex, tyder mer på en unken sexualmoralism än någon äkta känsla för just moral.

Så vad är då anledningen till att man försöker “skydda bort” hororna från det svenska samhället? För Wennstams del handlar det måhända om genusanalyser som visar att händelser som den på Hultsfred egentligen är likställt med våldtäkt på något slags teoretiskt plan och trots att ingen inblandad håller med. Denna uppfattning framgår tydligt i hennes bok “En riktig våldtäktsman”, där hon bl.a. beklagar sig över att flera pojkar som efter kvinnligt initiativ fått oralsex, trots händelsens okristliga art, inte dömdes för våldtäkt.

Thomas Bodström har ju själv förklarat sina ambitioner att ändra allmänhetens attityd när det gäller sex, lagom till hans dotter kommer upp i tonåren. “Jag tänker på vilken värld hon ska möta om några år”, erkände han i samma intervju (Sydsv. 16/6 -04). Att pappa ofta har ett i det närmaste sjukligt kontrollbehov vad gäller dotterns sexuella förehavanden är dock inget nytt. Mödrarna tar nästan alltid det hela med ro, medan pappa vill gå ut och “slå in pannbenet på den som rör hans dotter”. Denna mycket primitiva manliga inställning tycks tyvärr spegla somliga lagförslag som vår f.d. justitieminister hann driva igenom innan han blev bortröstad förra året.

Det kan också finnas många personliga skäl att hata horor. Konservativa ger ofta uttryck för att sådana “skräpar ned” och “sprider sjukdomar”, som moderatkvinnorna nyligen uttryckte saken (Newsdesk 5/7 -07). Att horor sprider mer sjukdomar än vanliga kvinnor på krogen är dock varken vetenskapligt bevisat eller speciellt troligt. På den feministiska arenan kan man få höra att det är “en principsak” att “män inte ska kunna köpa kvinnors kroppar”. Detta är dock en fullständigt heteronorminativ uppfattning som feministerna borde akta sig för. Att män köper män tillhör inte ovanligheterna. Att kvinnor ägnar sig åt sexturism i Afrika är måhända inte lika vanligt men heller inte direkt sällsynt. Feministlobbyn tappar så att säga verklighetsförankringen genom att enbart betrakta sexköpsfrågan ur ett genusperspektiv. Från medelålders, och därmed ofta mindre attraktivt, kvinnligt håll finns så klart också en oro för att bli bedragen.

Ingen av dessa synpunkter kan dock, enligt min mening, utgöra tillräckliga skäl för att sexsäljarnas problem med en ny lag kan ignoreras. För hur mycket horhat sådana som Wennstam än kan frambringa och hur orolig Bodström än är för sin dotter så är dessa personliga funderingar ändå rena lyxproblemen i jämförelse med det helvete våra prostituerade kan stå inför om lagen blir verklighet.

Oviljan att lyssna på sexsäljarna är därför både skrämmande och djupt omoralisk, tillika unikt svensk. Inom EU oroas man över Sveriges behandling av de prostituerade kvinnorna och en diskussion finns om att utfärda direktiv som tvingar oss att respektera sexarbetarnas yrkesval.

Istället för att hysteriskt förvränga begreppen och ytterligare stigmatisera både gärningsman och offer behöver vi därför utreda den nuvarande lagens vara eller icke vara på ett seriöst sätt. Centralt i detta arbete måste ingå att lyssna till sexsäljarnas egna åsikter. Först när alla frågetecken kring konsekvenserna för deras del är uträtade kan vi fundera på att höja straffsatserna för sexköp eller koppleri. Gammal unken sexualmoralism borde här tvingas att ge vika för något så enkelt som kunskap och vanlig hederlig moral.

Läs också:
Negativa konsekvenser - Sexsäljares nätverk i Sverige (SANS)
“Tankar kring prostitution är oftast idiotiska” - Isabella Lund, eskort
“Försvar av prostitution är försvar av våldtäkt” - Katrine Kielos, kulturskribent
“En tokskarp fråga om moral” - Louise Persson, liberal bloggare och författare

6 månaders fängelse blev straffet för att inte ha avstyrt en kåt 13-årings sexuella inviter. En dom som enligt mig är helt rimlig, men det var väl inget nytt i och för sig.

Vi får se om Bodström lackar ur i pressen över det här, vana trogen. Enligt honom och hans sexalbrottslag är ju allt sex med minderåriga per definition våldtäkt, oavsett samtycke. Undantaget är tänkt att användas när åldersskilnaden är mycket liten (17- och 18-åringar har dock blivit dömda för just våldtäkt mot barn) och inte som görs idag.

HD ansträngde sig för något år sen (NJA-ref kommer) för att inte döma för våldtäkt mot barn i ett prejudicerande mål, varpå dess ordförande Johan Munck förklarade att det inte sker “någon magisk biologisk förändring på 15-årsdagen” som gör att sex går från att vara våldtäkt till att vara fullständigt legalt.

Denna självklarhet föredrog dock Thomas Bodström att ifrågasätta, varpå han läxade upp HD i media genom att förklara att “undantaget är tänkt att tillämpas restriktivt”. Då var “gärningsmannen” 18 år. Nu är han 39. Thomas reaktion ska bli munter att se.

Läs mer:
http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=762&a=380731

Andra bloggar om: våldtäkt, våldtäkt mot barn, sexuellt umgänge med minderårig

SvD äcklar mig. Jag förstår inte varför de känner sig som amerikaner jämt. Och även om de nu vore amerikaner, varför i hela världen skriver man “dessutom” 600 000 döda irakier, under en fet rubrik med egna förluster på ca 4 000 personer? Det torde väl stå uppenbart klart vilket land som har drabbats av en katastrof, och vilket som har klarat sig?

Irak är ett land med ungefär 20 miljoner invånare, och USA ett med över 250 miljoner. Således har var 20:e irakier dött i kriget, medan inte ens en promille av USA har strukit med. Hur många tragiska familjeöden, saknade fäder och barn på flykt dessa 600 000 döda människor lämnat efter sig kan man bara uppskatta. Sant är i alla fall att många av dem kommer att hamna i Sverige och få skydd av vårt bidragssystem.

Det är inte första gången jag ser SvD göra reportage vinklade efter ras på det här sättet. Eller religion, som man kallar raser för nu för tiden.

Hur som helst, den där tidningen gör mig upprörd. Varför säger ingen som det är? USA gör ett anfallskrig i strid med FN-beslut för att casha in oljepengar, medan Sverige får glädjen att städa upp i den humanitära katastrofen. Och så har man - i Sverige - mage att gnälla över 4 000 vita soldater. Pinsamt är vad det är.

Jag var på erotik- mässan och allt jag fick var denna sunkiga t-shirt!

Sexliberal är ett märkligt ord. Där buntas juridikbloggare som jag själv ihop med alltifrån sexarbetare och porrentreprenörer till mindre konservativa feminister och vanliga kåta killar och tjejer. Det är en brokig skara som sällan träffas i grupp, men vill man trots allt göra detta så kan man dyka upp på erotikmässan, Fair Erotica, som går av stapeln i helgen i Alvik.

Jag kommer dit vid helgens början med min kompis J. Efter att ha lämnat in jackan i garderoben och gått en sväng i lokalen känns det påtagligt likt vilken mässa som helst. Det märkligaste är kanske klientelen, som till ungefär hälften består av tjejer. De flesta av mässans besökare verkar vara mellan 18 och 25, men det finns också kvinnor som är betydligt äldre. Några typiska snuskgubbar, dvs på 55+, ser jag dock inte till. Ungefär 60% av besökarna verkar vara invandrare, men i övrigt är det inget som sticker ut. Det skulle lika gärna kunnat vara vilken branschmässa som helst.

Så är det dock inte. Varje timme kör man strippshower på en stor scen med både kvinnliga och manliga aktörer. Det jag, en smula irriterat, så småningom konstaterar är att de manliga stripporna är de enda som saknar celluliter och dessutom faktiskt kan dansa. Trots att mitt överseende med egna homosexuella beteenden får anses vara relativt lågt - sexliberal eller ej - måste jag erkänna att det till en början var mer upphetsande att titta på de duktiga muskelkillarna än damerna på 30+ som borde banta, inte strippa.

Nåväl, efter några timmar har de äntligen släppt in två blondiner på scenen, som verkligen vände upp och ned på problemet ovan. Tjejerna, båda runt 23, var vad jag skulle kalla ett radarpar av vad Neil Strauss skulle kalla typiska superbabes (10-poängare) med fasta stjärtar, fasta lår och den ena med små fasta bröst, den andra med helt perfekta silikontuttar. Hyggliga dansinsatser räckte för att inträdet på 200 kr skulle kännas väl värt investeringen.

Efter denna höjdpunkt fortsatte vi till något som kallas för “peep show” och går ut på följande: I en glasbur ligger en naken tjej och fläker ut sig. Runt henne finns 8-10 glasfönster i spegelglas och runt vart och ett av dessa ett besöksbås med en springa för att stoppa in sedlar. I båsen ska man runka, är det tänkt, och vill man se mer av tjejen är det bara att slänga in en hundralapp genom hålet så kommer hon till just ditt fönster och blottar sitt innanmäte mm.

Jag drog ingen runk i runkbåset. Jag vände efter 2 minuter. Jag vet inte om det berodde på att tjejen var för fet (vilket hon i och för sig var) eller för gammal (vilket hon också var) eller för att det helt enkelt kändes lite väl magstarkt. Förmodligen det senare. Jag har svårt att tänka mig stå och titta ens på en snygg tjej i min egen ålder i den där situationen. Det blir helt enkelt för patetiskt, eller förnedrande, eller vad det nu är som tar emot. Och då pratar jag inte ens om att dra en handtralla, utan bara om själva grejen. Något slags genusperspektiv resonerar man väl ändå efter, är jag rädd.

Hur som helst lämnar vi denna så kallade attraktion tämligen omgående och glider runt och kollar dildos, glidmedel och konstfittor istället några timmar. Rätt vad det är kommer de blonda tjejerna, som utgjorde höjdpunkten på scenen tidigare på kvällen, trippandes i varsina par minimala underkläder. Ännu snyggare på nära håll faktiskt, vilket inte heller tillhörde vanligheterna på kvällens mässa. Tydligen erbjöd de någon slags klädpoker (woho!) och jag kunde såklart inte låta bli att fråga om J och jag fick vara med på en omgång. 150 kronor kostade det hela och 2 minuter senare satt vi runt ett pokerbord i en avskild del bakom tjejernas monter.

Av någon anledning (förmodligen J’s insatser på gymmet) tyckte tjejerna att vi skulle köra med kläder som insats allihop, istället för att gästerna (som brukligt antar jag) kör med marker och tjejerna är de enda som satsar sina kläder. Long story short: J fuskar (som vanligt när han spelar poker, antar jag) och undertecknad blir därför den förste att sitta helnäck och se en smula lurad ut. Som tur var hade J den vänligheten att fortsätta fuska, tills båda tjejerna var helt nakna och den ena (hon med de perfekta silikonbrösten) gav honom en mycket oförtjänt lap-dance som förstapris, på helt eget initativ av allt att döma.

Det kändes lite surreal, minst sagt. Även om tjejerna var snyggare än något man - även med viss ansträngning - kan surfa reda på på Internet eller få en glimt av på krogen, var det hela ändå begränsat upphetsande. Jag kände inte ens en hotfull antydan till att få stånd faktiskt. Någonstans mitt i matchen kom jag underfund med det ironiska i att jag nog aldrig suttit naken, så nära två nakna och helrakade blondiner, men samtidigt varit så rekordlångt ifrån att få ett ligg. Antagligen drog kuken samma geniala slutsats.

Efter strippokern började Fair Erotica faktiskt att kännas som en riktig upplevelse. Ytterligare en vacker strippa (full med tatueringar, vilket faktiskt var rätt läckert) körde en grym show. Efter denna tjatade nån ännu mer läcker 25-årig blondin på mig om att köpa två lotter för 50 kronor, med vilka man kunde vinna en t-shirt (värd 20 kronor) om man hade riktig tur. Mer lyhörd för hennes sympatiska utseende än affärens faktiska innehåll slog jag till, och vann dessutom, en riktigt ful t-shirt som syns på bilden ovan.

Därefter var det faktiskt dags att gå hem. På Tranebergsbron, halvvägs hemma, kom jag på att man borde hyra pokertjejerna till valfritt bättre företagsevent, men att jag glömt ta förmedlarens (pimpens) nummer. (Vet någon läsare numret, maila nord@telerymd.org!). Väl hemma kände jag mig ändå ganska nöjd med mässan, även om det var ett pinsamt konstaterande av hur lättroad man egentligen är av två välformade silikonbröst. Lyckas man missa den biten känns nog Fair Erotica mest som ett besök i en överdådig dildoaffär, vilket ju oftast varken är kul eller speciellt upphetsande. En t-shirt blev det dock. Det är behållningen!

Widar Nord

Besök Fair Erotica: http://www.fairerotica.nu/ (öppet även idag, söndag)

Andra bloggar om: porr, sex, fair erotica, erotikmässan, prostitution, sexköp, strippor, striptease, alvik, blondiner, dildo, fitta