|
  Foto från Juridicum, SU |
Bland de debattörer som vill se fler män i fängelse för sexualbrott tillhör straffrättsprofessor emerita Madeleine Leijonhufvud undantagen. Man kan nämligen anta att hon har läst de domar hon kritiserar.
Därför är det i det närmaste parodiskt när hon konsekvent väljer att låtsas göra den tolkning som media redan har gjort, även om Leijonhufvud - jurist som hon är - i själva verket förstår bättre. Ett belysande exempel är professorns egen favorit, en delvis friande dom som hon kallar för “jordbrofallet”, vars logik inte över huvud taget går att ifrågasätta när man väl satt sig in vad som egentligen hände.
För att sammanfatta; Hovrätten friade två män och fällde en tredje man för våldtäkt av en 15-årig flicka i Jordbro söder om Stockholm. Flickan var sedan flera dygn på rymmen från ett behandlingshem och saknade pengar. Hon hade varken ätit eller sovit tillräckligt och hade föregående natt utsatts för sexuella övergrepp i ett helt annat sammanhang. Hennes väninna hade just lämnat henne på Stockholms central när två pojkar (18 år) erbjöd henne att åka med hem till dem. I pojkarnas lägenhet drack hon en ”avsevärd” mängd alkohol. Hon gav därefter de båda pojkarna oralsex.
I en motion från Kristdemokraterna beskrivs rättens resonemang kring ovanstående enligt följande:
Hovrätten fann att flickan hade befunnit sig i en mycket besvärlig och utsatt situation. De kunde dock inte dra slutsatsen att hon saknat förmåga att kontrollera sitt handlande. Något hjälplöst tillstånd i lagens mening var det alltså enligt rätten inte fråga om. Den nya lagen leder till att kvinnan inte skyddas i tillräckligt stor utsträckning Kristdemokraterna anser därför att ”hjälplöst tillstånd” i stället bör bytas ut mot ”särskilt utsatt situation”.
Frågan är då vad som ska avses med “särskilt utsatt situation”, och vad i hela världen det har med sex att göra. Kan man verkligen anta att människor som lever i utsatta situationer kommer att sluta ha sex? Finns det verkligen något skyddsvärt intresse i att människor som har “dåligt med pengar” eller “är hungriga i magen” ska skyddas från frivilliga sexuella aktiviteter medelst straffbestämmelser - trots att de har full kontroll över sitt handlande?
Detta är alltså Madeleine Leijonhufvuds eget, till skyarna höjda, skräckexempel på när “våldtäktsmännen” går fria - eftersom det varken funnits tvång, hot, ohörsamhet av ett bristande samtycke (som föreslagits ska bli kriminellt) eller inslag av objektivt “hjälplöst tillstånd” med i bilden. Leijonhufvud vill således döma två tonårspojkar för “våldtäkt” av en nästan jämnårig flicka, som ger dem frivilligt oralsex, enbart på grund av att hon “haft dåligt med pengar” och “var hungrig” tidigare under dagen.
Våldtäkt är Sveriges grövsta våldsbrott efter mord och dråp. Man kan få 10 år i fängelse om brottet anses grovt, eller minst två år om brottet är mindre allvarligt. Är frivilligt sex med någon som “är hungrig” eller “har dåligt med pengar” verkligen så skadligt och “traumatiserande” att dessa straffvärden kan anses som något annat än helt sinnessjuka?
Mitt svar är i alla fall nej. Självfallet kan man disktutera huruvida det ska vara tillåtet att ha sex med människor som, pga omständigheter omkring dem, kan antas vara en smula ur balans. Men vi måste komma ifrån tänket att alla samlag mellan kvinna och man är ett övergrepp från mannens sida, tills motsatsen har bevisats. Om det finns intresse av att kriminalisera dåliga beteenden inom sexuella relationer, så som ovan beskrivits, måste man hitta på andra brott. Ringa “sexuellt utnyttjande” vore kanske en mer passande rubricering, och dagsböter jämte skadestånd en rimligare påföljd än fängelse i 2 - 10 år.
Vi måste trots allt lära oss, hur mycket vi än älskar att stämpla “våldtäktsman” i pannan på våra ungdomar, att brottet inte är något man skämtar om. Ett åtal för våldtäkt förföljer en resten av livet. Straffvärdena är extremt höga. Mediebevakningen och hysterin som uttrycket “våldtäkt” skapar är enorm. Att väcka åtal för “våldtäkt” när det är ett småbrott av i värsta fall smått tveksamt beteende man vill stävja, är inget annat än ren galenskap.
Läs mer om Jordbrofallet:
DN - “Oralsex med 15-åring inte våldtäkt”
SvD - “Oralsex med 15-åring är inte våldtäkt”
Läs mer om Madeleine Leijonhufvud:
Sydsvenskan - Professor välkomnar ny livsfas
DN - Jurister på gränsen till nervsammanbrott
Advokatsamfundet - Forskare: Leijonhufvud har fel
DN - JK: Leijonhufvud är ute och cyklar
DN - Maciej Zaremba svarar Madeleine Leijonhufvud
Andra bloggar om: åklagare, våldtäkt, sexuellt utnyttjande, jordbrofallet, madeleine leijonhufvud, thomas bodström
P.S.
I Jordbrofallet ingick också ett åtal mot en 26 år gammal man som ensam och utan vittnen ska ha våldtagit (medelst riktig våldtäkt som inbegriper våld) målsägande när hon gått och lagt sig för att sova. Han dömdes problemfritt av tingsrätten till ett långt fängelsestraff. De två till våldtäkt oskyldiga 18-åringarna friades lika problemfritt. Om detta har Leijonhufvud inte sagt ett ljud. Hon är mest upprörd över att de två pojkarna som inte gjort sig skyldiga till någon våldtäkt inte dömdes för våldtäkt.
D.S.
| 
Utvecklingscentrum vid Åklagarmyndigheten har släppt en PDF om bevisvärderingen i sexualbrott. Det är mestadels ingen skrämmande läsning, men en hel del omständigheter hade kunnat vara bättre.
